Bloggpost 3800

Detta blir den 3800de bloggposten som publiceras på Flyktlinjer. Tar tillfället i akt att stanna upp och reflektera över projektet i dagarna går in på sitt nionde år. Om kraften i rörelsen håller i sig två år till kan jag fira 10 år som bloggare, och om läs- och besöksstatistiken håller i sig passeras en miljon klick innan dess. Fast jag har aldrig blickar framåt, jag skriver en post i taget och även om jag så klart håller koll på antalet läsare och noterar vad som blir läst (det säger en hel del om kulturen vi lever i och som jag skriver om) är det inte därför jag skriver. Jag har inga som helst ambitioner om att bli någon influencer; jag vill att tankarna ska nå ut men för egen del trivs jag med att verka i marginalen och i det dolda.

Det primära syftet med mitt skrivande har aldrig varit att driva opinion, men skriver man om kultur är det omöjligt att inte påverka. Kulturforskaren är dömd att ta ställning, vilket sedan och allt oftare i dessa dagar (på grund av okunskap, ignorans eller ren illvilja) vänds mot humaniora i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet. Att ta ställning och vara med och påverka är inte samma som aktivism. Att forskningen är politisk ska inte sammanblandas med partipolitik. För kulturforskaren är tydliga ställningstaganden och öppenhet ett led i strävan efter vetenskaplighet och objektivitet. Om jag som forskare är tydlig med var jag står och vilket samhälle jag vill se förverkligat kan läsaren bilda sig en egen uppfattning om resultatens giltighet, vilket INTE är samma sak som confirmation bias. Den som ensidigt forskar om invandringens kostnader och pekar på statistiskt säkerställda siffror är och kan aldrig sägas vara objektiv, för all kunskap som rör samhället, kulturen och det sociala är alltid alternativa. Valet att INTE forska om eller reflektera över invandringens intäkter, beslutet att presentera siffrorna som fakta eller sanningen är i högsta grad politiskt.

Som kulturforskare strävar jag efter största möjliga transparens och Flyktlinjer är ett led i den strävan. Jag skriver alla möjliga typer av texter och blir ibland personlig. Det spelar roll vem som bedriver forskningen och resultaten av kulturvetenskaplig forskning måste alltid vara öppna för tolkning, eftersom de skapats genom tolkning. Därför delar jag med mig av mina personliga tankar och försöker inte dölja mina politiska åsikter, samtidigt som jag försöker upprätthålla gränsen till det privata och inte driver partipolitik.

Flyktlinjer är ett flöde av tankar om och analyser av samtiden. Jag vill se bloggen som en ständigt växande verktygslåda. En maskin skapad för att förändra, men inte för att styra. Kulturen både påverkar och påverkas. Jag varken styr eller äger bloggen, jag liksom alla som läser och interagerar, som delar, kommenterar, reagerar och reflekterar, är medskapare. Det är också så jag ser på bildning, som det blivit många poster om genom åren. Jag ser på bildning på följande sätt, vilket ligger i linje med vad jag vill försöka uppnå med mitt bloggande:

Bildning är både form och innehåll samt dynamiken som uppstår mellan. Bildning är en öppen och föränderlig, samtalsfrämjande syn på kunskap som för människor samman och utvecklar känslan av gemenskap. Bildning måste sättas i verket, användas och avsätta spår i världen för att bli meningsfull. Bildning får inte bli ett självändamål, någon som per definition anses gott, i sig. Bildning kostar pengar och är en långsiktig investering. Bildning är viktigt, inte av sentimentala skäl eller för att den alltid funnits. Inte heller för att den är intressant eller spännande. Bildning är viktigt för att den kan sägas utgöra det kitt som håller samhället samman. Bildning kan se olika ut, kan fyllas med varierat innehåll, men dess minsta gemensamma nämnare är att den tillhandahåller användbara verktyg för byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Genom att sätta sig in i och arbeta med klassikerna blir man bildad, inte för att man behärskar latin eller för att man kan sin Aristoteles, utan för att arbetet resulterar i att man tillägnar sig egenskaper som är användbara och nyttiga. Bildningens värde överskrider kunskapen och finns kvar även efter att man glömt det man lärt sig.

Kulturell förändring, vilket med åren kommit att utkristallisera sig som mitt huvudsakliga forskningsintresse, kommer alltid inifrån och uppstår mellan, den kan inte tvingas på utifrån eller uppifrån. Därför utgör kritiken mot New Public Management en allt tydligare röd tråd i flödet av texter som presenteras på Flyktlinjer.

Hur man utför sitt arbete spelar idag en underordnad roll, mätbara resultat och måluppfyllelse är allt som betyder något. Jag är kritisk till dagens utbildningspolitik eftersom jag maktlös tvingas se på hur synen på kunskap förändras allt snabbare. När jag började på högskolan genomsyrades akademin av en kvalitativ syn på kunskap där innehållet var det enda som betydde något, medan allt fler aspekter av verksamheten som bedrivs på landets högskolor handlar om planer, instruktioner och ledning. Betyg, genomströmning, mötesanteckningar och handlingsplaner kan man räkna, väga, mäta och jämföra. Kunskap, liksom kultur och bildning är emellertid svårt och otydligt, så när snart sagt allt handlar om ekonomi och när prestationsmätning och resultat blir viktigare än vardagen och verksamheterna ute i organisationerna, skapas ett system som gör det svårt att värna kunskapen, akademiska traditioner och intellektuella kvaliteter. Flyktlinjer är en värdefull plats som med åren blivit allt värdefullare och viktig för mig att kunna återvända till. Den är ett slags ventil. Här och snart kanske endast här kan och får jag tänka högt och fritt, medan jag i min yrkesvardag måste tänka rätt.

Jag ställer mig gärna på en scen och talar, men inte för att leverera svar utan för att väcka frågor och initiera samtal. Jag är kritisk till det expertsamhälle som växer fram, där man tenderar att lyssna mer på vem som talar än på vad som sägs. Nätet svämmar över av konton som drivs av människor som drömmer om att bli kända och ekonomiskt oberoende. Flyktlinjer är närmast motsatsen till det. Här står KUNSKAPEN i centrum och det enda jag gör reklam för är böcker som berör och som jag ser som viktiga, både mina egna (som kan laddas ner gratis) och andra. Jag tjänar inga pengar på bloggandet och det blir bara viktigare och viktigare att det fortsätter vara så, för det är en förutsättning för den frihet i tanken som är nödvändig för den intellektuella utveckling jag strävar efter.

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Höstterminen går in på upploppet och det finns tentor att rätta och uppsatser att examinera. Idag är jag dock ledig. Ska läsa och promenera, bara vara och fokusera på att finna ro i tillvaron och det eviga nu som jag bestämt mig för att bli bättre på att acceptera och bara vara i.