Olika sätt att lära och utvecklas

Genom åren har jag märkt att jag läser böcker och lär mig saker på andra sätt och med andra mål än många andra. Redan i grundskolan började jag ana att jag fungerade annorlunda än andra och som man som elev förväntades göra och vara. Och jag jag lida för det. När jag blickar tillbaka på de där åren och på den jag var och det jag upplevde, när jag försöker se den pojkens värld med mina ögon och genom kunskaperna och erfarenheterna jag tillägnat mig genom åren, fylls jag med vemod. Samtidigt är jag tacksam, för jag vill inte vara någon annan och jag har blivit den jag är för att jag levt det liv jag levt. Vemodet kommer sig av att det tog så lång tid, först att inse att felet inte låg hos mig, sedan att bearbeta erfarenheterna och finna strategier att hantera både mig själv och tillvaron. Det är som det är och jag har förlikat mig med allt det där och fokuserar på det som är här och nu. Jag hinner det jag hinner, det finns ingen mening i att sörja det som inte blev eller kommer att bli. Och eftersom jag idag dessutom är trygg i mig själv och kan vila i förvissningen om att jag duger som jag är och har bevisat att jag kan, att det inte var fel på mig, jag var och är bara annorlunda, känner jag verkligen att min bästa tid är nu. Jag tror på framtiden och både kan och vill använda kunskaperna och erfarenheterna jag skaffat mig för att bidar i arbetet med att skapa en bättre värld och för att hjälpa andra med liknande erfarenheter genom att dela med mig.

Jag har inte skådat ljuset och vet inte vad som är bäst. Jag ser mig inte som någon guru. Men jag kan det jag kan och fungerar som jag gör och jag vet att jag inte är ensam. I varje klassrum och föreläsningssal sitter det troligtvis någon som är som jag och kan det jag skriver få bara en enda att snabbare och mer smärtfritt än jag, finna sig själv och sin potential, att inte vika ner sig och nöja sig med mindre än hen förtjänar, vore jag oändligt tacksam. Det jag kan har jag lärt mig genom att gå min egen väg och det har som sagt inte alltid varit enkelt. Min smala lycka och nyckeln till framgång är att jag alltid närt en hunger att veta och förstå, kanske just för att det är genom andras frågor, höjda ögonbryn och det motstånd och den mobbing jag utsatts för? Att vara annorlunda märker man först när andra reagerar, och eftersom jag aldrig aldrig velat sticka ut och vara annorlunda har det alltid varit viktigt för mig att förstå det sociala spelet och kulturens väsen. Min resa till kulturvetare och docent i etnologi började redan på högstadiet, men inte genom att jag pluggade hårt och fick fina betyg, utan genom trial and error. Viljan att veta har varit min drivkraft och är fortfarande vad som får mig att gå upp på morgonen. Det är vetande och förståelse jag söker, inte kunskap om något specifikt. Jag är ingen minnesmästare, men jag är bra på att känna av nyanser av stämningar och se mönster.

Allt jag kan har jag upptäckt genom att vandra kunskapens väg. När jag vågade steget in i högskolan upptäckte jag en värld som jag omgående knöt an till, och jag kände mig från dag ett bekväm med rollen och ansvaret som det innebar att vara student, till skillnad från att vara elev. Akademin satte kunskapen först och undervisningen inspirerade till lärande, snarare än att gå igenom vad som kommer på tentan. Initialt hade jag allt för mycket respekt för att gå min egen väg, men det fanns heller inget behov av det. Där och då var kursera så pass fritt upplagda att man tvingades ta ett eget ansvar för att klara sig, vilket jag gjorde närmast prickfritt eftersom jag var där för kunskapens skull och för att lära. Jag blev aldrig en helt integrerad del av studentgemenskapen, men jag kände mig trots det och för första gången i livet inte utanför. Och det var också en lärprocess.

Idag står jag vid sidan av och iakttar; det är så jag lär mig förstå tillvaron och utvecklas som människa. Trial and error. Det är också därför jag har så stora problem med försöken att målstyra skola och utbildning. Kraven på effektiviseringen och genomströmning leder till likriktning och fostrar den uppväxande generationen att marschera i takt längs den ena vägen, den bästa och mest evidensbaserade vägen. Normen för det normala krymper hela tiden, och det går allt snabbare på senare tid. Jag är därför enormt tacksam för att jag klarade mig igenom nålsögat innan dörren till den högre utbildningen stängdes för en sådan som jag. Idag får ingen misslyckas och det är svårt att börja om. Man får en chans. Då spelar det inge roll om man går i världens bästa skola, för lärande är personligt och unikt för varje individ. Det finns inte en väg till kunskap, det finns lika många vägar som det finns människor. Världens bästa skola styr inte eleverna fram till ett UNIversitet. En verklig kunskapsskola präglas av mångfald, bygger på tillit och frihet under ansvar för såväl elever som lärare och skapar förutsättning för att klara sig på egen hand i ett Multiversitet.

Det är med sorg i hjärtat jag läser på sociala nätverk hur lärarna i grundskolan förtvivlat kämpar för att få möjlighet att bedriva undervisning med lärande som mål (istället för att producera mätbara resultat genom att styra mot mål). Jag kanske har fel, jag är och har alltid varit öppen för den möjligheten, men jag tror att vi håller på att gräva vår egen grav genom att agera som vi (tvingas) gör(a). Ingen äger kunskapen och den är aldrig entydig eller given.

Jag kämpar idag liksom jag gjort genom hela mitt liv för att lära och utvecklas både som människa och som forskare och tänkare. Jag studerar, forskar och meriterar mig inte för att bli expert på något, utan för att lära och förstå. Det gäller samma på högskolan liksom utanför. Jag läser inte filosofer för att bli uttolkare av deras tänkande, inte för att bli en auktoritet på något område. För mig har kunskapen ett EGENVÄRDE, vilket är grunden till frustrationen jag känner. För när jag äntligen, sent om sider, tog mig samman och accepterade utbildningssystemets villkor och tog inte bara en utan flera högre examina, trodde jag att jag skulle känna mig fri att söka mig vidare fördjupade kunskaper och breddad förståelse på mitt eget sätt. Det får jag nu inte, i alla fall inte inom ramen för min tjänst som lektor. Jag känner mig idag i princip lika misstänkliggjord, styrd och utanför som jag gjorde på högstadiet.

Vad har vi en skola för och vad är meningen med universitetet, om inte för att ge alla en chans att lära och utvecklas, på sina egna premisser och för samhällets bästa?