tisdag 15 januari 2019

Framtiden är metafysisk

Det talas mycket om vikten av evidens och vetenskaplighet. Beslut ska vila på en stabil grund av verifierbar kunskap. Replikerbarhet talas det om, att studiers resultat måste kunna upprepas för att anses giltiga. Är det verkligen vetenskapligt bevisat, är en vanlig fråga när beslut ska tas. Postmodernism i allmänhet och genusvetenskap i synnerhet kritiseras för att vara pseudovetenskap. Och religion avfärdas som metafysik. Man skulle kunna tro att vi lever i en tid där kunskapen står i centrum, men skrapar man bara lite på ytan finner man att så inte är fallet. Bildning betraktas som onödigt och utbildningssystemet tvingas hantera ständiga nedskärningar för att kunna hålla skatten nere. Både forskning och högre utbildning effektiviseras och utsätts för allt hårdare krav på målstyrning och rigorös kontroll. För att få möjlighet att forska måste man i princip veta vad man ska komma fram till, annars anses ansökan om medel inte hålla måttet.

Nej, det är inte kunskapen som står i centrum; det är viljan att veta och begäret efter kontroll. Frihet, nyfikenhet och ansvar ses i dagens akademi som problematiska inslag som hotar vetenskapens strävan efter samhällsnytta, det vill säga ekonomisk nytta. Näringslivets jakt på konkurrensfördelar och försök att undvika överraskningar påverkar allt fler aspekter av samhället, i takt med ekonomiseringen av alt fler sektorer. Forskare som försökt hitta logiken som styr börsens upp- och nedgångar har gått bet, men viljan att veta vad som ska hända övertrumfar kunskapen alla dagar i veckan. Begäret efter kunskap om FRAMTIDEN ökar därför hela tiden i takt med att ekonomins betydelse ökar. Och framtiden är METAFYSIK, som beskrivs på följande sätt på Wikipedia:
Metafysik är den gren inom filosofin som behandlar frågan om verklighetens grundläggande natur och försöker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande. Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne – som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne – har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det numera är mycket svårdefinierbart. Metafysiken är ingen vetenskap; där vetenskapen slutar börjar metafysiken.
Den där sista meningen håller jag inte med om. Jag är forskare och jag sysslar med metafysik; det vill säga med frågor utan GIVNA svar. Min forskning handlar också om framtiden, men den gör det på ett sätt som skiljer sig mot normalvetenskapens. Jag forskar inte om hur det kommer att bli, min forskning handlar om det som skulle kunna bli. Skillnaden är avgörande. Jag undersöker förutsättningar för förändring och säger inget säkert om det som ligger i framtiden, av det enkla och självklara skälet att uttalanden om framtiden aldrig går att falsifiera. Säkra påståenden om vad som kommer att hända i samhället och kulturen i framtiden är ovetenskapliga. Faktum är att ingen vet och att det är omöjligt att veta någonting säkert om framtiden eftersom den existerar och kan kontrolleras först efter att den realiserats, och då är det inte framtiden vi talar om längre utan samtiden.

Jag håller inte med om att metafysik inte är en vetenskap. Det är en allt för snäv definition av vetenskap, som jag vill se som en undersökande och kunskapsorienterad verksamhet; inte som en leverantör av säkra svar. Vetenskap för mig handlar om att aldrig säga mer än man har täckning för, och håller man sig bara till den principen ryms även frågorna som nämns i citatet inom begreppet vetenskap. Säger man att frågan om människans fria vila eller frågan om människans plats i universum är metafysik och att vetenskapens uppgift är att söka och presentera bevis för att saker och ting är på ett bestämt sätt blir det svårt för att inte säga omöjligt att skilja dagens forskare från medeltidens prästerskap. Forskare ska inte försvara sina resultat, de ska lägga fram dem för allmänheten och utsätta dem för kritisk granskning. Bara så kan ett kunskapssamhälle byggas från grunden.

Framtiden är en viktig fråga, men om man närmar sig den med utgångspunkten att den redan är bestämd och att den går att skåda in i säger man mer än man har täckning för. Det är den mest bedrägliga formen av pseudovetenskap, för den erbjuder människor (bedräglig) trygghet och ger politiker och företagsledare otillbörlig och makt över samhället, vilket sätter demokratin ur spel. Framtiden skapas och vetenskapens roll är att bidra med kunskap om förutsättningarna som finns för att hantera utfallet av tillblivelsen som alltid påverkas mer eller mindre av slumpen. Ett annat samhälle är alltid möjligt, men vad som helst kan inte realiseras. Viljan till makt och strävan efter kontroll är en mäktig och samhällsförändrande kraft, men samhället och den kulturella utvecklingen går inte att styra.

Nästa gång någon säger sig veta vad som kommer att hända, tänk då på att INGEN kan veta och minns att det inte finns någon vetenskaplig metod att verifiera resultatet. Tids nog får vi svaret, men det skapas alltid i högre eller mindre grad, eftersom kultur inte är utan blir till i samspel. Framtiden är aldrig någonsin GIVEN, den är alltid mer eller mindre öppen. Det säger jag med stöd i vetenskap, det påståendet är inte metafysik ens i den betydelse av ordet som lanseras i citatet.

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Ett utdrag från senaste Subaltern beskriver vår belägenhet idag där begreppet demokrati har olika form som; statsform,regeringsform och samhällsform med olika innehåll. Jag håller med dig om metafysikens behov som grund till praxis eller förenklat :Vi har alla förutsättningar till förändring men istället att protestera vi bör organisera oss utanför givna ramar som kättare en gång eller nya vikingar som antites till alla nya namn i parti mimikry( se Wikipedias automimikry https://sv.wikipedia.org/wiki/Mimikry )

”Jag kallar dem därför inte längre för politiska system utan för apolitiska system. Det västerländska samhället är inte längre uppdelat i klasser, i det förflutnas antinomier, utan i två stora konsensusaggregat som har lika stor kvantitativ konsistens. I alla västerländska länder, från USA till Italien, hamnar denna konsensus, när rösterna är räknade, på 49 % mot 51 % eller 48 % mot 52 %. Alltså en konsensus delad i två. Varför? Eftersom vi å ena sidan har reaktionära borgerliga drifter, å andra sidan progressiva borgerliga drifter. Och jag säger drifter just eftersom det handlar om emotionella reflexer och symboliska fantasier som mobiliseras av den ofantliga masskommunikationen. Reaktionära respektive progressiva drifter som icke desto mindre delar samma genomsnittliga borgerliga karaktär. Å ena sidan medkännande konservatism, å andra sidan politisk korrekthet. Det är de två stora blocken. Det är regeringsalternativen som erbjuds av de apolitiska demokratiska systemen.”


ps Om några år kan de göra Netfix serie ”Svenska vinter” med alla element av dramatiken för retarderad masspublik som ”Best off shits”. Stäng av media och börja om från början snälla !

predrag