Välkommen till floskelsamhället

Ordet viktigt håller på att utarmas. Allt kan inte vara viktigt. Vem är det vi försöker lura när listan på saker som är viktiga och därför måste prioriteras ständigt växer, när saker och ting adderas och inget aktivt tas bort från listan. Det som långsamt sjunker ner i dunklet eller in i dimman är påfallande ofta det som alla innerst inne vet är det verkligt viktiga, det som faktiskt borde värnas men som ignoreras allt mer ju fler aspekter som läggs till listan av prioriterade uppgifter.

Det fanns en tid då lärare uteslutande sysslade med undervisning och lärande. Det är svårt att föreställa sig detta, men en gång i tiden hade lärare makten och inflytande över det som hände i klassrummet. Det fanns en läroplan som i grova drag bestämde inriktning och fördelning mellan olika ämnen, och betyg skulle sättas, men bortsett från dessa krav var resten upp till den enskilde läraren. Då var lärarna auktoriteter man lyssnade på, de sågs som förebilder. Läraryrket var eftertraktat eftersom det var ett relativt fritt yrke med en hel del lov som innebar ledighet men också, och framförallt, möjlighet att förkovra sig och fördjupa sina kunskaper; för vem går en lång utbildning och kämpar för att få en anställning om man sedan vill slippa ägna sig åt yrkets huvuduppgifter? Ingen! Det är en villfarelse, är något vi fått för oss för att vi av någon outgrundlig anledning kommit att lyssna på andra än på kunskapens, bildningens och vishetens försvarare.

Idag är det konsulterna som regerar och som sprider sina evangelium. De lovar mer för mindre och lanserar ständigt nya metoder och koncept som sägs leda till effektivitet. Länge stod skolan och framförallt den högre utbildningen emot det där. Långt fram i tiden sågs kunskap och lärande som lärarnas och de lärdes ansvar. Sen bröts motståndet, och då hände det som låter mycket bättre på engelska och som det saknas ett svenskt uttryck för; skiten träffade fläkten. Den svenska skolan skulle bli världens bästa skola, trots att det svenska skolsystemet betraktades som världsledande. Det var inte lärarna som krävde detta eller efterfrågade skolreformer, det var effektivitetsjagande politiker som lovat väljarna både sänkta skatter och höjd kvalitet i den offentliga förvaltningen som drev på och reglerade allt fler områden av lärarnas vardag. Först ledigheten, sedan förtroendetiden och efter det snart sagt allt, in i minsta detalj.

Lärarnas ansvar för lärande och kunskapsutveckling hamnade allt mer i skymundan när allt fler ansvarsuppgifter adderades till uppdraget och arbetet skulle standardiseras; för KVALITETENS skull. Idag betraktas lärare som tjänsteutövare och producenter av resultat. Och skolor konkurrerar med varandra istället för att samarbeta. Det man konkurrerar med är hårdvalutan BETYG, som idag ses som en vara som liksom alla andra varor bjuds ut på en marknad och vars värde endast är ekonomiskt.

Det måste löna sig att arbeta, sägs det. Och därför SÄNKER man bidrag och försvårar för sjuka och svaga. Det är konsulterna som talar, och när samhällets generella kunskapsnivå utarmas får allt fler allt svårare att se igenom flosklerna, vilka därför förvandlas till sanningar. Och när forskarna granskar underlaget för reformerna kritiskt och ifrågasätter flosklerna betraktas kritiken som partsinlagor som måste balanseras mot andra. Det är som om kunskap vore en åsikt och känslan av hur det är anses viktigare än fakta. Och när fakta talar emot känslan lutar sig idag, i det floskelsamhälle vi lever i, mot alternativa fakta.

Kunskapssamhället står och faller med skolan och det som händer där. När lärarna förlorat makten över lärandet och kunskapen, över innehållet och utförandet av undervisningen, och när betygen ses som en vara med ett förhandlingsbart pris och ansvaret för kvaliteten inte längre är elevernas och studenternas utan LÄRARNAS, går nedmonteringen av kunskapssamhället snabbt. För varje år som går tar allt fler elever studenten och utexamineras allt fler från högskolan. Allt fler får allt högre DOKUMENTERADE kunskaper, och det blir därmed svårare och svårare att få gehör för oron över att det gått inflation i betyg och examen, att KUNSKAPEN utarmas.

Vad händer med forskningen, utbildningen när allt mer fokus i skolan och den högre utbildningen riktas mot andra uppgifter, som antas vara lika viktiga som kunskapen och lärandet? Förr talades det inte ens om kunskap. Lärarna lämnades ifred med uppdraget att värna kunskapen och fostra den uppväxande generationen till kunniga, ansvarskännande och demokratiälskande medborgare med en utvecklad förmåga att TILLSAMMANS bygga ett fungerande samhälle för alla. Låt oss stanna upp lite och fundera över om det är rimligt eller ens möjligt att fokusera på kunskap och lärande när man samtidigt måste ta ansvar för och dokumentera att man faktiskt arbetar med: Digitalisering, Internationalisering, Kvalitetssäkring, Entreprenörskap, och så vidare. Kunskap och lärande är ömtåliga kvaliteter och komplexa helheter som är omöjliga att bryta ner i delmoment som prickas av på en lista. Kunskap är inte ett standardiserat resultat som går att utvärdera. Betyg bygger på kvalificerade BEDÖMNINGAR, vilket är en mänsklig förmåga.

Ord, och yta ersätter innehåll. Kontroll ersätter ansvar. Utvärdering ersätter tillit. Lusten att lära ersätts med pedagogiska metoder vars effekter det finns evidens för. Resultat ersätter kunskap. Google ersätter läsning av böcker självständiga studier. Och betyg har blivit en handelsvara allt mer frikopplad från elevernas och studenternas prestationer och faktiska kunskaper. Idag talas det mer om studenternas rättssäkerhet än om deras förkunskaper och förmåga att ta ansvar samt kunna uttrycka sig i skrift. Hejdå kunskapssamhället. Välkommen till floskelsamhället. Enligt den orange ledaren i väst är det VÄRLDENS BÄSTA samhälle, men jag är tveksam.

Det faktum att landets högst utbildade och mest forskningsmeriterade människor förväntas köpa detta och okritiskt följa direktiven säger en hel del om synen på kunskap och kompetens. Förmågan till kritiskt, självständigt tänkande betyder idag ingenting, i alla fall inte när den ställs mot konsulternas floskler som i enlighet med public service syn på objektivitet måste betraktas som lika mycket värda. Utspel från twittrande politiker och ledarskribenter med många följare jämställs med uttalanden från forskare som lutar sig mot gedigna kunskaper och solida studier. Kunskap har ersatts med makt och den som låter mest och väcker starkast känslor vinner och får uttolka samtiden och skriva historien.

I floskelsamhället anses det legitimt att skylla problemen som oundvikligen visar sig allt tydligare på invandringen, och nedskärningarna inom all offentligt finansierad verksamhet kan fortsätta med oförminskad verkan, ända ner till botten. Allt till tonerna av kasinoreklamens löften om att alla, hur enkelt och smidigt som helst, kan bli en vinnare.