Konsumtionens självförbrännande verkan

Att konsumera är att förbruka, och det gäller allt ändliga naturtillgångar, syre och vänskap. Allt kan konsumeras och vi lever idag i ett samhälle och en tidsålder där konsumtionen i snabb takt blir allt mer självförbrännande. I vår eviga jakt på lycka, rikedom och snabba framgångar är det svårt att veta var gränsen för vad som är långsiktigt hållbart går. Allt fler går följaktligen in i väggen eftersom energin de förbrukar för att pressa sig till sitt yttersta hämtas från en inre källa som sinat.

I det gamla bondesamhället visste man att den dagen man börjar förbruka utsädet för att klara livhanken för dagen tar man en risk, och det måste man ibland; men idag har en cirkulär syn på konsumtion ersatts med en linjär, som inte känner några gränser. Uppåt, utåt, framåt. Snabbare, effektivare och bättre. Mer för mindre. Det anses slöseri med resurser att investera i människors välbefinnande. Tid för omställning mellan olika uppgifter, möjlighet att visa omtanke om varandra och marginaler i vardagen ute på arbetsplatserna betraktas som styggelser. Och som statligt anställd förväntas jag känna dåligt samvete om jag inte pressar mig till det yttersta och gör allt som står i min makt för att utnyttja varje skattekrona som jag konsumerar för det allmännas bästa; trots att jag vet att förutsättningarna för att skapa den kunskap jag är utbildad för att utveckla på senare år försämrats så mycket att jag fylls av tvivel på om det ens kan kallas kunskap längre.

Jakten på mätbara resultat i den offentliga sektorn har idag drivits så pass långt att den blivit självförbrännande och det är idag bara en tidsfråga innan vi kommer att se hela organisationer kollapsa under det orimliga tryck som den linjära synen på konsumtion utgör. Vård och utbildning är inte KOSTNADER som kan eller ska minimeras till varje pris, utan nödvändiga INVESTERINGAR som krävs för att upprätthålla samhället på sikt. Utan balans mellan konsumtion och produktion, mellan resurserna som tillförs och de som tas ut, blir samhället destruktivt.

Allt fler inser hur ohållbart vår nuvarande livsstil är och för att inte bli galen hanterar man situationen på olika sätt. Jag hanterar den genom att intellektualisera situationen och bloggar för att få ur mig frustrationen som byggs upp inombords och som hotar att förlama tankeverksamheten. Det är en desperat handling av självbevarelse. Andra ger upp och sluter sig inom själva, blir deprimerade och långtidssjukskrivna. Vissa, och denna grupp tenderar tragiskt nog att växa, blir cyniska och röstar på ledare som lovar mer av det som försatt oss i problemen vi förr eller senare kommer att tvingas hantera. Några sticker huvudet i sanden och skyller allt på invandrare, betraktar stängda gränser eller en mur som lösningen och förblindade av likes och framgångar i opinionsmätningarna förhärligar man sig själva utan att se hur kortsiktigt och destruktivt deras sätt att tänka och agera är.

Konsumtionen som livsfilosofi har nått vägs ände och måste ersättas med en annan syn på liv, framgång, lycka och kunskap. Den linjära synen på utveckling fungerar möjligen på pappret, men den bygger på en förvriden och självförbrännande, cynisk logik som nu snabbt äter sig in i samhällskroppens vitala delar. Konsumtionstänkandet är invasivt och destruktivt. Förr eller senare kommer vi att tvingas stanna upp; ju förr desto bättre. Bäst vore om vi insåg faran och stannade självmant; men tyvärr verkar det inte bli så. Förnekarna som bygger sin politik på anklagelser och alternativa fakta blir fler och fler, vilket leder till att konsumismens självförbrännande process kan eldas på. Och när inget orkar eller vågar påpeka det hållbara i detta sätt att tänka och agera (för kritikerna riskerar att dra på sig hat och hot från nätets anonyma trollarméer) kan alla problem skyllas på samhällets svaga och utsatta, vilket kommer att ta en ände med förskräckelse.

Vi är alla i desperat behov av ett mer cirkulärt tänkande som strävar efter balans och hållbarhet, istället för nyttomaximering, effektivitet och resultatproduktion. Kan vi inte skapa en samhällsmodell som handlar om att hushålla med BEGRÄNSADE resurser genom att skapa förutsättningar för att kreera, skapa och växa genom att arbeta med självförbättring, är vår civilisation dömd till undergång. Skapande tar liksom lärande och kunskapsutveckling tid, och det finns inga garantier för att lyckas. Ett samhälle som inte sätter miljön och sina egna livsbetingelser i centrum, som inte respekterar kunskapen och den långsiktiga hållbarheten, är självförbrännande och destruktivt.