Uppsatser och andra självständiga arbeten

Igår hade jag handledning hela dagen. Från och med nu och fram till sommaren kommer det att vara ett återkommande inslag i min yrkesvardag. När det fungerar som igår är det givande. Texterna jag fick fungerade på det stora hela och frågorna var framåtriktade och handlade om hur man ska tänka för att det ska bli bra, snarare än hur man ska göra för att följa reglerna. Det finns ytterst få måsten och förbud när det kommer till uppsatser, brukar jag säga. Samtidigt förstår jag om studenterna blir förvirrade, för det saknas verkligen inte regler, anvisningar, manualer och läroböcker. Uppsatsen är dock ett självständigt arbete. Därför blir det fel även (eller snarare trots att) man följer manualerna till punkt och pricka. Detta med självständighet; hur man får studenterna att tänka och agera självständigt i sitt skrivande är något jag brottats med länge. Jag lider med studenterna, och under innevarande uppsatssäsong har jag för avsikt att parallellt med undervisningen och handledningarna skissa på en lärobok som handlar både om vad det innebär och hur man utvecklar ett självständigt, kritiskt förhållningssätt.

Syftet med högre utbildning är att främja utvecklingen en kritisk, självständig förmågan, inte att överföra kunskap. På högskolan skapas och utvecklas kunskap och undervisningen handlar ytterst om att få med studenterna på det tåget. Därför är alla texter och arbeten som lämnas in för bedömning på högskolan (det är viktigt, uppgifterna rättas inte utan bedöms) skapade för att ge studenterna möjlighet att öva och visa prov på självständig, kritisk och analytiska förmåga. Upprepningar, överföringar och rena referat av texterna man läst och skriver kan vem som helst utföra; att flytta information från en text till en annan är varken självständigt eller kritiskt. För att arbetet ska kunna sägas vara självständigt krävs att det innehåller något nytt och unikt. Kraven på ny kunskap är inte jättehögt ställda, men ju mer man anstränger sig som student och skribent, ju större eget ansvar man tar för innehållet och utformningen, ju mer man vill visa vad man faktiskt kan, desto bättre är det. Mitt råd till alla studenter är att inte bara följa reglerna och anvisningarna slaviskt; fråga era lärare varför reglerna ser ut som de gör och försök förstå andemeningen istället för att fråga hur man ska göra för att leva upp till dess bokstav.

Ta egna beslut, och gå igenom argumenten för alla val som lett fram till den slutgiltiga utformningen. Tänk på läsaren och på att texten innehåller all information som krävs för att texten ska bli begriplig för någon utanför kursen. Tänk på vikten av transparens i hela argumentationskedjan. När man skriver uppsats är det inte ett antal separata och fristående delar som fogas samman till en helhet. Uppsatsen måste hänga ihop. Navet i alla självständiga arbeten är syftet, där man visar läsaren vad som ska redovisas i texten. Det är syftesformuleringen som avgör vad som är en lämplig metod och passande material, inte någon eller något annat. Och genomgången av tidigare forskning handlar om vad andra gjort inom samma område som man själv beforskar i sitt arbete. 

Allt som står i uppsatsen relaterar på ett eller annat sätt till syftet. Problemdiskussionen skriver man för att övertyga läsaren att undersökningen är viktigt och syftet relevant. Utan goda (det vill säga kontrollerbara) argument för alla val som lett fram till resultatet och den slutgiltiga utformningen av uppsatsen blir uppsatsen inte självständig. Det gäller samma för studenter och forskare; den som skriver något i namn av vetenskap har ett ansvar för allt som hävdas i arbetet. Referenser slängs inte bara in för att friskriva sig från ansvar, utan för att redovisa vad man hänvisar till i argumentationen som leder läsaren fram till resultatet; den nya kunskap som är målet med hela arbetet.

Det blir inte sant bara för att det står i en bok eller artikel, brukar jag säga. Ingen kan dock kräva av en student att man ska granska resultaten i vetenskapliga arbeten; men det man kan kräva och det som gör uppsatsen självständig är att man dels väljer referenser med omsorg och hänvisning till tydliga kriterier som går att diskutera, dels att man diskuterar olika texter och relaterar innehållet till varandra. Finner man likheter är det in indikation på att det ligger något i resultaten, och finner man motsägelser är det en indikation på att kunskapsläget är osäkert. Och så ser det ut inom forskningen. Kunskap är aldrig rätt eller fel, den är alltid mer eller mindre pålitlig och användbar. Det gäller både kunskapen man läser sig till och den man själv skapar i uppsatsen.

När man förstår vad det innebär att tänka och agera självständigt händer något med en som människa och student. Man tar då steget från ett omoget tänkande som bygger på följande av auktoriteter, till ett intellektuellt moget tänkande som gör att man på egen hand kan ta beslut grundade i aktuell kunskap. Den egenskapen utvecklar inte alla studenter, även om det är syftet med högre utbildning. Det går att skriva uppsats och få examen utan att tänka och agera självständigt. Det är nämligen svårt för lärare och examinatorer att avgöra vad någon annan faktiskt kan. Just därför är det så viktigt att man som student tar sitt ansvar och gör vad man kan för att utveckla förmågan till självständigt, kritiskt tänkande. Ingen annan kan göra det åt en och det är för sin egen skull man studerar på högskolan.