Böckerna liksom läsandet och skrivandet ger mitt liv mening enligt principen ju mer desto bättre. Jag läser för att tänka och skriver för att utvecklas som tänkare. Böcker är enormt mycket mer än bärare av information och fakta, därför kan innehållet inte digitaliseras utan att något vitalt går förlorat. Människan är analog och mer kompatibel med böcker av papper, men tekniken är ett viktigt komplement; särskilt för mig som dyslektiker. Jag började skriva texterna jag delade med andra på en elektrisk skrivmaskin, men det var när jag skaffade en dator jag blev författare. Genom alla år har jag fört anteckningar på papper med hjälp av penna, men jag måste kunna redigera texterna för att de ska bli läsbara. Jag tänker snabbare än jag både läser och skriver, och jag skriver snabbare än jag läser. Är jag trött skriver jag hellre. Sedan jag började blogga har det blivit över 4000 poster, och jag inser att skrivande är mitt liv. Även om det finns perioder när det inte går lika lekande lätt att skriva som det gör vid vissa lyckliga stunder kan jag inte tänka mig ett liv utan skrivande. Och jag är gränslöst tacksam för att jag blir läst!
Behövde få ur mig de där tankarna som var det första jag kom att tänka på när jag såg bilden. Fast den här serien poster heter visualiseringar och jag ser den som ett led i min strävan att utvecklas som analytiker. Jag skriver inte bara om mina associationer, jag vill tvinga fram tolkningar av det jag ser och söker efter djupare meningar i bilden. Ajan som ritat hade sin tanke, och jag har mina och det är i mötet mellan som det händer något, vilket för övrigt är en tanke eller insikt som tangerar den bok jag just nu är intensivt upptagen med att skriva, där jag har för avsikt att utveckla en mellanrummets filosofi som jag menat behövs för att förstå kultur på ett bättre sätt. Det blev ännu ett sidospår, ännu en flyktlinje som fångades och sattes på pränt. Tankar som tänks med inte skrivs ner går inte att kontrollera i efterhand och minnet är bedrägligt. Därför är även texter som skrivs på dasspapper värt mer än dagarna man minns. Även om mitt skrivande liv inte når någon annan är skrivandet inte meningslöst.
Jack Kerouac lär har skrivit sin berömda roman On the road i ett svep; inte på dasspapper men på ett blad som fogats samman till en lång rulle. Jag kan identifiera mig med det. När jag skriver och har flyt kan jag gå helt upp i skrivandet och känna en enorm närvaro. Fast jag är också väldigt lättstörd och tappar jag fokus far tankarna iväg. Bilden fångar allt det där, och jag ser den som en hyllning till SKRIVANDET. Det behövs inga fina pennor eller handgjort papper, inga snabba datorer eller avancerad teknik. På en rulle dasspapper ryms ett helt liv och dess mening kan bevaras. På samma sätt som strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor (fritt från Fröding) är en ros en ros även i en sprucken vas. Mediet påverkar visserligen innehållet, men inte värdet av ett liv.
Å andra sidan kan bilden sägas visa på meningslösheten i skrivandet. Alla mina 4000 bloggposter och böckerna och artiklarna jag skriver är inte lika bra. Det finns massor av upprepningar och saker jag rodnar över när jag ser det. Ibland känns det som jag skriver skit, och då är kanske dasspapper att föredra.
Bilden kan också tolkas som en hyllning till äldre tiders skrivande. De gamla egyptierna skrev på papyrusrullar. Bilden visar på kontinuiteten i skrivandet och textens roll för den mänskliga utvecklingen. Böckerna förenar mig med tankar och tänkare från antiken och hantverket är det samma nu som då. Ensam vid skrivbordet, under flitens lampa, fylls mitt liv med mening och jag ser inget slut. När rullen inte räcker längre eller när min förmåga att skriva och tänka upphört lever orden och tankarna vidare. Man brukar säga att man inte dör förrän man glömts bort, och den tanken fyller mig med tillförsikt. Livet är kort, förgängligt och man kan ingenting ta med sig när man går, men man kan lämna ett avtryck. Även en rulle dasspapper fylld med ord är ett avtryck och därför värdefullt.
Bild: Ajan |
Å andra sidan kan bilden sägas visa på meningslösheten i skrivandet. Alla mina 4000 bloggposter och böckerna och artiklarna jag skriver är inte lika bra. Det finns massor av upprepningar och saker jag rodnar över när jag ser det. Ibland känns det som jag skriver skit, och då är kanske dasspapper att föredra.
Bilden kan också tolkas som en hyllning till äldre tiders skrivande. De gamla egyptierna skrev på papyrusrullar. Bilden visar på kontinuiteten i skrivandet och textens roll för den mänskliga utvecklingen. Böckerna förenar mig med tankar och tänkare från antiken och hantverket är det samma nu som då. Ensam vid skrivbordet, under flitens lampa, fylls mitt liv med mening och jag ser inget slut. När rullen inte räcker längre eller när min förmåga att skriva och tänka upphört lever orden och tankarna vidare. Man brukar säga att man inte dör förrän man glömts bort, och den tanken fyller mig med tillförsikt. Livet är kort, förgängligt och man kan ingenting ta med sig när man går, men man kan lämna ett avtryck. Även en rulle dasspapper fylld med ord är ett avtryck och därför värdefullt.
2 kommentarer:
Vill bara ge dig ett stort "Tack!" för att du skriver!
Tack själv Elisabeth!
Skicka en kommentar