När datorerna blir norm, vad händer då med människorna?

Fortsätter på det tankespår jag plockade upp igår, för det väckte fler frågor. Vill bara inleda med att än en gång påpeka att jag inte är teknikfientlig, vilket jag bevisar genom bloggen och mitt engagemang i olika sociala nätverk. Jag är en hängiven användare av digitala verktyg och finner det stimulerande att utveckla kurser som ges via nätet, vilket kräver ett helt annat upplägg och andra undervisningsmetoder än campuskurser. Det är antingen-eller-tänkandet jag vänder mig mot. Liksom ifråga om pappersbokens relation till digitala texter ser jag nätkurser som ett KOMPLEMENT till campuskurserna, som jag menar utgör själva fundamentet i den högre utbildningen. Den dag som campus överges och högskolorna flyttar ut på nätet, är jag övertygad om att universitetet har spelat ut sin roll, för då har utbildningen förvandlats till något helt annat.

Oxford, Cambridge, Harvard och andra berömda universitet må vara välkända och prestigefulla varumärken, men det som gör ett universitet unikt är dess plats, dess fysiska byggnader och den kulturella atmosfär och traditionerna som vårdas och upprätthålls där, vilket inte går att överföra till nätet. Hur ekonomiskt lockande det än kan framstå som för en styrelse som ser till verksamhetens lönsamhet, menar jag på goda grunder att det finns en gräns för hur långt digitaliseringen kan drivas innan den undergräver verksamheten. Påminner om det stålbad som musikindustrin tvingades gå igenom när man trodde att det var MUSIK man tjänade pengar på och att LP-skivan och senare, men i mycket mindre grad, CDn, endast var ett neutralt medium som ledde till onödiga kostnader. Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv kan det framstå som en genialisk lösning att sälja filer med musik istället för otympliga LP-skivor; men det visade sig omgående att även om kostnaderna för att framställa och distribuera LP-skivor och CD-skivor, stod för merparten av priset på skivan som såldes, reducerades ökade inte vinsten för musikbolagen; tvärtom. Kunderna betalade för HELHETEN som musiken ingick i, inte bara för ljudet. Idag har Spotify tagit över och förändrat hela branschen i grunden, på gott och ont.

Teknik, datorer och digitala system har potential att bli och göra snart sagt allt man önskar sig. Det är både deras styrka och svaghet och däri ligger även risken med en allt för snabb och obetänksam digitalisering av samhället. Människor kommer nämligen aldrig att kunna mäta sig med sina drömmar och fantasier, vilket tvingar oss och samhället som helhet in i en underordnad position gentemot tekniken som oftast införs med de bästa av intentioner. Liksom i frågan om droger är problemet att det initialt är så himla kul och omvälvande, och man märker därför inte om och när man förvandlats till slav. Det är också företagsledningarnas ansvar att se över och värna verksamhetens ekonomiska situation. I det korta loppet och utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det rationellt att digitalisera, men utifrån ett längre perspektiv och med hänsyn tagen till mänskliga värden, är det potentiellt förödande. Det gäller samma i dagens allt mer digitaliserade värld som under påvens och den katolska kyrkans regim på medeltiden. Människan är inte Guds avbild, det är i själva verket Gud som är människans bild av sina egna drömmar om en perfektion som man aldrig kan eller kommer att leva upp till och som man därför blir slav under, om man inte lyckas bli framgångsrik i organisationen och får en ledande position, vilket dock bara gäller ett fåtal. Den stora massan förslavas och utsätts för umbäranden; det är priset man får betala för att vara del av samhället som är omöjligt utan normer och regler.

Min poäng är att både Gud och tekniken är mänskliga skapelser som ger upphov till maktordningar  eftersom det är oundvikligt att det uppstår normer inom alla sammanhang. I samma stund som drömmen om den perfekta roboten slår rot, inte bara i några ingenjörers och teknikentusiasters huvuden, utan bland ekonomer och företagsledare, har företagets och längre fram samhällets normer förändrats. Plötsligt är det inte längre människan som är norm och utgångspunkt, utan tekniken som idag är överlägsen människan på område efter område. Och ju mer överlägsna maskinerna blir och ju mer pengar man kan tjäna på digitaliseringen, desto starkare blir normeringens tvingande kraft som kastar ut allt fler i arbetslöshet. Om effektiviseringsvinsterna fördelades jämlikt bland människorna eller om normen och utgångspunkten var MÄNNISKAN, istället för människors grandiosa drömmar om perfektion, evigt liv och andra omöjliga föreställningar, vore det oproblematiskt. Tragiskt nog är detta inte fallet. Det som driver digitaliseringen ser jag som en parallell till en rad andra mänskliga projekt i världshistorien: Försöken att utveckla en evighetsmaskin, till exempel eller alkemi. Även om intellektet säger oss att det är förenat med risker eller att det är omöjligt, att det strider mot allt vi vet, fortsätter vi. För tänk om det går ändå ... Tänk om!

Digitaliseringsentusiasternas övertygelse om att de har kontroll över tekniken skrämmer mig nog mest av allt, vid sidan av hur mycket makt de har över agendan och besluten som tas. Normer uppstår i och är är ett resultat av kultur. Tragiskt nog är kultur en mänsklig företeelse, dessutom ett fenomen som inte går att räkna på. För att förstå kultur, normer och maktstrukturer krävs att man förstår värdet av och kan aktivera intellectus, vilket blir svårt i en värld och ett samhälle där rationalitet värderas som det högsta goda, vilket är en mänsklig eftergift för den maskinnorm som vuxit fram i samhället.

Där och när datorer och robotar blir norm förvandlas människor till slavar; fast egentligen är det människorna själva som viker ner sig och intar den underordnade positionen. Sedan skyller man på budbäraren, den förment bakåtsträvande och nostalgiske humanisten som inte förstår att digitaliseringen endast innebär fördelar. Framtiden får utvisa vems analys av samtiden som bäst stämmer överens med verkligheten.