tisdag 29 januari 2019

Leva livet och förvalta samhället indirekt

Här och nu, fullt medveten. När är vi det egentligen? Jag försöker vara det, och efter några månader med dagliga meditationsövningar märker jag att det faktiskt går bättre och bättre. Jag upplever och tar in det som händer, får mer gjort och har ändå tid över. Så himla tacksam för att jag gjorde slag i saken. Skillnaden mellan innan och efter är stor. Under slutet av valrörelsen och veckorna efter valet levde jag i konstant stress. Innan valet ville jag göra allt som stod i min makt för att värna demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Fast det ledde bara till att jag hamnade i destruktiva utbyten av meningslösa tankar på sociala nätverk, och det gjorde att den inre stressen ökade. Efter valet överfölls jag av en känsla av tomhet, vilket fick stressen att öka än mer. Insikten om att det parlamentariska läget under de kommande fyra åren blir ännu värre än under föregående mandatperiod fick mig att tappa lite av tron på framtiden. Desperationen växte och jag kämpade med känslan av uppgivenhet. För ett år sedan slutade jag läsa dagstidningarna och i höstas slutade jag i princip titta på nyheterna på TV. Jag orkar inte med Mats Knutson längre. Spekulationer och kritik från oppositionen mot sittande regeringen är inga NYHETER. Händer det något viktigt får jag reda på det.

Plötsligt bestämde jag mig bara för att inte låta mig dras med längre. Jag sa stopp och började meditera; det vill säga sitta tyst, stilla och bara andas. Under 30 minuter varje dag iakttar jag mina tankar och känslor utan att värdera. På bara några dagar märkte jag skillnad. Samhället är det samma och på jobbet förändras mitt yrke snabbt till det sämre. Det gör mig ledsen, men det finns inget jag kan göra. Jag accepterar det jag måste och förändrar det jag kan. Och mår trots allt bättre. När jag stannar upp och är medveten och närvarande i nuet ser jag dock lättare igenom ytan och tomheten. Det gör mig ledsen. Än har jag inte funnit min plats i tillvaron. Skrivandet och läsandet skänker mening åt vardagen, liksom lärandet; som alltid.

Allt mer av livet i allmänhet och samhällets förvaltning, liksom mediernas rapportering av det som händer sker indirekt. Runtomkring mig på caféet där jag sitter fingrar människor på sina mobiler; sökandes förströelse, eller uppdaterar sig på sina sociala nätverk. Allt fler lever allt mer i framtiden eller på minnen och gamla meriter. Det är som nuet inte existerar. Effektiviseringar, rationaliseringar och ständigt dessa möten där verksamheter utvärderas eller nya uppdrag planeras. Tiden som finns att faktiskt göra det som ska göras krymper och allt mer av arbetet som utförs handlar om indirekta uppgifter. Experter och konsulter talar om för oss vad vi ska göra, varför vi ska göra det och hur vi ska förstå det som sker. Allt fler är allt mindre medvetet närvarande i nuet.

Idag ägnar forskare, periodvis i alla fall, mer tid åt att skriva ansökningar och utvärdera projekt än att forska. Och snart är det fler administratörer och ledare anställda på högskolan än lärare och forskare, som ägnar sina dagar åt att skapa regler, utforma rutiner, implementera nya system samt följa upp och utvärdera. Allt fler är allt mindre närvarande i det som sker här och nu. Tiden för undervisning minskar stadigt eftersom kostnaderna inte får öka. Många studenter jobbar ändå heltid och kommer bara på det som är obligatoriskt, eller gör kompletteringsuppgifter istället. Vetenskapliga artiklar och ansökningar räknas först när de passerat peer-review-systemet, det vill säga först när någon annan läst dem, och deras värde är beroende av antalet citeringar. Ingen (jag överdriver, jag vet) läser något för kunskapens skull, för att lära och utvecklas. Tror jag stannar där, för jag blir bara bedrövad om jag fortsätter.

Jag vill leva i ett samhälle där man är närvarande här och nu, där det finns tid att tänka och samtala utan krav på mätbara resultat. Jag värnar kunskapens egenvärde och tror vi begår ett stort misstag om vi fortsätter leva livet och förvalta samhället indirekt. Det leder inte bara till stress, det leder också till att det finns allt mindre tid för det som verkligen betyder något.

Inga kommentarer: