Hemtentamen och andra självständiga arbeten som lämnas in till mig som lärare för bedömning och betygsättning är i teorin det bästa sättet att lära och utveckla kunskap, men det kräver att man vet vad man förväntas göra och förstår vad det är för typ av text man ska skriva. Tänker jag skulle försöka förklara, med utgångspunkt i min erfarenhet och de texter jag möter i min yrkesvardag som lärare på högskolan. Både att läsa och skriva dåliga texter är slöseri med värdefull tid, för både studenter och lärare. Ingen tjänar någonting på det, därför har alla något att vinna på att bygga upp förståelse för vad som är bra, vad som är mindre bra och vad som inte fungerar. Håll tillgodo, och kom gärna med synpunkter.
Förr i tiden skrevs kursplaner i syfte att informera om vad som erbjöds på kurserna men idag, efter Bolognaprocessen, handlar det om att formulera mål för lärandet, mål är skriva så att det framgår vad man som student ska kunna VISA att man faktiskt kan. Det där ordet visa är viktigt. Studier handlar om att lära sig saker, om att bygga upp och fördjupa förståelse och kurserna innehåller både kunskapsmål och färdighetsmål. Hemtentan är den plats där man visar vad man kan, hur man förstår och att man behärskar akademiska färdigheter. Detta vet läraren att studenterna vet, eller det förutsätter man i alla fall, eftersom kursplanen är ett juridiskt bindande dokument och bedömningen och betygsättningen är myndighetsutövning. Har man problem att förstå vad och hur man ska göra är det viktigt att ta detta i beaktande, snarare än att lyssna på andra studenter eller bara köra på känsla. Jag ser, hör och förstår att det finns massor av rykten som cirkulerar där ute som handlar om att; man får inte, eller man måste. Det är olyckligt att det blivit så, men som tur är går problemet att lösa enkelt. Alla sitter inne med lösningen, det handlar bara om att läsa innantill i rätt dokument och om att fokusera på rätt saker.
Det är svårt säger många studenter. Ja, jo, visst är det svårt; det ska det vara. Det finns inga högre studier än studierna på universitetet. Dessutom är svårt ett diffust och därför meningslöst begrepp. Vad är det som är svårt? Handlar det om att språket är krångligt, förklaringarna som ges i böckerna är snåriga eller om att texten är skriven på norska eller engelska? Om man som student av någon anledning saknar förkunskaperna som krävs för att läsa på högskolan och som utformats för att man ska kunna tillgodogöra sig kunskapen och kunna leva upp till lärandemålen är upplevelsen av att det är svårt personlig och inget som lärarna kan eller ska ta hänsyn till. Många gånger är det idag tyvärr där det brister. Därför är det så viktigt att man gör sig medveten om vad som är vad och att man är självkritik och tydlig med vad man menar. Kvaliteten i utbildningen ansvarar lärarna och studenterna för tillsammans. Ingen vill att kraven ska sänkas och det ska gå inflation i högre utbildning, men det krävs av en att man tar eget ansvar.
Om kursen, uppgiften eller det som sägs på föreläsningar upplevs vara svårt är det viktigt att man inte slår sig till ro med att konstatera detta. Förstår man inte måste man fråga läraren, det är därför det finns lärare. Tänk på formuleringen i lärandemålen; studenten ska efter genomgången kurs kunna visa ... Det är alltså inte läraren som ska visa vad läraren kan, det är studenten som läser på högskolan för att lära sig som ska visa mad man kan, och det är omöjligt om man inte tar eget ansvar för sitt eget lärande. Det finns inga dumma frågor säger man som lärare, men det gör det så klart. Frågor som tydligt visar att man är mer intresserad av att klara tentan än att faktiskt förstå är dumma frågor. Frågor som ställs för att man verkligen vill veta och förstå, för att man behöver hjälp att lära, är dock aldrig dumma. Vi är alla olika, har olika förkunskaper, intressen och förutsättningar. Utan att fråga finns ingen chans att lära, just eftersom studier på högskolan inte handlar om att överföra information.
Många studenter uttrycker oro för att göra fel och vill därför veta vad man som lärare vill ha, det vill säga vad man ska skriva för att få godkänt. För att främja lärande och förmågan att ta eget ansvar brukar jag svara: Jag vill inget ha; förutom att studenterna visar mig vad de kan om ämnena som behandlas på kursen. En gång fick jag ett irriterat mail från en student som misstänkte att jag inte läst tentan som skulle bedömas eftersom jag svarade redan nästa dag, trots att vi lärare har 15 dagar på oss. Jag hade annat jag skulle göra och ville bli klar och trodde studenterna skulle uppskatta en skyndsam bedömning. Studenten svarade: Varför ska jag lägga ner en massa jobb på att skriva när du sedan bara verkar skumma igenom texten? På detta svarade jag att dels har jag över 20 års erfarenhet av att läsa och bedöma inlämningsuppgifter, dels är det inte för min skull studenterna skriver hemtentamen utan för sin egen skull. Det är inte jag som ska lära. Det är viktigt att ansvaret för lärandet förläggs där det hör hemma, och det är något som bara studenten själv kan avgöra. Läser man bara uppgiften noga och utgår man från skrivningen i kursplanen är det i princip omöjligt att göra fel, så det finns ingen som helst anledning att vara orolig. Det finns ingen rättningsmall, texter som lämnas in bedöms med hänsyn tagen till texten som lämnas in, den uppgift som lämnats ut och de lärandemål som finns kopplade till kursen.
Visar man endas vad man läst, det vill säga om texten man lämnar in endast innehåller referat av innehållet i kurslitteraturen blir det svårt att få godkänt. Läskunnighet och förmåga att skriva utgör förutsättningen för att överhuvudtaget komma in på högskolan; det är inträdesbiljetten till högre utbildning. Det står tydligt i kursmålen att studenten ska kunna visa vad de kan. Och det som bedöms av läraren är STUDENTENS kunskaper, inte förmågan att återberätta eller referera vad som lästs. Det krävs mer av en som student för att godkänd. Det räcker inte att leva upp till formkraven som handlar om hur många sidor man ska skriva och vilket typsnitt, radavstånd och referenssystem man ska använda. Vad kan jag? Vad har jag lärt mig? Ett tips är att förklara vad man LÄRT sig på kursen, att sätta ord på sina KUNSKAPER, för någon som också studerar på högskolan men som läser en annan kurs. Tänk inte att texten riktar sig till läraren. Eget ansvar och kritiskt tänkande är viktiga egenskaper som man övar sig i genom att förklara vad man vet och förstår, istället för att redogöra för vad man har läst.
Om referat är den allra mest basala nivån så är reflektion första steget till den nivå man ska sikta mot: argumentera. För att få godkänt på hemuppgifter och självständiga texter krävs att man kan reflektera, det vill säga se, förstå och kunna visa på olikheter mellan texter man läst. Även om böckerna på kursen handlar om samma sak finns det alltid, åtminstone nyansskillnader mellan sätten att skriva om och förhålla sig till ämnet. Skriver man hemtentamen arbetar man med en typ av problem där det saknas givet svar, och det gäller även författarna till kurslitteraturen. Att reflektera är en grundläggande förmåga som handlar om att kunna ställa olika texter och argument samt slutsatser och resultat av undersökningar mot varandra. Vad betyder det som sägs i böckerna, och hur man kan förstå likheter och skillnader mellan? Jag uppmuntrar alla att försöka sätta ord på det som INTE står i böckerna, men som ändå behandlas på kursen. Det bidraget är det som bedöms och betygsätts. Den kunskapen är unik och personlig, vilket referaten eller citaten inte är. Genom att reflektera visar man vem som säger vad och på vilka grunder, och det gäller även författaren till texten som lämnas in för bedömning. Innehåller den inga egna kunskaper finns inget underlag för läraren att bedöma. Tänk på det och sätt ord på din egen upplevelse av att läsa och arbeta med förståelsen av innehållet i kurslitteraturen. Var inte rädd att sätta ord på din okunskap. Att reflektera över det man INTE förstår är ofta det bästa sättet att lära och utvecklas; det är jätteviktigt att förstå. Det är som sagt studenternas kunskaper som bedöms, inte deras förmåga att återge vad andra kan.
Argumentera är målet man ska sträva mot, det är vad som krävs för att få det högre betyget. Egna åsikter hör inte hemma i texter som lämnas in för bedömning på högskolan, men det är omöjligt att skriva utan att ha en åsikt eller en egen uppfattning. Och det är denna som bedöms, det är genom att argumentera som man visar vad man kan. Det är är genom att flytta insikterna som förmedlas genom kurslitteraturen till andra sammanhan som man visar vad man förstått, hur man förstått och att man faktiskt kan använda kunskapen man tillägnat sig. Hur vet man det man vet? Ta inget för givet; förklara med egna ord, för någon annan än läraren på kursen. Det är detta som läraren vill läsa och det är detta som bedöms. Studentens egna kunskaper och förmågor att visa vad man kan. För att argumentationen ska kunna bedömas krävs att språket fungerar och att det finns en väl genomtänkt struktur med en tydlig början, en gedigen, utredande textkropp och en avslutning där trådarna dras ihop och lärdomarna sammanfattas och förtydligas. På högskolan är hela poängen att man ska utvecklas som skribent, för kunskap och språk är två sidor av samma sak. Därför är det ett av förkunskapskraven, och hänvisningar till bristande förmåga fungerar inte som ursäkt. Det är först när man kan visa vad man kan som läraren kan bedöma vad man vet, och språket och texten man lämnar in är mediet som används.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar