Det är svårt att lära sig förstå kulturen, delvis beroende på att den liksom skogen är svår att se för alla träd. Kultur är emergens, ett fenomen som existerar på en annan skalnivå än människorna och alla andra delar av den komplexa helhet som samtidigt både påverkas av och påverkar kulturen, som hela tiden befinner sig i tillblivelse och förändras i takt med att delar läggs till och dras ifrån. Kultur är med andra ord ett slags problem som inte går att förstå genom att man plockar isär helheten för att detaljstudera delarna, vilka kan vara både fysiskt reella och icke-materiellt virtuella. För att förstå kulturen måste man skaffa sig distans och få perspektiv genom att göra problemet större; först då kan man se rörelsen och förstå dynamiken.
Den mänskliga hjärnan har både format och formats av kultur, och den processen fortsätter att forma människor och samhällen. I takt med att nya delar läggs till och dras ifrån förändras dynamiken, och delarna kan som sagt vara både ting och tankar. Kultur är ett sammanhållet och undflyende fenomen som försvinner ur blickfånget om man försöker fokusera, vilket betyder att kultur bara kan studeras indirekt. På samma sätt och av samma skäl kan ingen bli expert på kultur, därtill är kunskapsobjektet allt för undflyende och diffust. Kunskapen om kultur måste därför spridas bland många ute i samhället, inte koncentreras hos ett fåtal; det är så kulturvetenskapliga insikter får sitt värde och kan påverka samhället och människors vardag.
Kultur är bland annat vardagens alla normer, värderingar och grundläggande antaganden som styr handlandet och synen på det som görs och händer mellan människor. Kultur reglerar tillvaron men den styr aldrig. Och ju större medvetenhet om kulturens karaktär som finns i ett sammanhang desto mindre blir kulturens makt över människors handlingar. Ju fler som förstår att kultur fungerar som gravitation och att den inte går att peka på, att dess verkan är indirekt, desto större är chansen att kulturellt relaterade problem kan undvikas och ibland till och med bekämpas. Om kulturförnekarna istället får makten, om tolkningsföreträde ges till de som kräver hårda bevis på kulturens existens (vilket inte går att få), ökar risken att problemen förvärras. Ingen kommer nämligen undan kulturen, även förnekelse upprätthålls kulturellt.
Nu har det gått över ett år sedan #MeToo växte fram och jag tänker att det är på tiden att vi börjar samtala om rörelsen och dess styrkor. Problemen har diskuterats i det oändliga. Det har handlat om att inte alla män begår övergrepp, vilket ingen hävdat. Det har handlat om att #MeToo skulle vara ett sätt att skuldbelägga gruppen män, vilket bara visar att vi lever i ett samhälle och ett kulturellt sammanhang där mannen är norm. Med rätta har kritiken handlat om mediernas, uppmärksamhetssökande, sensationslystna agerande och dess fokusering på kända mäns agerande mot namngivna kvinnor, vilket är en strategi som bygger på just den kulturförnekande logik jag försökt beskriva ovan. Kritiken har överskuggat styrkan i rörelsen och nära på fått kraften i den att avta. Med lite distans till det högt uppdrivna tonläget, och nu när Lasse Kronér fått upprättelse och Jean Claude Arnolt har dömts för sexuella övergrepp och sitter i fängelse, kanske vi kan stanna upp lite och reflektera över positiva aspekter av #MeToo.
Som jag ser det ligger styrka i rörelsen att det handlar om anonyma berättelser om övergrepp riktade mot anonyma offer. Styrkan ligger i MÄNGDEN vittnesmål och VIDDEN av berättelser. #MeToo uppmärksammar det faktum att sexuella övergrepp pågår hela tiden och överallt och visar hur integrerat och normaliserat agerandet är i den kultur vi alla delar och både påverkar och påverkas av. Alla män är inte och har aldrig varit våldtäktsmän, det handlar alltid om en minoritet. Men vad som UPPFATTAS som ett övergrepp är ofta två helt olika saker i förövarens och offrens ögon, och #MeToo tvingade oss alla att tänka efter och börja tala, dels om vad som är okej och inte, dels om vem som har tolkningsföreträdet. Problemet är att övergreppen tidigare tystades ner eller viftades bort som undantag, vilket är omöjligt att göra i ljuset av alla anonyma vittnesmål som lämnades under hösten 2017 och våren 2018.
#MeToo kan ses som ett slags kulturanalys och nu ligger alla korten på bordet. Nu är det upp till oss alla att göra något konstruktivt av insikten. Den som väljer att skylla på budbäraren anklagar indirekt alla kvinnor som vittnat om sina upplevelser. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har någon att vinna på att berätta om vad man varit med om? Nu när hypen lagt sig och de mest flagranta övergreppen från de mest välkända kändisarna tappat nyhetsvärde tvingas alla män som tror på alla människors lika värde att rannsaka sig själva och sitt agerande i vardagen. #MeToo tvingas oss alla att fundera över tillvaron och det som tas för givet i det mellanmänskliga spelet. Den som inte överträder gränser och är lyhörd är inte anklagad för något, av det enkla skälet att INGEN enskild är anklagad, eftersom berättelserna handlar om övergreppen inte om männen. Kanske är det en ny situation för en del män, att inte vara i centrum för allas uppmärksamhet? Det är i så fall bra, tänker jag. För i ett jämställt samhälle är ingen grupp överordnad någon annan; där handlar det om individuella egenskaper och kompetenser.
Styrkan i #MeToo är att den har potential att göra feminismen överspelad och obsolet, eftersom berättelserna gör det uppenbart för alla tänkande människor att vi levt i en kultur som trivialiserat och normaliserat förekomsten av sexuella övergrepp. #MeToo är en kollektiv förändringsrörelse som handlar om att gruppen kvinnor har fått nog. Det är ett helt nytt sätt att kämpa på, ett icke-konfrontativt sätt att uppmärksamma kulturella problem. Tidigare tvingades kvinnor utsätta sig för risken att anklagas för att vara lögnare som riktar falska anklagelser mot enskilda män, som i ett rättssamhälle alltid måste betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats. Och det är fruktansvärt svårt att BEVISA att ett sexuellt övergrepp begåtts, särskilt om händelsen inte anmäls direkt. Här handlar det dock om ANONYMA vittnesmål som fokuserar på övergreppen och dess frekvens och spridning i samhället. Män sin INTE begår övergrepp har inget att frukta, tvärtom finns en chans att #MeToo leder till att normen förändras och att vi får ett annat klimat där män och kvinnor kan mötas som likar, vilket alla tjänar på i längden.
3 kommentarer:
Länge sedan jag besökte din blogg - alltid uppfriskande läsning. Funderade på resonemanget kring #metoo och rättssamhället, men också det om feminismens upphävande. #metoo är ett feministiskt uttryck eller en intervention, kanske en metod men kan väl knappast vara lösningen på feminismens alla strävanden. Det är viktigt att berättelser får ta form och uttryckas. Inte bara de med makt som får föra ordet. Det har sociala medier ändrat på. Anonymitet har väl ändå sina baksidor där en inte behöver stå för det en säger är sant?
.... jo just det —Män sin INTE begår övergrepp har inget att frukta— ett sådant resonemang använde Googles vd angående sin insamling och publicering av bilder till bland annat gatuvyer när nakna barn, beväpnade män, personer vid sexbutiker och kräkande personer lagts ut för alla att se. Jag tror att alla bör frukta intrång i integriteten på godtyckliga eller ogrundade antaganden.
Anonyma anklagelser mot namngivna individer är så klart problematiska, men det är ju inte så den stora majoriteten berättelser kommunicerats, så jag förstår inte riktigt invändningen. Vi behöver alla tala om vad övergrepp är och varför maktförhållandet mellan män och kvinnor inte är mer jämställt. Och så länge berättelserna är anonyma och polisen får sköta utredningsrna har ingen något att frukta, eftersom ingens integritet kränks.
Skicka en kommentar