Sanning är ett kunskapsanspråk som människan inte riktigt kan hantera. På pappret och i teorin, rent logiskt finns inga som helst problem och ingen vill bygga sin kunskap på känslor eller lögner. Postmodernismen anklagas ibland för att företräda en syn på sanning som går ut på att den inte existerar och att allt därför kan sägas vara sant. Det påståendet stämmer inte, det är en lögn. Postmodernismen kritiseras för att skydda BILDEN av sanningen som något närmast heligt som en viss typ av forskare har direkt tillgång till. Sanningen behöver inte skyddas, och anser man det är det något annat än sanningen som försvaras.
Jag tänker så här: Verkligheten är som den är, och sanningen är en idealisering, ett begrepp. Sanning är ett ord som kräver tolkning för att bli meningsfullt, och granskar man olika definitioner av begreppet sanning inser man snart att det inte finns en enda, det finns många. Sanningens försvarare är med andra ord inte överens om vad det är man försvarar.
Inom fysiken går det att resa högre sanningsanspråk än inom kulturvetenskapen, eftersom fysikerna undersöker mer regelbundna fenomen. Forskar man om universum går det att använda matematik och logik för att räkna på hur länge solen kommer att brinna. Fysiker producerar resultat som håller över tid. Det gör nu inte fysiken till mer sann vetenskap. Kulturvetenskap är LIKA vetenskaplig som all annan vetenskap. Forskar man om kultur forskar man om dynamisk föränderlighet, icke-linjära samband och det som händer mellan människor, vilket aldrig är exakt det samma överallt, alltid. I naturen finns det lagar, men kulturen bygger i bästa fall på regler som många följer.
Striden som sanningens försvarare utkämpar är en strid mot väderkvarnar och halmgubbar. Svepande och med hjälp av anekdotisk bevisföring avfärdar man humaniora och genusvetenskap. Sanningen försvaras alltså genom att göra precis så som man hävdar att de man kritiserar gör. Ändå förväntar sig sanningsförsvararna att bli tagna på allvar. I ord och handling bevisar de att postmodernismens poäng, att kunskap och makt är intimt sammanlänkat, är ett fullt rimligt antagande.
Vi är alla människor, även forskare. Vore det inte bättre om vi kunde acceptera det och försöka anpassa våra kunskapsanspråk, dels efter undersökningsobjektet, dels efter människans mått. Håller man sig med allt för höga anspråk kommer man förr eller senare att tvingas kapitulera inför verkligheten som överallt och alltid är som den är. Det räcker heller inte att kunskapen är sann, den måste betyda något också, annars riskerar vetenskapen att utvecklas till en mekanisk apparat som producerar tomma plattityder vars enda kvalitet är att det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar