Viljan att veta kontra viljan att lära

Som lärare på högskolan förväntas jag möta alla studenter på samma sätt, oavsett om man sökt sig till högskolan för att få möjlighet att studera och lära sig saker eller om man är där för att skaffa sig poäng eller för att man behöver en examen. Kravet på mig som lärare att hålla genomströmningen på en hög nivå tar inga som helst hänsyn till vem som läser på högskolan och varför man valt att gå utbildningen. Jag som ansvarig lärare förväntas utgöra garanten för att kvaliteten i det arbete som utförs av studenterna lever upp beskrivningarna i kursernas och utbildningarnas lärarandemål. Som om jag vore ett slags mellanchef med ansvar för att produktionsmålen som satts av ledningen verkställs av medarbetarna. Det är ett fundamentalt och fatalt tankefel detta, som bidrar till gymnasifieringen av högre utbildning. Kompetensen som jag byggt upp genom åren handlar om att skapa förutsättningar för lärande, och om att hjälpa, stötta och inspirera studenter som kommer till högskolan för att bygga kunskap och förståelse.

För att nå hög AKADEMISK kvalitet krävs tid att tänka, läsa och reflektera över innehållet i kurserna man läser. Tid som varken dagens lärare eller studenter har idag. Fixeringen vid kontroll, målstyrning och kvalitetssäkring och inte minst verksamhetens betoning av budgetdisciplin gör att alla verksamheter som inte går att beskriva i detalj betraktas som ovidkommande eller problematiska. Denna syn på utbildning går på tvärs mot allt vi vet om lärande och tar ingen som helst hänsyn till skillnaden mellan viljan att veta och viljan att lära. Vill man veta kan man fråga någon, slå upp svaret i en bok eller googla.Vill man LÄRA sig något måste man studera, det vill säga ta sig tid att läsa noga, reflektera kritiskt samt både ensam och tillsammans med andra som också vill lära samtala. Det går inte att stressa fram kunskap och utbildning kan inte effektiviseras; inte om det är KUNSKAP man söker! Är det svar och resultat man söker, om högskolans uppgift är att tillgodose viljan att veta och önskan att få en examen, kan man både effektivisera, hålla budget, nå mål och hålla maskineriet igång. Det är dock bara nyckeltal och tomhet som produceras.

Jag är inte bitter, jag är förundrad över hur vi hamnade här. Bara för att det finns digital teknik som gör att man kan nå all världens fakta och information på ett ögonblick betyder inte att tekniken ersätter behovet av människors strävan efter kunskap, bildning och vishet. Datorerna hjälper oss att tillfredsställa viljan att veta, men för att nå kunskap krävs eget arbete och lust att lära. Otåligheten och fixeringen vid målen som präglar dagens utbildningssystem leder till stress för både studenter och lärare, vilket leder till att förutsättningarna för kunskapsutveckling försämras (eller helt utplånas).

Dagens utbildningssystem liknar allt mer en som vill banta och som ägnar all tid och all kraft åt att finna genvägar och enkla lösningar för att så snabbt som möjligt nå målvikten, men som på sikt ökar i vikt eftersom ingen i längden kan vinna kampen mot hungern. Det går att skapa test som leder till tydliga resultat och med hjälp av instuderingsfrågor rikta uppmärksamheten i kurslitteraturen mot det som står i målen för kursen; och med pedagogiskt upplagda, ofta massproducerade läroböcker kan man som lärare hjälpa studenterna att få sina betyg och examina samtidigt som ledningens krav på resultat tillgodoses. Fast då har hela poängen med högskolan, själva anledningen för samhället att satsa på skolan och den högre utbildningen, som jag alltid trott handlade om att höja KUNSKAPSNIVÅN i samhället, gått förlorad. Idag är det kundnöjdhet och ekonomi som styr verksamheten.

Jag är svältfödd på LÄRANDE och borde därför ha världens bästa arbete och befinna mig på precis rätt plats; högskolan. I teorin är det så, men i praktiken finns allt mindre tid att tänka och en bristande förståelse för vad som krävs för att utveckla kunskap och förståelse. Tid att tänka och utrymme för läsning och skrivande är allt för komplexa verksamheter för att rymmas i det excelark där mina arbetsuppgifter detaljregleras och bryts ner till kontrollerbara tidsenheter.

Huvudet är lika fyllt av tankar som interner av information, men för att lära och utveckla kunskap krävs strukturerat tänkande som måste få ta den tid det tar. Ibland går det snabbt och ibland går det trögt och man kan aldrig veta hur det blir. Det finns aldrig några garantier för att det nödvändiga tänkandet och skrivandet leder till kunskap och akademisk kvalitet. Lärande är en ömtålig verksamhet. Jag har nog tid så det räcker i tjänstefördelningen, men eftersom tiden är fragmenterad och utspridd, eftersom tiden att tänka och läsa hamnar sist i prioritetsordningen, efter möten, föreläsningar och administration rinner den som sand mellan fingrarna. En hel förmiddags tankemöda kan förintas på ett ögonblick av en upprörd student som knackar på min dörr för att förhandla om ett betyg som hen finner orättvist. Och eftersom jag som lärare förväntas vara serviceinriktad och inte får göra skillnad på studenter som är på högskolan för att lära och studenter som bara är intresserade av  betyg och examina kan ett kort möte av det slaget förstöra en hel dags arbete som aldrig kan ersättas.

Produktionen av resultat kan och kommer framöver att kunna hållas på samma höga nivå, även efter ytterligare effektiviseringar, men SJÄLVKLART påverkas kvaliteten. Man får alltid vad man betalar och skapar förutsättningar för.