lördag 28 december 2019

Kultur som vetenskap och livsstil

Jag har etnologin att tacka för allt. Så känns det verkligen. Därför gör det mig så ledsen att se hur den löses upp och riskerar att försvinna från akademin, som en konsekvens av att kunskapskulturen förändrats. Etnologin erkänns inte riktigt som vetenskap eftersom naturvetare kommer fram till säkrare svar och eftersom statistik antas leda till bättre resultat. Det sättet att tänka offrar kunskapen om kultur, som är en dynamisk, föränderlig, mellanmänsklig kvalitet som både förenar och håller människor isär. Kulturen som studeras av etnologerna är sig aldrig riktigt lik, och det måste den som söker kunskap om kultur acceptera; annars följer man kartan istället för terrängen. Utan förståelse och ödmjukhet inför det faktum att kunskap om kultur ser ut och fungerar annorlunda än kunskap om fysik och statistiska samband kan ingen användbar kunskap skapas. Synen på kunskap är liksom väldigt mycket annat kulturbunden och ofta politisk. Idag ska skolan baseras på fakta och evidens, säger politiker som använder forskning och utbildning som ett sätt att profilera sitt parti och dess politik. Ingen äger kunskap, på samma sätt som kulturen uppstår den mellan människor. Och därför kommer både kulturen och kunskapen att utarmas eller i alla fall förändras om färre förstår och bryr sig om den. Först när etnologin är borta uppstår saknad efter den, men då är det försent. Detta ville jag försöka göra allmänheten uppmärksam på i min Understreckare, som publicerades i SvD den 20 december. Jag tror inte jag har förmågan att förändra forsknings- och utbildningspolitiken, men jag vill göra vad jag kan för att värna det jag tror på.

I år är det 100 år sedan etnologi etablerades som universitetsämne i Sverige, när Nils Lithberg erhöll den Hallwylska professuren i Nordisk och jämförande folklivsforskning. Tyvärr har jubileet gått tämligen obemärkt förbi, även bland etnologerna själva. Det är trist, inte bara av nostalgiska skäl. Etnologisk forskning handlar om något som angår oss alla. Ingen kommer undan kulturen, och den kulturförnekande kultur som håller på att växa fram idag är också kultur. Trots att ämnets samhällsrelevans är större än kanske någonsin och även om etnologi är ett av de mest folkkära akademiska ämnena håller det tyvärr, liksom det gamla bondesamhället, på att lösas upp som en konsekvens av förändringar inom den högre utbildningen.

Ämnet växte fram i den nationalromantiska anda som rådde i Sverige vid slutet av 1800-talet, som ett svar på insikten om att det gamla bondesamhället höll på att försvinna. De tidiga etnologerna såg det som att man var ute fem i tolv och försökte rädda det som räddas kan. Nordiska museets rika samlingar av allmogeföremål är ett resultat av etnologers ihärdiga insamlingsarbete, ofta per cykel och med studentmössa på huvudet. Etnologi har sedan början varit ett ämne som står i nära kontakt med människor och deras vardagsliv och forskningen har ofta handlat om sådant som andra vetenskaper av olika anledningar valt att bortse från.

Etnologin har ända sedan ämnet inrättades präglats av mångfald och genom åren har forskarna byggt upp en djup och bred kunskap om förändring. Sigurd Erixon, Lithbergs efterträdare och den som byggde upp etnologiämnet, fokuserade huvudsakligen på materiell kultur, på gårdstyper och föremål. I Lund arbetade Carl Wilhelm von Sydow (Max von Sydows pappa) parallellt med insamlingar av sagor, sägner, myter, seder och bruk; inom den ämnesinriktning som idag benämns folkloristik.

Från och med 1971 heter ämnet etnologi, men det betyder inte att det har blivit mer enhetligt – tvärtom. Det finns hundratals olika definitioner av begreppet kultur, och det är i mötet mellan dessa olika definitioner som etnologer utvecklar kunskapen om det som både förenar och skiljer människor åt. Inom etnologin strävar man efter att hantera mångfalden i stället för att strida för att nå koncensus. Studenter och ämnesföreträdare har alltid samlats kring frågan "Vad gör vi egentligen?". Och svaret är och har alltid varit att det går att anlägga ett etnologiskt perspektiv på allt som sker mellan människor.

"Atlas över svensk folkkultur" (1957–76) – ett verk fyllt av kartor som visar förekomsten av olika artefakter över landet – och Dag Trotzigs avhandling "Slagan och andra tröskredskap" (1943) är två klassiska verk från uppbyggnadsfasen av etnologin. Tyvärr finns även lik i ämnesgarderoben. Under 30-talet fiskade en del etnologer i rasbiologiska vatten. Men kanske är det just därför som etnologi utvecklats till det reflexiva ämne med en stark tradition av kritisk granskning av egna förgivettaganden som vi ser idag?

Etnologi blev tidigt ett folkkärt ämne, delvis beroende på de allmängiltiga ämneskunskaperna och delvis på dess många gånger färgstarka företrädare. En av de mest kända är kanske Jan-Öjvind Swahn som satt med i panelen i den klassiska upplagan av "Fråga Lund" och även ledde "Kvitt eller dubbelt – Tiotusenkronorsfrågan" i SVT. Åke Daun var med och förändrade etnologin genom att införa antropologiska metoder och rikta fokus på samtiden. Han skrev inte bara "Upp till kamp i Båtskärsnäs" (om ett norrländskt samhälle som drabbades av industrinedläggning på 1960-talet) utan var även under många år en flitig och uppskattad kulturskribent. Känd är även Bengt af Klintberg, författare till böcker som "Råttan i pizzan" (1986), "Den stulna njuren" (1994) och Glitterspray" (2005), vilka fått oss att kalla moderna vandringssägner för klintbergare.

På 80-talet hade ämnet en guldålder. Då kom Orvar Löfgrens och Jonas Frykmans "Den kultiverade människan", som nådde en publik långt utanför disciplingränserna. Billy Ehn är en annan namnkunnig etnolog som tillsammans med bland andra Frykman och Löfgren formade det moderna etnologiämnet och förde ut kunskapen till allmänheten. Ehn studerade tidigt invandringens effekter och har liksom många andra etnologer även skrivit självbiografiskt och skönlitterärt. Hans personliga och berörande bok "Frånvaron" (1996) är inte bara en bearbetning av problem under uppväxten utan ger även en inblick i den tidens syn på barn. Något som förenar etnologerna är att de oftare än inom många andra ämnesområden skriver på svenska och att de värdesätter ett vackert språk. Inom ämnet talar man om den etnologiska blicken, som handlar om förmågan att se det allmängiltiga och betydelsebärande i det vardagligt triviala.

Etnologins historia har kantats av kontroverser, men till skillnad från andra akademiska stridigheter har konflikterna inte utvecklats i en destruktiv riktning utan tvärtom bidragit till att hålla ämnet vitalt. Sven B Ek som var ämnesföreträdare i Göteborg stred under 80- och 90-talen för sitt vida kulturbegrepp, som människans totala livssammanhang. I Stockholm arbetade man i stället med en syn på kulturen som människors delade föreställningar. Redan som studenter blev vi som började läsa etnologi på 90-talet invigda i kontroversen, men ingen avkrävde av oss att vi skulle välja sida. Etnologi är av hävd ett eklektiskt ämne som alltid varit lyhört och öppet för omtolkningar, både vad gäller metoder, teorier och ämnesval.

Etnologer har alltid tagit det folkbildande uppdraget på stort allvar och många etnologer är utåtriktade, tillmötesgående och samarbetsvilliga. Inte bara av altruistiska skäl. Kultur uppstår och förändras mellan människor och det är dit kulturforskarna måste rikta det rörliga sökarljuset i sin jakt på kunskap. Jag har själv arbetat i många olika samverkansprojekt med företrädare, både för en rad olika vetenskapliga ämnen och från näringslivet och det omgivande samhället. Och studenterna som jag har undervisat har efter sin utbildning fått arbete på olika företag, myndigheter och organisationer. Etnologi passar som hand i handske för tvärvetenskapliga projekt och det finns gott om exempel från olika håll i landet där etnologer samverkar framgångsrikt med forskare från andra ämnen. Etnologer som inte forskar och undervisar inom den egna disciplinen arbetar ofta med så pass skilda saker som kulturvård, genus, företagsekonomi, bioteknik, mat och så vidare. Etnologi kan därför faktiskt vara det ämne som nått störst spridning i landet och den akademiska världen, trots – eller kanske just tack vare – att ämnet är litet och familjärt.

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning om vad vetenskap är som gör att etnologiska forskare arbetar i motvind.

Etnologer gör sig inte obekväma för att de är obstinata eller nostalgiska utan för att den akademiska samtidskulturen – där man förväntas skriva smala artiklar på engelska som endast angår ett fåtal och som ofta skrivs främst i meriteringssyfte – inte gynnar kunskapsutvecklingen inom etnologiämnet. En delförklaring till att etnologin vid tiden för 100-årsjubileet håller på att försvinna på samma sätt som allmogekulturen är att ämnet ser ut att vara ett hopplock av spridda och fragmentariska kunskaper; disjecta membra, för att använda en klassisk term. Men att, för att ta mig själv som exempel, först studera förutsättningarna för jämställdhet i den svenska åkerinäringen och sedan byta fokus till alkoholen i kulturen är bara ytligt sett att hoppa från ett ämne till ett helt annat; i själva verket handlar båda studierna om hur förutsättningarna för kulturell förändring konkret ter sig.

Kanske är det just för att etnologer är så folkkära, utåtriktade, nyfikna och samarbetsvilliga som etnologin har svårt att hävda sig i den stenhårda och ibland närmast hänsynslösa konkurrensen – om publiceringar, citeringar och forskningsmedel – som präglar den vetenskapliga världen av idag. Det är i så fall olyckligt, inte bara för etnologin utan även för samhället. Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas.

Det finns en uppenbar risk att etnologiämnet blir ännu en uppskattad hundraåring som försvann. På ett sätt vore det symptomatiskt om det blir så. Får jag bara använda ett enda ord för att beskriva kulturen som etnologerna studerar är det förändring. Det vore synd om det blir så, särskilt i en tid som denna med växande främlingsfientlighet och populism, men glädjande nog finns och kommer det under överskådlig tid att finnas gott om etnologer på olika platser ute i samhället som förvaltar och sprider kunskap om kulturen som både förenar oss människor och håller oss isär.

Inga kommentarer: