Pedagogik och kulturkritik 1

Idag jobbar jag bara halvdag. Sen ska jag fira jul med mina barn och bara vara ledig från allt vad min anställning som lektor heter. Fast det är en sanning med modifikation. Ambitionen är att jag ska läsa bokmanus, vid sidan av Nobelpristagaren Tokarczuk. Delvis är det arbete, men det är också mitt liv så jag gör det med glädje. Jag ska sova ordentligt och njuta av friheten, men om dagarna inte fylls med meningsfullt innehåll blir jag bara stressad. Det är viktigt för mig att det jag gör inte upplevs som tvång, då känner jag mig instängd. Samtidigt vill jag hålla igång bloggen. Därför kommer jag, när inspirationen tryter, som idag, att publicera den tenta jag skrev när jag gick den obligatoriska, högskolepedagogiska kursen för lite mer än tio år sedan, som ett slags följetong.

Som jag har skrattat åt mig själv och min egen reaktion vid den högskolepedagogiska kursens första tillfälle. Där satt jag med armarna i kors och med en stram min på mina läppar. Vad skulle jag kunna lära mig om pedagogik, efter närmare fem år som lärare på högskolan? Varför tvingade man mig att gå denna kurs? Jag var irriterad och otålig och ville bara så smärtfritt som möjligt komma undan med minsta möjliga engagemang. Så gick jag hem och började skissa på ett lärkontrakt. Också det började i stram stil:

En viktig förutsättning för att vara en bra högskolelärare och för att kunna fortsätta utvecklas som lärare handlar för mig om att ägna en stor del av min vakna tid åt frågor som rör lärande (både mitt eget lärande och mina studenters) och att fundera kring vad kunskap är och kan vara. Och att få möjlighet att göra detta på arbetstid ser jag som ett privilegium och en av de absolut största fördelarna med mitt arbete. Om man ska vara en bra högskolelärare går det helt enkelt inte att slå sig till ro. Man måste hela tiden utvecklas och hänga med i vad som händer inom sitt ämne. Som humanist måste man dessutom vara uppdaterad på vad som händer i världen och i samhället. Därför är det oerhört viktigt för mig att jag kan använda min kompetensutvecklingstid i så hög grad som möjligt åt forskning.

Men där någonstans vände det. Ilskan över att tvingas genomgå en pedagogikkurs rann av mig när jag författade det där kontraktet. Skepsisen förbyttes till entusiasm. Och den känslan har hållit i sig. Kanske den till och med har ökat under kursens gång. Faktum är i alla fall att jag här och nu måste erkänna att jag kommer att sakna våra onsdagsträffar.

Kursen har verkligen hjälpt mig att utvecklas, både som lärare och som forskare. Det ska jag här försöka visa prov på genom att presentera delar av den text som under hösten ska sammanställas till en bok, om kulturvetenskapliga perspektiv på alkohol, droger och missbruk. För det är ett faktum att jag under kursen verkligen haft tid och möjlighet att fundera på hur man skriver (och undervisar) för att dels förklara svåra saker för läsaren, dels sätta igång lärprocesser. Jag är nämligen övertygad om att det är just där som mitt ämne Kulturvetenskap har en uppgift att fylla. Vi är inga vetenskapsmän eller –kvinnor som bevisar saker. Det vi gör är att tillhandahålla tankeredskap för att förstå och presentera nya perspektiv på den verklighet och kultur vi alla lever i och med, och som skapas tillsammans av oss alla genom en kommunikativ och ständigt pågående process. Och då behövs det verkligen pedagogisk fingertoppskänslighet och en god förmåga att nå ut, annars blir vår forskning värdelös. Om jag lyckas med den uppgiften överlåter jag till läsaren (examinerande lärare) att bedöma.

Innan jag börjar redovisningen vill jag först bara stämma av den Självdeklaration som delades ut i början av kursen. Den ser ut som följer, och intygas på heder och samvete: 1. Jo, jag har utformat ett lärkontraktoch fått det godkänt av examinator. 2. Visst har jag deltagit på alla (utom ett som kompletterades skriftligt) gemensamma seminarier för hela kursen. 3. Jag har deltagit aktivt i (ett slags) basgrupp. 4. Dessutom har jag ingått i (åtminstone ett slags) tvärgrupp. 5 & 6. När det gäller auskultation så har jag noga iakttagit alla som jag hört tala inför grupp, överallt där jag hittat någon. Det har varit oerhört intressant och givande. Men jag har också tagit emot åhörare från den högskolepedagogiska kursen vid två tillfällen. Och jag har själv bevittnat och kommenterat två av kurskamraternas föreläsningar. Det kändes skrämmande i början, men nu så här i efterhand upplever jag det som ett av kursens mest givande och utvecklande moment. Med andra ord, jag har aktivt deltagit i såväl en auskultationsgruppsom kollegors undervisning. 7. Självklart har jag läst, diskuterat och bearbetat kurslitteraturen. 8. Mitt projektarbeteredovisas på detta sätt. 9. Och som sista punkt står det att man regelbundet under kursens gång ska ha reflekterat över sitt pedagogiska arbete genom utarbetande av ett antal tankeböcker. Det har jag gjort i de åtta ”böcker” som författats. Därmed tycker jag nog att jag med gott samvete kan säga att jag har uppfyllt målen för kursen. Därtill har jag lärt mig fantastiskt mycket och har dessutom utvecklats både som människa och som lärare.

En sista titt på mitt lärkontrakt bara innan själva projektarbetet presenteras. Vad var det jag sa att jag skulle göra?

För att uppnå detta mål och för att få ut så mycket som möjligt av kursen skulle jag vilja ägna en stor del av tiden/poängen åt att utveckla pedagogiska aspekter på mitt pågående forskningsprojekt. Innan nästa sommar ska jag ha skrivit färdigt ett manus till en kulturvetenskaplig bok om alkoholens kolonisering av vår svenska kultur. Boken tänker jag mig ska skrivas på ett sådant sätt att den kan spridas brett och ambitionen i skrivandet handlar (liksom i avhandlingen) i hög grad om att konstruera redskap för människor att tänka kring sin egen alkoholkonsumtion med, samt att presentera argument och perspektiv på droger på ett sådant sätt att boken ger upphov till kritisk reflektion/diskussion hos läsaren. Att hjälpa människor att utvecklas själva och att konstruera tankeredskap som kan användas för att kritiskt granska (och i förlängningen förändra) samhället och den egna livssituationen ser jag som min viktigaste roll som humanistiskt kulturvetenskaplig forskare. Om det arbetet på något sätt kunde bedrivas inom ramen för kursen så skulle min entusiasm öka dramatiskt!