Etnologins styrka är tyvärr också dess svaghet

Idag finns min text publicerad på SvD, Under Strecket. Stolt och tacksam för att jag får vara med och bidra med tankar i det forumet. Under Strecket är en bildningsinstitution som firade 100 år 2018 och sedan starten har man publicerat en helsida varje dag. Även om min artikel inte kan mäta sig med deras texter kommer jag att finnas med på samma lista som Harry Martinsson, Desmund Tuto, Alva Myrdal, Olof Palme, Elin Wägner, Martha Nussbaum, Dag Hammarsköld, Umberto Eco, Winston Churchill, Bertrand Russel, Hjalmar Söderberg, med flera. Här finns en länk till 350 utvalda Understreckare, fritt tillgängliga. Så himla glad! Ingenting jag skrivit kommer ens i närheten av att nå så många potentiella läsaren som denna text. Jag ser det som min mest prestigefulla publikation, trots att den inte anses meriterande. Jag är inte intresserad av att göra karriär, det viktigaste är att få arbeta med kunskap och få möjlighet att bidra med tankar, samt att bli läst.

Det är inte jag som satt titeln eller valt bilden, men jag är så himla nöjd. "Framtiden oviss för folkärt ämne", blev det och bilden illustrerar precis min föreställning om de tidiga etnologerna som per cykel gav sig ut för att rädda vad som rädas kunde av det gamla bondesamhället. Etnologin är hotad, samtidigt som ämnet är både folkkärt och mer aktuellt än kanske någonsin. Jag ser det som mitt ämnes paradox.

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning om vad vetenskap är som gör att etnologiska forskare arbetar i motvind.

Etnologers intresse för och kompetens att förstå kultur har gjort att många etnologer hamnat i andra sammanhang än det egna ämnet. Etnologer är bra på att samverka, är bildningsintresserade och nyfikna på samhället, vilket gör att många etnologer arbetar mer med företrädare för andra ämnen än inom den egna disciplinen som under mina år i ämnet blivit färre och färre. Det jag ser som ämnets styrka har tyvärr visat sig vara dess största svaghet. Etnologiämnet passar inte in i den strömlinjeformade, prestationsinriktade och starkt ekonomiserade akademiska kultur som vuxit fram efter reformerna av universitetet under 1990-talet; just när jag var student och fullt upptagen med att lyssna på och lära av mina kloka lärare som invigde mig i ämnet och den akademiska världen.

Dagens artikelskrivarhets leder till ett slags akademiskt tunnelseende. När allt fler fokuserar allt mer och allt tydligare måste bevaka sina intressen inom sitt allt smalare område ser jag en uppenbar risk att akademin utvecklas till ett Babels (elfenbens)torn som är imponerande på ytan men där ingen kan tala med någon utanför den egna disciplinen. Detta sätt att organisera akademin ger oss kanske svar, men har vi glömt frågan och vad som är verkligt viktigt i livet och samhället spelar det ingen roll.

Etnologin är ett ämne som förmår härbärgera mångfald, vilket är en viktig kompetens för hållbarhet och kunskapsutveckling inom ämnen som handlar om livet och det som är levande. Etnologin är ett ämne som fostrar människor som kan samverka med forskare från många olika discipliner. Om det inte finns plats för etnologin i den akademiska världen är det inte etnologerna det är fel på, utan den akademiska kulturen. Det är med sorg och bedrövelse jag tvingas se på när etnologin löses upp och riskerar att försvinna eftersom kraven och förväntningarna på prestationer av en specifik sort är det enda som räknas. Kunskap är kultur och för att kunna förstå och göra bruk av forskningens resultat krävs just den kompetens som etnologerna utvecklat och förvaltar. Jag ser en uppenbar risk att vi håller på att skapa en kultur som förnekar sin egen existens, vilket lämnar öppet mål för nationalister, populister och rasister att diktera villkoren och skaffa sig tolkningsföreträde över förståelsen för kulturen som både formas av oss människor och som formar oss.

Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas.

Avslutar den här bloggposten med några tankar om etnologin som jag skrev i samband med ämneskongressen förra året.

Etnologi är antropologi, på hemmaplan. Ett ämne där man gör sig främmande för det invanda och bekant med det ovanliga och annorlunda för att på det sättet lära sig förstå vardagen och (förutsättningar för) förändring. Som etnolog lär man sig se det som händer mellan människor, man lär sig förstå kulturens gäckande karaktär och får upp ögonen för det som inte syns när man betraktar världen som man brukar och som därför uppfattas som trivialt eller ibland till och med meningslöst. Etnologi är vetenskapen om vardagen och livets myllrande mångfald. Det är en indirekt vetenskap om det som både påverkar människor och som människor påverkar. Ett undflyende ämne som det som undflyr och lätt förbigås.

Det är lätt att göra sig lustig över etnologin, över etnologers ämnesval och det etnologer fokuserar på. Fast det är å andra sidan alltid lätt att göra sig lustig över det man inte förstår, och alldeles för vanligt dessutom. Särskilt i dessa dagar av islamofobi, främlingsrädsla och kunskapsignorans behövs ett ämne som etnologi. Som kulturforskare oroas jag över den arrogans jag ser växa fram i samhället och som riktar sig mot snart sagt allt som avviker från normen. Etnologi är vetenskapen om det som finns på marginalen; vetenskapen om det som skulle kunna bli, men som ingen vet på förhand om det kommer att realiseras. Etnologi studerar processerna och mekanismerna som leder till hat och hot, likväl som förbrödring, etnologi är vetenskapen om både det som leder till enhet och det som leder till splittring. Etnologi handlar som sagt om det som finns mellan, om sammanhanget där förändringen sker. Evidens är därför ett ord som etnologer har svårt för, inte för att ordet eller det ordet står för är problematiskt (etnologer är forskare som söker säker kunskap liksom alla andra forskare) utan för att innebörden i ordet, i alla fall så som det används idag, passar dåligt för den typen av forskning som etnologer och andra kulturforskare bedriver.

Etnologi är ett ämne som inte riktigt passar in i den vetenskapliga strukturen och den akademiska kultur som vuxit fram på senare år. Kanske är det därför jag känner mig så hemma bland etnologkollegorna som jag alldeles för sällan får chans att träffa och utbyta tankar och erfarenheter med? Paradoxalt nog, och detta verkar vara en uppfattning som många etnologer delar, bidrar ämnets karaktär och fördelar till den utveckling av upplösning som blir så tydlig här på konferensen. Professurer tillsätts inte, studenter söker inte kurserna och när allt fler ämnen slås ihop i allt större administrativa enheter har etnologin som är ett mångfacetterat, flexibelt och anpassligt ämne svårt att hävda sig i konkurrensen. Och varför ska man som forskare behöva hävda sig och försvara sitt ämne? I ett land som säger sig värna kunskapen kan det rimligtvis inte vara upp till enskilda forskare eller ämnen att försvara sitt existensberättigande; kunskapen måste placeras i centrum, vilket blir svårt när djungelns lag och den starkes rätt inte bara råder utan dessutom antas driva kvalitet. Etnologer passar in i princip överallt, vilket gör att många etnologer liksom även jag finner sig tillrätta och ser att man har mycket att tillföra i andra sammanhang, vilket dessutom är väldigt lärorikt och berikande. Det råder därför ingen brist på etnologer och etnologisk kompetens i samhället, inte idag. Men framöver finns en uppenbar risk att det kan bli så, särskilt om konkurrenstänkandet intensifieras, likriktningen inom akademin ökar och mångfalden minskar.

Etnologin behöver akademin och akademin behöver etnologin (och en rik mångfald av andra ämnen också, så klart), inte så mycket för egen del som för kunskapsutvecklingen i vårt land. Och detta säger jag inte bara för att jag personligen har etnologin att tacka för så enormt mycket.