Vem vill något för någon annan idag?

För egen del drömmer många om olika saker; att bli rik, berömd eller lycklig. Fast för de allra flesta blir det inte så mycket mer än så, det stannar ofta vid drömmarna. Kanske för att drömmen är individuell och handlar om personliga framgångar och individuella fördelar? Om många tänker att det är JAG som ska bli lycklig och MINA behov som ska tillgodoses finns en risk att ensamheten ökar i samhället. Smarta telefoner som hela tiden pockar på uppmärksamhet leder kanske till förströelse och kickar för stunden, men hundra likes för en bild eller en viral Tweet leder inte till någon känsla av gemenskap och den upplevda tomheten som följer på tystnaden efteråt riskerar leda till ett kompensatoriskt beteende som ökar känslan av ensamhet. Det är en konsekvens av digitaliseringen som teknikkonsulterna inte talar om; det faktum att människan är en biologisk varelse som aldrig kommer att kunna mäta sig med maskinernas prestanda.

Vem när några visioner för andra än en själv idag? Och vad gör det med oss och samhället som växer fram mellan oss i tankar, ord och handling? Gränser stängs och det byggs allt fler murar, och allt fler uppfattar allt mer som ett hot mot mig, mina ägodelar och mina rättigheter. Ingen talar om skyldigheter och tankar om solidaritet med människor som har den svårt betraktas som vänsterextremism. Politiker som vill vinna val måste sänka skatten och lova att skolan och den högre utbildningen, vården och hela samhället ska individanpassas så att JAG får det som JAG vill ha det.

Flyktlinjer skrivs med en uttalad vision för ögonen om ett annat samhälle är det som jag ser växa fram idag. Ett samhälle mer präglat av solidaritet än dagens. Visionen handlar om att jag vill leva i ett samhälle där ingen tillåts falla igenom några ”skyddsnät”, det vill säga ett samhälle där omsorgen och ansvaret fördelats jämt mellan medmänniskor som genom sina handlingar och tankar är med om att förverkliga samhället och världen. Visionen handlar också om ett samhälle tydligare präglat av en generell insikt om att alla människor som ingår i ett sammanhang är ömsesidigt delaktiga i kontextens processuella tillblivelse och att samhället via diverse handelsförbindelser och uppkopplingar sträcker sig över alla gränser, såväl nationsgränser som klass- etnicitet och sexualitetsgränser och så vidare. Utgångspunkten för mina tankar om samhället är att det inte finns någon utsida. Bara en enda insida, som allt och alla är hänvisade till.

Jag är hjärtinnerligt trött på allt politiskt käbbel som handlar om att dissa motståndarna eller om att tävla om vem som framstår som mest vuxen (vilket är det mest omogna man kan ägna sig åt). Jag vill se mer av bildning och önskar mig och alla andra mer tid att tänka efter och fler möjligheter att ägna sig åt bildning. Om våra folkvalda politiker var mer bildade och väljarna som grupp betraktat premierade kloka och belevade politiker istället för ledare som flörtar med mitt ego skulle kanske samhällsdebatten kunna rymma tankar om sublima objekt, för att tala med den slovenske filosofen Slavoj Zizek (2001). Sublima objekt är sådana fenomen i samhället som man tänker på i termer av, att om man bara kunde göra sig av med det eller detta uppnår man (idealt sett och bara i teorin) samhällelig harmoni och lycka. Vi tror att vi blir lyckliga om vi bara ... Fast det är ett fatalt tankefel.

Det finns starka krafter och intressen i samhället som vill få oss att tänka som så, att om samhället bara slapp ta hänsyn till mindre lyckade människor, om alla blir sin egen lyckas smed, kan man sänka skatten, öka valfriheten och underlätta för MIG att bli lycklig. Zizek menar att det är ett bedrägligt tänkande och exemplifierar tankemodellen med hjälp av en analys av Hitlertysklands syn på judarna som ansågs vara en identifierbar grupp i samhället som orsakade problem och om man bara kunde eliminera den gruppen skulle alla problem vara lösta. Till slut lyckades nazisterna piska upp en stämning där alla samhällsproblem lastades på judarna. Och i det sammanhanget framstod tanken på att judarna måste utplånas för att samhället skulle kunna förmås blomstra, som rimlig, vilket möjliggjorde förintelsen. Idag är det muslimerna, flyktingarna eller tiggarna som kan förstås som problematiska element möjliga att göra sig av med.

Zizek menar att tankarna på att en grupp i samhället skulle vara upphovet till problem döljer det faktum att alla samhällen inom sig hyser komplexitet och inre motsägelser. Sådana grupper eller fenomen som inom breda lager av befolkningen ses som problematiska och oönskade samt möjliga att plocka bort benämner Zizek symptom. Dessa grupper eller liknande fenomen menar han dock är en nödvändig förutsättning för och en effekt av, varje symbolisk struktur. Alla samhällen och andra sammanhang rymmer med nödvändighet enskilda element som fungerar som dess undantag och interna negation. Och så är det eftersom samhället som en harmonisk och konsistent helhet är en omöjlig utopi. Det är farligt att betrakta olika kategorier av människor som problematiska, som en grupp man kan och bör bortse från, eftersom det är ett tänkande som riskerar att utvecklas till en process där allt fler grupper fördöms. Det finns varken tärande eller närande människor, bara ömsesidigt delaktiga samhällsaktörer.

Överallt poppar tanken upp att det är individerna med problem som har sig själva att skylla för sitt misslyckande. Och när tillräckligt många har tagit till sig den synen på saken ligger fältet vidöppet för åtgärder riktade mot de oönskade och misstänkliggjorda individerna. Fokus riktas därmed bort från samhällets ansvar, vilket leder till att det faktum att det alltid är kontexter som ger upphov till konsekvenser underkommuniceras. Det är dock aldrig enskilda individer som lyckas eller misslyckas på grund av individuella egenskaper, det alltid vi som gör det vi gör med och mot varandra. Ingen människa är en ö även om det kanske känns så när man sitter i sin bubbla och med böjd nacke uppslukas av förströelsen som aldrig tar slut på skärmen.

På vilken grund vilar ett långsiktigt hållbart samhälle? Hur tänker vi, alla vi, sammantaget, kring detta? Eller gör vi inte det, finns det ingen tid att tänka ett steg längre? Vill och orkar vi inte bry oss? Får någon annan ta tag i problemen och lösa dem åt oss? Jag blir allt mer osäker, och med osäkerheten kommer rädslan som är en farlig känsla. Och som det verkar är jag inte ensam. Det finns väldigt många tecken på rädsla i samhället idag, och den sprider sig som en löpeld. Tilliten hotas och misstänksamheten riskerar att öka. Samhället hotas därmed att slitas sönder inifrån. Om vi inte gör något tillsammans.

Ser tendenser till en motmänsklighet växa fram, som en konsekvens av den växande jaglojaliteten. När alla andra blir ett hot mot jag och allt som är mitt agerar allt fler allt oftare på känslor, i affekt och med taggarna utåt. När allt handlar om jag och mig och mitt är det fler som oftare känner sig kränkta, besvikna och som tycker att just deras behov aldrig tillgodoses. Kanske är jag en del av detta när jag skriver om mina upplevelser, men till mitt försvar vill jag säga att jag inte lyfter frågan för egen del. Jag vill verkligen göra vad jag kan för att värna solidariteten och det mellanmänskliga handlingsutrymmet.

Om ingen lyssnar på någon annan, eller om allt fler ser allt som de inte kan ställa upp på som en personlig anklagelse är vi alla hotade, för då har kulturen vi lever i förändrats i grunden. Då har ett annat samhälle, ett kallare, hårdare och mer oresonligt, oförlåtande samhälle, skapats. I ett sådant samhälle blir förr eller senare alla förlorare. När ingen litar på någon växer misstron mellan människor och kittet som håller samman samhället vittrar sönder. Det är en återvändsgränd vi irrat oss in i där alla vänder sig mot varandra. Ett slags spegelland, där ont är gott, och där solidaritet är illojalitet och där lyssnande och förståelse är tecken på svaghet. Ett samhälle där alla talar och för väsen, där det inte finns plats för samtal eller utrymme för lärande. I ett sådant samhälle är det man föds med är det man har. En samhälle där ensamheten och känslan av otillräcklighet växer, där alla avvikande åsikter förvandlas till påhopp.

I ett sådant samhälle vill jag inte leva!