onsdag 16 januari 2019

Objektivitet, subjektivitet och partiskhet

Snubblade över en krönika av Mikael Parkvall i SvD som väckte en del tankar om ett ämne som börjat diskuteras allt oftare på senare tid. Objektivitet i forskningen. Jag ser nästan dagligen inlägg där forskare, särskilt inom hum/sam anklagas för partiskhet eller confirmation bias. Som om det vore en nyhet, och som om det vore möjligt att uppnå fullkomlig objektivitet och total opartiskhet i något forskningsprojekt. All kunskap är förmedlad och kräver tolkning. Ingen har DIREKT tillgång sanningen. Det i sig är oproblematiskt, allt handlar om hur man hanterar saken. Och det ser olika ut i olika ämnen. Nåväl, Parkvall skriver: 
Jag kommer inte ihåg hur frågan dök upp, men på en konferens jag bevistade härförleden diskuterades inslaget av politiska ställningstaganden i språkforskningen. Jag uttryckte farhågor för en ökad politisering, och blev en smula förvånad över hur många som inte höll med. Det var inte bara det att min oro inte delades, utan man tyckte tvärtom att den egna verksamheten i högre grad skulle ta politisk ställning. Motiveringarna jag minns var dels att som världen ser ut nu vore det fel att inte agera, och dels att motståndarsidan knappast skulle hålla sig till liknande inskränkningar av sin verksamhet, och därmed vore det lika bra att svara med samma mynt.
Jag håller med om att forskningen inte ska politiseras och att forskare inte ska ta ställning. Som forskare har man ett ansvar att vara tydlig. Fast forskare är också människor och som medborgare i ett samhälle man bryr sig om är det naturligtvis omöjligt att inte ta ställning, och varför skulle forskare inte också få uttala sig om politiska frågor? Det avgörande är om och hur väl man lyckas hålla isär dessa båda aspekter.
Det är inte svårt att sympatisera med grundinställningen om man inte stödjer de politiska krafter som för ögonblicket växer mest. Förra gången det var 1930-tal hann som bekant en hel del obehagligheter inträffa innan vindarna vände. Man kan mycket väl hävda att vi har en plikt att kämpa för allas lika värde och annat som borde vara självklarheter.

Men en sådan plikt har vi i så fall som medborgare, och inte i egenskap av forskare. Kampen bör inte bedrivas under vetenskaplig täckmantel, och det finns flera goda skäl till det. Ett är att om vi som upplever oss stå på den "goda" sidan får göra avsteg från vetenskapliga principer, då måste rimligen andra också få göra det – vi kan inte gärna ha olika regler beroende på var man står politiskt, och inte heller bör spelplanen ritas om vid regimskifte.
Exakt! Avsteg från vetenskapligheten för den goda sakens skull är ALDRIG tillåtet. Fast även förment objektiv forskning som endast pekar på siffror och oklanderlig evidens kan vara partisk, och som sagt tolkningen av resultaten är alltid mer eller mindre subjektiv. Tänker närmast på forskare som ensidigt och utan att avslöja sina politiska ståndpunkter forskar, till exempel, om invandringens KOSTNADER eller undersöker brottslingars etnicitet utan att motivera varför just den aspekten är viktig att forska om (givet att rasbiologin falsifierats). Där går det inte att peka på några brister ifråga om resultatens vetenskapliga stöd, men projektets fokus kan mycket väl vara vinklat på ett sätt som leder till partiska resultat. Vissa frågor går inte att bryta loss från helheten de ingår i och kausalitet är svårt att bevisa. Invandringen genererar även kostnader och vissa etniciteter må vara överrepresenterade på fängelserna, men det beror på andra faktorer än deras etniska tillhörighet.

Jag ser ingen annan väg ut ur problemet än att öka transparensen genom att kanske låta forskare redogöra för sina visioner om ett gott liv och en klok samhällsförvaltning. Subjektivitet är bara ett problem om man lever i förvissningen om att objektivitet är möjligt att uppnå, vilket mycket talar för inte är fallet. Forskning är ett mäktigt vapen och ingen forskare är neutral, men om man tvingas motivera VARFÖR man valt att forska om det man forskar om skulle den kritiska granskaren av resultaten kunna blida sig en mer grundad förståelse för hur forskningen ska användas. Jag menar att det behövs olika typer av granskning; dels av forskningens syfte och inriktning, dels av dess genomförande och resultat, dels av tolkningen och användningen av slutsatserna. Idag antar man att allt som passerar genom peer-review-systemets nålsöga är oklanderligt och otvetydigt sant, vilket är en potentiellt livsfarlig och helt okritisk hållning.
Ett annat är att problem nog åtgärdas bättre ju klarare bild man har av dem, och därmed skulle en politiskt färgad forskning rentav kunna stå i vägen för deras lösning.
Ja, för igen vet vad som kommer att hända i framtiden. Kampen för demokratin, öppenheten och kunskapen måste hållas levande. Medlen får aldrig helga målen, oavsett vilka dessa är.
Ett argument som ofta dyker upp är att det ändå inte står i mänsklig makt att vara helt opartisk. Till och med själva valet av studieobjekt påverkas av ens bakgrund och erfarenheter, och i det läget är det lika bra att vara ärlig och spela med öppna kort. Något finns det väl i argumentet, men det är inte självklart att man bör kapitulera inför problem som förefaller olösliga. Ingen av oss lär få uppleva en värld utan brottslighet, miljöförstöring eller ens allmän tarvlighet. Ändå drar få slutsatsen att det bästa är att ge tappt.
Det är vanligt att tänka så, att man ska sträva efter det perfekta även om det är svårt och ibland omöjligt. Jag tror dock som sagt att det finns en annan väg, och det handlar om synen på granskningen av forskarnas resultat. Problemen kommer inte att kunna lösas på något enkelt sätt; men utan en intresserad, engagerad och kunnig befolkning som förstår komplexitet och tar livets och tillvarons förutsättningar på allvar, kommer problemen inte att kunna hanteras. Valet står inte mellan att kapitulera inför problemen eller att lita blint på forskarna. Ökad transparens och kollektiv omsorg om kunskapen samt en kritiskt granskande förmåga som är spridd i samhället skulle ta udden av den infekterade debatt som nu råder och som bottnar i att fysiken anses vara en mönstervetenskap och därför gjorts till norm, även inom hum/sam där det är omöjligt.  
På samma sätt bör forskaren försöka vara så opartisk som det nu alls går, även med insikten att det aldrig kommer att lyckas fullt ut. Det är endast då vi kan kräva att allmänheten ska ha förtroende för vetenskapen, och detta sviktar som bekant på många håll.
Fast blint förtroende och okritiskt lyssnade på auktoriteter är djupt problematiskt. Jag tror som sagt inte att det går att vara opartisk och objektiv, och därför ser jag transparens och tydlighet, samt en mer verklighetsanpassad kunskapssyn som en bättre väg fram. Jag menar att det är dyrkan av Sanningen och övertygelsen om att objektivitet är möjligt samt tron att forskare endast forskar för kunskapens skull, är roten till problemen som diskuteras.
Inom vänsterorienterade akademikerkretsar får detta mig att framstå som högeravvikare, samtidigt som jag av konservativa utanför universitetsvärlden (inte minst bland SvD:s läsare) beskylls för "kunskapsförakt" och "vänsterflum". Goda dagar försöker jag intala mig att man åtminstone har lyckats med något om man drar på sig ogillande från båda håll.
Ja, alltid är det något. Ingen kan i alla fall anklaga Parkvall för att vara partisk om alla riktar kritik mot honom.
Hur som helst: i ett samhälle där polariseringen tycks öka och tonläget i det offentliga samtalet är högt, är det knappast en gapigare vetenskap som behövs. Och upplysningstidens förnuftsdyrkan är inte ett sämre skydd mot stollerier än vad känslovurm är.
Jag håller som sagt med om problembeskrivningen, men inte om lösningarna (som jag har lite svårt att se i texten). Polariseringen och det högt uppdrivna tonläget i den offentliga debatten vill jag se som problemet och löser vi det kommer problemen inom forskningen att undanröjas också. För forskningen står inte utanför resten av samhället och är inte fri. Mitt förslag på åtgärd är att att värna bildningen och låta lärare vara LÄRARE. Avbryt omgående det destruktiva och kunskapsvidriga NPM-försöket att kontrollera forskning och utbildning. Först när kunskapen har ett egenvärde och alla inser att ingen äger kunskapen, att den är ett verktyg för att skapa något klokt och hållbart av, (inte ett vapen i kampen för en viss politik) kommer problemen som lyfts i krönikan att minska. Vi har alltså ALLA ett ansvar och vi får den forskning och utbildning vi förtjänar, inte den vi önskar oss.

2 kommentarer:

Alan Ford sa...

Tyvärr finns inga samlade kommentarer på den här forumet men överlag tolkar jag din insats balanserad och välvillig som kan jämföras med Erasmus av Rotherdams dispyt med reformationen i hans tid. Framför allt lär man sig nya begrep,får en överblick av akademiska världen från insiders och på köpet (alldeles gratis) en biografi i realtid eller med ekonomi språk 3 för 1.
Jag själv har inte dessa egenskaper av att vara objektivt eller indifferent utan konsekvent och öppen för förändring i vidaste mening. Panta rei eller allt är i förändring är grund principen och allt annat är bara nyanser däri följer allting är möjligt som vilje akt eller som du föredrar i form av slump. Däremot slump är inte detsamma som öde där det sista är resultat av medvetna och icke medvetna ackumulerade handlingar av ett liv och går att påverka fast du använder i samma kontext. Som exempel har du medvetet gjort en social och intellektuell resa och förändrat dit ”öde”men sedan låter slumpen avgöra vidare din utveckling i vardagen(vånda i akademin). Det jag menar är att stanna i en ”gammal” teori som hänger inte med eller snarare räcker inte till för de nya samhällsförhållanden. Missförstå mig inte men det som kan jämföras är handlande av styrande som köper persing raketer och satsar på Jas plan trots att skogarna brinner,vatten och mat resurserna tynar,tåg och el försörjningen förfaller,NPM som natur katastrof och de flesta inser galenskap men reagerar som motsatta sidor i en ideologisk kamp som är riggad av få talet mot flertalet. Alla smutskastnings medel är tillåtna,särintressena jublar,experter och think- thank tänker åt oss, fiende är på andra sidan av havet,fiende kommer havsvägen som nordiska förfäder kom över havet i nattens skugga i motsatta riktningen. Historien har ingen fantasi och det speglas i folket som har fastnat i en fantasilös tillstånd i väntan på att någon annan ska lösa knutarna. Jag har sett det redan i Jugoslaviens upplösning , väster landet lider av samma sjuka men nya imperier på antidemokratiska,antihumana principer konsoliderar sina krafter och vinner stöd av sin befolkning. Det är det nya som vi förkastar men ger inte meningsfulla svar om AI eller en annan teknovurm är inte vårt öde.
Min personliga karaktär och slutsatser efter de kunskaper och erfarenheter som självtänkande frihetlig synad cytoen är i ständig förnyelse och öppna för dialog men min själ är inte till salu.
Då menar jag att reformismen i protestantismen har gått för långt i sin materialisering av själva livet och det är dags för ny pro-protestantism som du har berört i en text men inte utvecklat vidare. Jag har visa idéer men de är inte klartänkta, samtidigt behövs det en ny gemenskap för det nya människan om man ska överskrida givna ramar i tanke och handlingar.

predrag

Eddy sa...

Tack Predrag, för dina snälla och uppmuntrande ord och kloka tankar som bidrar till flödet här på Flyktlinjer.