Ansvarslös antipolitik

Politik är att vilja, sa Palme en gång i tiden. Ett berömt uttalande av en ikonisk politiker. Även de som inte levde när han var aktiv vet vem han är. Kennedy, en annan ikonisk politiker sa: Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land. Churchill förkroppsligade Englands motstånd mot och seger över Natzityskland. Alla tre ville något, stod för något och hade visioner för landet de var ledare för. Idag handlar politik snarare om att INTE vilja något. Vem kommer att minnas ledarna för partierna som just nu utnyttjar demokratin för egen vinnings skull?

Vad vill en sådan som Hanif Bali, mer än att provocera? Och varför går det hem? Det går inte att veta säkert, men både frustrationen över att inte veta och provokationerna och utspelen som en del av våra folkvalda ägnar sig åt är bilder av samtiden. På samma sätt som Palme förkroppsligade min barndom och det Sverige jag växte upp i, och liksom Churchill förknippas med kampen för det goda, är dagens politiker produkter av samtiden. Donald Trump må tro att han är där han är för att han är världens bästa politiker och Bali må styra sina följare på Twitter och mediernas uppmärksamhet, men ingen av dem VILL något. Inte i den mening som Palme, Kennedy eller Churchill la i begreppet. Och så är det naturligtvis eftersom väljarna inte vill något. Vi får de politiker och det parlamentariska läge vi förtjänar.

Idag handlar politik följaktligen inte om att formulera visioner. Dagens politiker kampanjar. Make America Great again, är ingen vision, det är ett marknadsföringstrick. Och att bygga en mur, att kasta ut invandrare eller sänka skatten säger man inte för att man vill ta ansvar för att bygga något eller förvalta ett arv, utan för att få makt. När dagens politiker tar till orda är det inga bevingade ord som flyger ur deras munnar. I have a dream, kanske man inleder sina tal med, men efter som fortsättningen inte kommer från hjärtat utan är skapad av en reklambyrå som använder metoden fokusgrupper för att förstå vilka känslor man ska spela på för att nå ut med budskapet i stugorna produceras bara (i bästa fall) tomhet.

Ett belysande exempel på antipolitik är Balis och andras attacker på Greta Thunberg, som verkligen vill något och som också agerar för att visionen ska bli verklighet. Hon visar vägen och hennes tal för världens ledare kan mycket väl komma att bli lika berömt som Martin Luther Kings beskrivning av sin vision om en mer jämlik värld. Jämför hennes ord och engagemang med "Grab em by the pussy" och "Hur många oskulder knullar din pappa". Skillnaden är anmärkningsvärd. Förklara sedan för mig varför genusvetenskap och feminism utgör det stora samtidshotet. Antipolitiken är samma andas barn som fake news och den bygger på alternativa fakta. När eller om den slår igenom på allvar kommer det att vara känslan som räknas och SD kan kliva fram och driva igenom sin vision om ett Sverige för svenskar, byggt på svenska värderingar, fritt från invandrare. Det behövs fler som Greta Thunberg och färre kampanjande politiker som saknar viljan att göra något.

Antipolitikens ansvarslöshet visar sig genom att man idag gör allt för att provocera motståndarna och till varje pris försöker undvika kritik för sina egna luddiga ståndpunkter för att därigenom slippa ta ställning. Det talas om att vara vuxen, men i en värld och ett samhälle där en 15-åring framstår som mognare, mer ansvarstagande och lämpad att styra vårt land än ledaren för högerpartierna som samlade över hälften av mandaten i riksdagen, men som på grund av taktiska skäl inte kan komma överens, säger det något om läget i landet och vår demokrati. Hur skulle SÄNKTA skatter kunna vara lösningen? Hur skulle MINSKAD makt för landets ledare kunna ansvarsfullt? Varför ska samhället använda skattemedel för att bekosta det politiska systemet om politikerna inte vill något annat än än att få uppmärksamhet och bara kritiserar sina motståndare för att framstå i bättre dager?

Ansvarslös antipolitik spelar andra makthavare i händerna. Makthavare som verkar utan att synas och som påverkar demokratiska beslut indirekt. Dagens antipolitiker banar väg för multinationella bolag som endast är intresserade av sina egna, kortsiktiga, ekonomiska intressen. När Bali attackerar Thunberg gör han sig alltså till en nyttig idiot och det borde vi tacka honom för; hans tydlighet alltså. Fast det krävs förstås politiskt intresse, kritisk, analytisk förmåga och en vilja att faktiskt ta och utkräva ansvar av våra politiker för att se igenom retoriken och för att kunna få till stånd en förändring. Om man är rädd för att skatten ska höjas och den årliga resan till Thailand ska bli dyrare kommer fulspelet att fortsätta och vår generations (anti)politiker kommer att gå till historien som lättkränkta stoppklossar för nödvändiga reformer, istället för som vuxna, ansvarstagande, ikoniska ledare för en hållbar värld.