Igår när jag var ute på min morgonpromenad lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av Filosofiska rummet, om nonsensforskning. Mats Alvesson varnade där för att kunskapen håller på att tunnas ut när allt fler producerar allt mer under allt kortare tid och dessutom för allt färre. När mätbara resultat är vad som ligger till grund för meritering och kraven på prestation är höga är det som upplagt för att forskningen resulterar i nonsens. Ingen kan tycka att det är bra; ändå fortsätter vi på den inslagna vägen. Märkligt nog talade man inte om betygsinflation, vilket är värre än att forskarnas resultat inte leder till särskilt mycket ny och användbar kunskap. En doktorsavhandling antogs representera samma mängd kunskap och kvalitet över tid och fler examinerade doktorer antogs automatiskt leda till ökad kunskap och kompetens i samhället. Så är det naturligtvis inte. Elefanten i rummet, både i programmet och på högskolan är kravet på GENOMSTRÖMNING.
Om kvalitet mäts i ANTALET examina eller publikationer, citeringar och så vidare, kommer kvaliteten oundvikligen att påverkas negativt. Anledningen till det är att antal är ett tydligt mått medan kvalitet är vagt. Man kan tycka vad man vill om detta, men det är så verkligheten är beskaffad och försöker man inbilla sig att det är på något annat sätt och skapar ett system för kunskapsproduktion med utgångspunkt i den villfarelsen är det inte forskning eller utbildning man ägnar sig åt utan produktion av mätbara resultat. Enda sättet att värna kvaliteten i akademin är att sätta kvaliteten i första rummet. Kunskapskvalitet är liksom konst något ömtåligt. Jämför en unik tavla av någon av mästarna med den konst som säljs i massupplagor på marknader. Jämför kvaliteten på verken som belönas med Nobelpris och de ändlösa serierna med deckare som handlar om försupna kriminalare som bor och verkar i en småstad och som lyssnar på opera och löser mordgåtor på sitt eget unika sätt. I produktionen av bilar, telefoner och andra STANDARDISERADE varor och tjänster handlar kvalitet om att varje produktionsenhet lever upp till kraven och om avsaknad av variation. Inom konst, litteratur och vetenskap är det precis tvärtom; där handlar kvalitet om det unika.
Kunskapskvalitet går aldrig att tvinga eller stressa fram och lärande är en komplex process som inte går att effektivisera. Produktion av nyckeltal och genomströmning går däremot att kontrollera och skynda på med olika medel. Om rådande utveckling INTE ledde till betygsinflation, kunskapsförflackning och nonsensforskning vore det märkligt. I programmet sa Tapio Salonen, som försvarade nuvarande system, att bredden är viktig eftersom det inte går att veta på förhand vem som kommer att blomma ut som excellent forskare. Så är det naturligtvis och jag är en vän av ambitionen att hälften av varje generation ska beredas plats på landets högskolor. Jag tror inte att en återgång till hur det var förr löser problemen som Alvesson pekar på. Jag kan inte för mitt liv begripa hur vi hamnade här, i det val mellan pest eller kolera som programmet och utbildningspolitiken handlar om. Varför inte tänka utanför boxen och släppa kravet på genomströmning för att på det sättet låta lärarna ägna sig åt lärande och bedömning av kunskapskvalitet? På det sättet skulle ansvaret för lärandet läggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna, vilka i dagens utbildningssystem betraktas och agerar som KUNDER.
Jag vill se en skola och en högre utbildning samt forskning som sätter KUNSKAPEN i centrum och där allt annat anpassas efter strävan efter att skapa så bra förutsättningar som möjligt för lärarna att vara lärare, för forskarna att forska och för elever och studenter att lära. Dagens fokus på produktion av MÄTBARA resultat, vilket kunskap inte är, tar tid, fokus, resurser och energi från det som är verksamhetens kärna och själva mening. Varför anses det vara oförenligt med statens uppdrag att hushålla med offentliga utgifter att LITA på lärare och forskare som ägnat år av sina liv åt studier och kunskapsutveckling? Varför anses det bättre och mer effektivt att tvinga skolor och forskningsinstitut producera nonsens? I forsknings- och utbildningssammanhang gäller samma regel som överallt annars; man får vad man betalar för, inte vad man vill och önskar sig. Finns inte tiden eller förutsättningarna att lära eller forska kan verksamheten inte resultera i kunskap, bara i nyckeltal. Fortsätter vi på den inslagna vägen är det tomheten som triumferar.
Jag ska snart avsluta här och ägnar resten av dagen åt annat skrivande. Tankarna som just nu finslipas i det bokmanus jag arbetar med har jag levt med i långt över tio år nu, och de har stötts och blötts, formulerats, reviderats och uttryckts på nytt, med hjälp av nya och bättre, mer talande exempel och i takt med att samhället och kulturen förändrats. Texten är ingen redovisning av ett projekt och innehållet bygger inte på någon analys av insamlad och väl definierad empiri. Jag skriver om kulturen som både formas av oss och som vi formas av. Kunskapen om kultur kan inte fångas eller kontrolleras. Resultatet av min forskning kan inte sammanfattas. Därför skriver jag böcker, för att det är enda sättet att leva upp till de kvalitetskrav jag tror på och utgår från i min verksamhet. Därför har jag även brutit mot konventionen och den vetenskapliga praxisen och valt att utgå från tankeexempel och välkända händelser och företeelser som alla kan relatera till, istället för att göra som man förväntas, det vill säga köra en enkät eller utföra semistrukturerade intervjuer för att samla in empiri enligt gällande regler och konventioner. Jag leder inget i bevis, jag uppmanar till kritisk analys av vardagen och tillvaron som vi alla delar och är del av.
Den kulturforskning jag ägnat mig åt under se senaste 10 åren har bedrivits på fritiden och på delar av den oreglerade kompetensutvecklingstid jag har i tjänsten. Jag har åkt på konferenser och presenterat tankar och fått respons, men produktionen av resultat är skral. Jag har lagt all energi på kunskapen och kvaliteten, trots att jag är medveten om att det leder till att min akademiska karriär går om intet och jag får se mig passerad av andra som gör som man ska och producerar artiklar i enlighet med reglerna. Jag önskar dem all lycka och är på inget sätt bitter, men jag är besviken på alla som är ansvariga för den politik och de beslut som tagits och som tas och som leder oss bort från allt det jag tror på och menar att vi behöver för att Sverige ska utvecklas till en stolt kunskapsnation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar