Låt oss inte bortse från det virtuella

Återvänder till filosofin och skriver om ett begrepp jag länge tänkt skriva om, eftersom jag ser det som ett slags nyckel till förståelse för kulturens komplexitet. Begreppet jag tänker på är vitrualitet, hämtat från den tankens verktygslåda som Gilles Deleuze lämnade efter sig. Kan inte säga att jag hyser något verkligt hopp om att kunna övertyga alla som nu anser att det är bevisats att humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet inte längre behövs, eftersom det utvecklats metoder att studera hjärnan och biologin. De som hävdar att kontinental filosofi och postmodernism per definition är pseudovetenskap håller sig dels med dubbla standards, eftersom man försvarar vetenskaplig exakthet genom att avfärda genusvetenskap med hjälp av känsloargument och svepande generaliseringar, dels bortser man helt från det faktum att det finns mer som påverkar människor och samhällsutveckling än bara biologiska och andra reella (och därför positivistiskt undersökningsbara) aspekter. Människors känslor må uppstå som en effekt av hormoner och elektroner, men TOLKNINGEN av upplevelser påverkar handlingarna som sedan ofta förklaras rationellt med hjälp av logik. Och det är här som begreppet realitet kan hjälpa oss förstå, det vill säga alla vi som verkligen vill förstå och som inte bara konkurrerar om inflytande och pengar.

Texten jag samtalar med är hämtad från Stanford Encyklopedia of Philosophy. Och jag har alltså för avsikt att reflektera över relationen mellan tillvarons realitet och dess virtualitet. Utgångspunkten är att verkligheten uppstår någonstans mellan och att den därför är allt för dynamisk och komplex för att man ska kunna säga något absolut säkert om den. Tvärsäkerheten bygger på antagandet (som återstår att bevisas) att allt går att hänföras till en avgörande faktor och att kausalitet överallt är linjär. Så vore det om verkligheten endast bestod av det som går att iaktta, men människan lever både som individ och som kollektiv i gränssnittet mellan det biologiskt reella och det kulturellt och psykologiskt virtuella. Spåren av drömmar, visioner, tankar och dagdrömmar går att studera med magnetröntgen, men platsen varifrån tankarna kommer ligger bortom hjärnan, som bara är gränssnittet där tankarna går från att vara del av en oändlig virtualitet till att realiseras i form av hjärnvågor.

Vitrualitet är både en personlig plats, och en kollektiv. Hela jordens befolkning sägs rymmas på Gotland, rent fysiskt, men lägg samman alla människors drömmar, visioner, tankar och fantasi, som vi vet påverkar besluten som tas och upplevelsen av det som sker, och det blir uppenbart virtualiteten består av ändligt överflöd. Realiteten är alltid begränsad, medan virtualiteten är komplex och oöverblickbar. Liksom Schrödingers katt är tillvaron alltid både och, aldrig antingen eller; för ingen vet exakt vad av allt det som ryms i den oändliga virtualiteten som kommer att realiseras. Slumpen är en faktor man MÅSTE räkna med (men inte på) när man studerar kultur. Kulturvetenskap är studier av spelet mellan virtualitet och realitet. Därför är det som att jämföra äpplen med päron att ställa humaniora mot naturvetenskap och hävda att det ena är bättre än det andra. Båda behövs och det förstår alla som inser att man studerar olika saker, på olika sätt och med olika förutsättningar. För att nå angelägen kunskap om livets och tillvarons ALLA aspekter behövs en mångfald av metoder och verktyg, inte bara en enda uppsättning. Och eftersom det är OMÖJLIGT att säga något säkert om det virtuella vore det ovetenskapligt att hävda något annat, och att lämna dessa aspekter därhän bara för att de inte passar in i den modell man bestämt är den bästa är cyniskt.

Geniet är en myt, det finns inga solitära tänkare. Alla forskare och filosofer bygger vidare på andras tankar och tidigare arbeten. Deleuze och inget undantag. I artikeln i Encyklopedin står följande att läsa: 

In Bergsonism (1966), Deleuze develops the ideas of virtuality and multiplicity that will serve as the backbone of his later work. From Maimon’s reading of Kant, we know that Deleuze needs to substitute the notion of the condition of the genesis of the real for the notion of conditions of possibility of representational knowledge. The positive name for that genetic condition is the virtual, which Deleuze adopts from the following Bergsonian argument. The notion of the possible, Bergson holds in Creative Evolution, is derived from a false problem that confuses the “more” with the “less” and ignores differences in kind; there is not less but more in the idea of the possible than in the real, just as there is more in the idea of nonbeing than in that of being, or more in the idea of disorder than in that of order. When we think of the possible as somehow “pre-existing” the real, we think of the real, then we add to it the negation of its existence, and then we project the “image” of the possible into the past. We then reverse the procedure and think of the real as something more than possible, that is, as the possible with existence added to it. We then say that the possible has been “realized” in the real. By contrast, Deleuze will reject the notion of the possible in favor of that of the virtual. Rather than awaiting realization, the virtual is fully real; what happens in genesis is that the virtual is actualized.

Utgångspunkten är alltså att det är det virtuella som är verkligheten och det reella, det som går att studera, bara en liten del av den. Jag är som bekant inte fysiker, men jag har läst en hel del naturvetenskap (eftersom jag är intresserad och vill veta, inte få rätt eller göra karriär) och tror inte jag är helt ute och cyklar om jag liknar det virtuella vid mörk materia. Fysikerna inser att det finns något därute som påverkar, men som idag i alla fall inte går att studera. Det finns mer mörk materia än den materia vi känner till och kan studera i Universum. Därför måste man liksom med slumpen räkna med den, även om man inte kan räkna på den. Humaniora och kulturvetenskap studerar det som ligger vid och bortom gränsen för det reella och empiriskt iakttagbara. Därför går det inte att som kulturforskare uttrycka sig lika säkert som naturvetare. Men idealiserar vi säkra svar framför användbar kunskap och gör naturvetenskapen till norm för forskningen begränsas möjligheten att utveckla verkligt viktigt vetande.  

The fundamental characteristic of the virtual, that which means it must be actualized rather than realized, is its differential makeup. Deleuze always held the critical axiom that the ground cannot resemble that which it grounds; he constantly critiques the “tracing” operation by which identities in real experience are said to be conditioned by identities in the transcendental. For instance, Deleuze criticizes Kant for copying the transcendental field in the image of the empirical field. That is, empirical experience is personal, identitarian and centripetal; there is a central focus, the subject, in which all our experiences are tagged as belonging to us. Kant says this empirical identity is only possible if we can posit the Transcendental Unity of Apperception, that is, the possibility of adding “I think” to all our judgments. Instead of this smuggled-in or “traced” identity, Deleuze will want to have the transcendental field be differential. Deleuze still wants to work back from experience, but since the condition cannot resemble the conditioned, and since the empirical is personal and individuated, the transcendental must be impersonal and pre-individual. The virtual is the condition for real experience, but it has no identity; identities of the subject and the object are products of processes that resolve, integrate, or actualize (the three terms are synonymous for Deleuze) a differential field. The Deleuzean virtual is thus not the condition of possibility of any rational experience, but the condition of genesis of real experience.

Utgår man från det reella och det man vet om verkligheten i arbetet med att förstå verkligheten arbetar man bakvänt och bygger in byas i forskningen. Med facit i hand är det alltid lättare att förstå historiens lopp, men om man använder det som argument för att anklaga de som levde där och då för bristande kunskaper och kompetens tänker man fel. Det är som att spänna vagnen framför hästen. Det är sant att det reella går att studera och beskriva i detalj, men att därifrån dra slutsatser om framtiden är olyckligt; i alla fall om det handlar om kultur och samhällsutveckling. Planeter och molekyler har inga medvetande och kan inte överväga om de ska göra si eller så, men det har, kan och gör människor hela tiden. I våra huvuden får vi inblickar i det virtuella som hela tiden pockar på uppmärksamhet. Ständigt pågår det en strid om vad av allt det som finns plats för i det virtuella som ska realiseras. Därför är realiteten mindre än verkligheten som rymmer även det virtuellas oändlighet. Det reella är bara en aspekt av verkligheten, den är inte verkligheten. Detta förstår och förhåller sig många humanister och kulturvetare till i sin vetenskapliga gärning, medan positivister och anhängare av naturvetenskapens metod bortser från allt som inte går att samla in i form av empiri och studera för att komma fram till ett enda, bestämt svar om. Vem är då mest vetenskaplig i sitt förhållningssätt till sanningen och verkligheten?

As we have seen, the virtual, as genetic ground of the actual, cannot resemble that which it grounds; thus, if we are confronted with actual identities in experience, then the virtual ground of those identities must be purely differential. Deleuze adopts “multiplicity” from Bergson as the name for such a purely differential field. In this usage, Deleuze later clarifies, “multiplicity” designates the multiple as a substantive, rather than as a predicate. The multiple as predicate generates a set of philosophical problems under the rubric of “the one and the many” (a thing is one or multiple, one and multiple, and so on). With multiplicity, or the multiple as substantive, the question of the relation between the predicates one/multiple is replaced by the question of distinguishing types of multiplicities (as with Bergson’s distinction of qualitative and quantitative multiplicities in Time and Free Will). A typological difference between substantive multiplicities, in short, is substituted for the dialectical opposition of the one and the multiple.

Deleuze och Guattari skapade ett annat begrepp för att förstå både det virtuella och det reella som en helhet. Jag har tidigare översatt det med ordet assemblage, men i den nya svenska översättningen av deras mest kända bok Tusen platåer använder man ordet anordning för att beskriva det jag här ska försöka förklara genom att citera mig själv från en passage i min bok om alkohol och droger.

För att forskningen ska bli balanserad behöver både tillvarons materiella innehåll (realitet) och dess imateriella uttryck (virtualitet) uppmärksammas lika mycket, vilket är ett av problemen som går att identifiera i det starkt segregerade vetenskapssamhället. Det stora problemet med forskning som bedrivs, både av kulturvetare och av andra forskare, är att den har en tydlig slagsida åt antingen innehållssidan eller uttryckssidan. Det verkar svårt att inom ett och samma ämne fånga in och bearbeta mer än en aspekt åt gången av ett fenomen. Olyckligt? Det är bara förnamnet!

Genom att enbart studera fenomenet utifrån på förhand uppställda aspekter förlorar man helhetsbilden ur sikte och man kan då lätt få för sig att verkligheten skulle kunna gå att fånga med hjälp av en på förhand utarbetat rigid metodologi. Assemblagebgereppet är ett tankeredskap som hjälper oss att uppmärksamma både fenomenets konnotationer, dess materiella egenskaper och dess förmåga att kopplas samman med andra fenomen.

För att förklara begreppet lite mer ingående kan det vara lämpligt att göra som Deleuze och ta hjälp av Foucault, och hans tankar om fängelset. Vill man förstå fängelset som fenomen med hjälp tankeverktyget assemblage bör man först uppmärksamma fenomenets innehåll, vilket delas upp i formaspekter (fängelsebyggnaden som fysiskt fenomen), och substansaspekter (fångarnas kroppar). Fängelsets uttryck motsvaras i fråga om form av kriminallagen och substans av brottslingen som juridiskt fenomen.

En byggnad där man låser in människor blir ett fängelse först när den kopplas samman med en juridisk apparat. Fängelset blir med andra ord ett fängelse först när samtliga aspekter förts samman och hålls ihop. Samma gäller för alla fenomen i världen. Allt och alla består av såväl uttryck som innehåll, och dessa båda aspekter har både form (övergripande regler) och substans (specifika exempel). Assemblage är med andra ord sammanhållna fenomen som bara existerar i kraft av den verkan de har i och på världen.

För att bli användbart i studier av kultur behöver tankeverktyget, eller begreppet kompletteras, och då kan det vara bra att känna till att Deleuze och Guattari utgår från ett slags grundmodell i sitt tänkande där också aspekter av förändring finns med. Världen framskrider i ett slags process, och den aspekten kan enkelt föras in i modellen genom att hänvisa till upplösande krafter av deterritorialisering, och sammanhållande krafter av territorialisering.

Om analysmodellen kompletteras på det sättet får man ett slags diagram uppbyggt av linjer som löper mellan polerna eller ytterligheterna, total sammanhållning och fullständig upplösning och linjer som löper mellan Innehåll och Uttryck (som alltså både har form- och substansaspekter). Absolut sammanhållande är att betrakta som lika problematiskt som total upplösning.

Med dessa ord och efter denna uppfriskande intellektuella övning ägnar jag resten av dagen åt bokredigering och uppladdning inför helgen.