fredag 6 december 2019

Manlighetens mörka återvändsgränd

I söndags köpte jag Matilda Gustavssons bok Klubben. Jag började läsa omgående och sedan höll den mig fast i ett järngrepp. Det är en oerhört välskriven bok som jag verkligen kan rekommendera alla, särskilt den som tänker att jämställdheten gått för långt eller är skeptisk till genusteori och analyser av makt. Boken är ett försök att förstå, inte en anklagelseakt eller en feministisk uppgörelse med patriarkatet eller ett angrepp på män i allmänhet. Den handlar om den så kallade kulturprofilen och alla möjliggörare i hans närhet, men också om den kulturella scenen i Stockholm och Svenska Akademien.      
I årtionden hade han omgetts av rykten om övergrepp - den välkände kulturprofilen vars prestigefulla klubb drog till sig medlemmar ur Svenska Akademien, och där konstnärskap både föddes och dog. Den 22 november 2017 publicerades journalisten Matilda Gustavssons reportage om kulturprofilen i Dagens Nyheter, där arton kvinnor vittnade om våldtäkter, hot och trakasserier. Det inledde en händelsekedja som skulle få en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå. 
I "Klubben" fördjupar Matilda Gustavsson sin undersökning av makten i kulturvärlden och hur långt man kan gå i konstens namn. Hon skriver om tiden kring publiceringen, efterspelet där kulturprofilen döms för våldtäkt och om motsättningarna inom Akademien.
Boken är inte avslöjande utan upplysande och analyserande. Den tar med läsaren på en resa bakom kulisserna och mellan raderna i den litterära, konstnärliga och intellektuella världen i Stockholm, från 1970-talet fram till idag. Det är en era som beskrivs och dess maktordning dekonstrueras osentimentalt och utan att gotta sig i detaljer. Boken stärker mig i övertygelsen om att det finns ett före och efter #MeToo.


Jag kan som sagt varmt rekommendera boken och jag tycker att alla borde läsa den eftersom den angår oss alla. Svenska Akademien är en institution med världsrykte, och dess makt och anseende har utnyttjats hänsynslöst. Även om kulturprofilen är förövaren är det ledamöterna i Akademien som ansvarar för att övergreppen kunde fortgå så länge och så systematiskt. Alla i akademien visste uppenbarligen mer eller mindre vad som pågick, vilket är talande och tankeväckande. Det är en maktstruktur som avslöjas av Gustavsson, inte en ensam förövare. Sara Danius ville röja upp men offrades och hängdes ut av Horace Engdahl och det blir plågsamt uppenbart i boken att han inte förstår att vi lever i en helt ny värld där han och det han står för tillhör historien.

Bilden som målas upp i boken är allt annat än svart-vit. Forum som klubben hette verkar ha varit något alldeles unikt och fantastiskt. Många vittnar om magin som uppstod i källaren, mellan föreläsarna, musikerna och konstnärerna samt publiken som kom varandra nära, och det verkar ha varit kulturprofilens förtjänst. Det ursäktar givetvis inte övergreppen, men liksom andra tidigare uppburna kulturmän som fallit tungt som en konsekvens av #MeToo, är det strukturen som gjort det möjligt för han och andra män att utnyttja makten, och det är strukturen som måste förändras om den här typen av övergrepp ska kunna förhindras. Inte alla män är våldtäktsmän, men strukturen upprätthålls av alla som inte ifrågasätter den; alltså av både av män och kvinnor.

Vittnesmålen om övergreppen är ibland plågsamma att läsa, men det jag slås av är att kvinnorna som berättar talar lika mycket om sin egen roll i skeendet som om vad de utsattes för. Det är inga klassiska offer som framträder, utan reflekterande subjekt. Det är starka och framgångsrika kvinnor som i kraft av att vara många och genom att bli lyssnade på utgör en förändringskraft. Horace Engdahl får säga vad han vill. Han styr inte längre. Kanske är det inte riktigt så enkelt, men jag vill och tror på allvar att Klubben är en bok som markerar skiftet mellan då och sedan. Jag har varit del av den feministiska kampen och har gjort vad jag kunnat där och när jag kunnat för att peka på maktordningen och verka för jämställdhet. Därför uppskattar jag Gustavssons bok. Det är ingen hämndbok, utan en analytisk bok som beskriver världen med nya ögon och lyfter fram kvinnorna, inte genom att sätta dem på piedestal utan genom att presentera dem som komplexa och sammansatta aktörer i eget namn. Boken är inspirerande och pekar framåt, mot ett nytt kulturellt landskap som jag längtar efter att få utforska.

Det finns så många intelligenta och kompetenta kvinnor och jag tror som sagt på allvar att vi närmar oss ett jämställt samhälle med stormsteg. Och jag välkomnar detta och ser fram emot att få andas ny och ren, syremättad luft och få ta del av nya typer av berättelser. Den gamla ordningen var körd i botten och manligheten spelade ut sin roll för länge sedan och har gått på tomgång. Donald Trump, Horace Engdahl, Örjan Ramberg och Harvey Weinstein och alla andra män som kunnat utnyttja patriarkatets makt för egna syften är idag tomma tunnor som larmar och låter, men det bekräftar bara att männen tillhör historien. Ingen vet hur det blir framöver, efter skiftet, men så mycket vet vi, att vi hamnade i en återvändsgränd. Både manligheten och kvinnligheten, liksom relationerna mellan, behöver omförhandlas, och kulten kring det manliga geniet behöver avslöjas som den klubb för inbördes beundran den var.

Konsten, kulturen och kunskapen behöver placeras i centrum och bli något som män och kvinnor möts i, med ömsesidig respekt för både varandra och det som händer mellan. Jag är kanske inte den som som kommer att formulera den, men jag ser ett stort behov av en mellanrummets filosofi och finner massor av inspiration i mitt arbete med att utveckla tankarna när jag läser Klubben.

1 kommentar:

Alan Ford sa...



Jag är inte så säkert att framtiden blir så jämlik pga maktens själva väsen,oavsett personernas hemvist eller identitet.Makt fördärvar även de bästa och om Nobel pris inbegrep eran,status,erkännande de mjuka värden,nu har den bara svag symbolisk värde och mera klir i kassan.Med andra ord den har förlorat sin trovärdighet och legitimitet, Bob Dylan har statuerat den vägen och J.P.Sartre för länge sen.Men antitesen nalkas på en annan oväntat håll i den riktiga spektakel staden L.A.

https://www.lamag.com/culturefiles/pornhub-awards/

Deras "Pornohub award" har mera besökare en Wikipedia,Amazon,ungdomar röstar demokratisk till sina favoriter,de har vision och använder sig av egna alogaritmer för optimering och spridning, med andra ord transparent,demokratisk,industri i sin rena formen.Syntesen for man vänta et tag till.
År 2015 delade Adelsohn Liljeroths efterträdare som kulturminister, Alice Bah Kuhnke, ut medaljen Nordstjärneorden till Jean-Claude Arnault i Kulturdepartementets lokaler, en av de finaste kungliga utmärkelser en utländska medborgare kan få. Rekommendationen kom från Akademiledamoten Per Wästberg. Arnault fick medaljen trots att riksmarskalken tidigare avslagit den första ansökan som kom till hovet.
Nota bene det är bara riksmarskalken som var framsynt,Alice är inte i underlandet utan i EU parlamentet,de andra har dragit en rockad och sitter på liknade maktpositioner och jorden snurar vidare ett varv till.
predrag