Språket är ett medium som liksom alla medier påverkar budskapet på olika sätt. Medier är aldrig neutrala. Exakt samma innebörd och mening kan uttryckas på lika många sätt som det finns författare och möjligheter att sprida budskap på. Alla skrivande människor möts och förenas i språket samtidigt som sättet att använda språket är individuellt och unikt för var och en. Språket både påverkar och påverkas genom bruket av det.
Förra veckan inledde jag arbetet med nästa bok, som jag har ambitionen att få antaget på ett etablerat förlag. Det är en bok jag betraktas som mitt Magnum Opus, mitt bidrag till humaniora i allmänhet och till kulturvetenskap i synnerhet. Bokens innehåll utgörs av essensen av de tre böcker som publicerats open access på nätet (sök på DIVA, där finns länkar). Jag vet sedan långe vad jag vill säga, men budskapet är inte färdigt. Mina tankar ändras i redigeringsarbetet, som en konsekvens av att jag läser det jag skrivit och ser det i ett nytt sammanhang. Jag leder med andra ord inte arbetet mot ett mål, utan följer med och påverkar innehållet på marginalen genom att väga orden på guldväg. De tre första böckerna ser jag som ett slags skisser eller förarbeten till den bok jag redigerar och korrekturläser nu. Det som slagit mig här under inledningen av processen är hur mycket av skapande skrivandet är.
Liksom kulturen som jag forskar om går språket inte att kontrollera, det behöver vara levande och föränderligt för att bli meningsfullt. Det spelar roll vilka ord som väljs och vilken språkdräkt som tankarna kläs i, fast det går inte att målstyra hur budskapet tas emot. Texten utgör det på det sättet ett slags mellanrum där författaren och läsarna kan mötas. Mening uppstår i mötet och den är alltid preliminär. Ju mer jag lär mig och forskar om kultur desto viktigare blir den insikten. Det är därför jag bloggar och skriver böcker och det är därför jag gör det på det sätt jag valt att arbeta på. Det är för kunskapens skull.
Skillnaden mellan kod och språk är viktig att uppmärksamma, liksom mellan ratio och intellectus samt frekvens och resonans. Inte för att det ena är bättre än det andra utan för att samhället och kulturen präglas av mer eller mindre av antingen eller och respektive uppsättning egenskaper leder till olika förutsättningar att skapa kunskap. I boken jag arbetar med skriver jag om helhetens och mellanrummens betydelse. Jag tänjer på språket och målar abstrakta konstverk med ord för att sätta igång resonanser som kan tolkas med hjälp av intellektet. Bokens innehåll är en omväg till startpunkten och läsaren förväntas vara lika förvirrade efter att ha tagit sig igenom boken som innan, men på ett högre plan och med bättre överblick. Det är så jag ser på bildning, som första steget mot den vishet som ingen kan nå men som alla har ett ansvar att sträva mot. Det är också därför jag är så kritisk mot försöken att effektivisera skolan och den högre utbildningen.
Av samma skäl är jag kritisk till de allt mer uttalade kraven på produktion av standardiserade artiklar. Jag vänder mig mot och är starkt kritisk till kurserna som finns på nätet där man får tips på hur man genom att följa ett antal regler kan skynda på produktionen av artiklar och öka graden av acceptans. Skrivande och kunskapsutveckling handlar inte om att knäcka någon kod. Det sättet att se på författande leder inte till kunskap, bara till produktion av mätbara resultat som i en snar framtid mycket väl kan komma att delegeras till datorer. Då behövs inga forskare längre, och i förlängningen behövs ingen skola heller, och snart betraktas människor som ett problem som ska elimineras. Det finns i alla fall ingen mekanism inbyggd i systemet som hindrar en sådan utveckling. Redan idag anses pengar och ekonomisk vinst vara viktigare än människor, så den som hävdar att det aldrig kommer att bli så har ett ansvar att övertyga. Istället viftas kritiken bort och man skrattar åt den som uttrycker oro.
Trots att vi vet att människor inte processar data rationellt utan skapar kunskap tillsammans med andra människor och sedan förhåller sig till den kultur och de normer som uppstår mellan envisas vi med att välja kartan framför terrängen i strävan efter att uppnå det omöjliga. Och ju mindre tid det finns att läsa eftertänksamt och samtala om olika innebörder av texters innehåll, ju mindre utvecklad den kollektiva förmågan att uppskatta ett varierat och vacker språk är, desto mer rör vi oss bort ifrån humanismens ideal. Det är inte datorerna som tar makten, det är människorna som överlämnar sig till och underordnar sig maskinerna genom att ge upp allt fler av sina unika egenskaper och kvaliteter.
Språket måste användas och värnas för att utvecklas och överleva. Fritt skapande av texter som inte följer någon mall är en kulturgärning. Det är i alla fall så jag ser på det, och jag är enormt tacksam för att jag har en kanal att nå ut med mina tankar och att det finns människor som läser och reflekterar över det jag har att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar