Goda råd till studenter

Just nu ansvarar jag för en kurs på nätet där studenterna ska skriva en första, liten uppsats. När jag var student hette det B-uppsats, men mina lärare talade om det som en ett-betygsuppsats. Då liksom nu motsvarar arbetet fem veckors heltidsarbete. Jag har min uppsats här hemma och jag plockar fram den ibland, för att kunna jämföra min egen studentinsats med mina studenters; det vill säga för att undvika att jämföra dagens studenters arbeten med min egen bild av mig själv och det jag åstadkom. Jag var student i en helt annan högskola, med en helt annan syn på studier och undervisning. Jag fick till exempel ingen metodundervisning; bara uppdraget att göra tio intervjuer (som skulle spelas in, transkriberas och sedan arkiveras på Dialekt- och Ortnamnsarkivet i Göteborg; där de för övrigt fortfarande finns bevarade, vilket min son upptäckte när han var där på besök i mellanstadiet). Vi fick heller ingen handledning att tala om, bara lite synpunkter mot slutet och hjälp att korrekturläsa texten. Analysen är därför tunn och teorin är ännu tunnare. Jag visste inte riktigt vad jag gjorde, men jag gjorde det ändå och fick uppfinna mina egna svar på frågorna jag hade. Detta visste jag ju, att texten skulle bygga på intervjuerna och handla om min analys av materialet. Min B-uppsats är alltså ett självständigt arbete och även om texten inte håller någon särskild kvalitet lärde jag mig ENORMT mycket på de där fem veckorna, våren 1992.

Som lärare har jag aldrig tänkt att den utbildning jag gick skulle vara något slags ideal, men jag återvänder ofta till den och jämför det som är med hur det en gång var. Jag läser även äldre akademikers memoarer med stort intresse, just för att den typen av berättelser säger så mycket om rådande kunskapssyn och pedagogik. Jag är tacksam för att jag fick möjlighet att vara student där och då och inser att jag inte skulle klarat av att studera på högskolan idag. För mig var friheten och kravet på eget ansvar en förutsättning för att jag skulle hålla intresset uppe. Jag studerade då och forskar idag för KUNSKAPENS och den personliga utvecklingens skull, inte för poängen, examina eller karriären. Eftersom jag är för en generös tillgång på utbildningsplatser och står bakom ambitionen att hälften av varje årskull ska genomgå högskolestudier inser jag att det krävs en annan pedagogik idag, med mer hjälp. Samtidigt finns det en uppenbar risk att allt för mycket styrning och allt för detaljerade instruktioner leder till osjälvständiga studenter som bara följer instruktionerna och endast gör som handledaren säger. Då är det inte en HÖGRE utbildning man genomgår, vilket gör satsningen på högskoleutbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar.

Genom åren har jag skrivit massor med texter om vad man kan och bör tänka på när man skriver uppsatser och andra självständiga texter. För mig har det alltid varit viktigt att texterna handlar om råd kring hur man kan TÄNKA, att det inte är en manual för hur man ska göra. Tyvärr uppfattar väldigt många studenter texterna och den hjälp de får vid handledningen som INSTRUKTIONER vilka följs slaviskt. Därför tvingas jag lägga ner väldigt mycket tid på att förklara mina synpunkter för uppgivna studenter som ibland säger: "Jag förstår inte vad det är du vill ha." Poängen är ju att JAG inte vill ha något, jag vill att att studenterna ska vilja något. Som lektor är jag skolad att bedöma texter på texternas egna premisser, inte efter något slags rättningsmall. Jag vill granska argument och följa kedjor av logiska resonemang och vill läsa texter noga, ända ner på kommateckennivån, för det är så man bedömer självständiga, vetenskapliga texter. Om studenterna inte vill något eget med sina texter, om de inte har en tanke om vilka insikter texten är tänkt att förmedla är det ingen akademisk text.

Jag kanske låter uppgiven, men det är jag inte. Jag älskar att vara lärare och har hur mycket tålamod som helst med frågor som handlar om hur man som student ska TÄNKA. Mitt liv får mening genom att kanalisera viljan att lära. Det jag har problem med är styrningen och kontrollen av mitt arbete, och kravet på genomströmning. Allt som inte leder till bättre KUNSKAP har jag problem med och är kritisk mot. Jag värnar det som är HÖGRE i den högre utbildningen, därför säger jag följande till mina studenter när jag får frågor om hur man skriver en teoretisk referensram, vilket är vad vi jobbar med just nu på kursen.

Skriv bara om det du har koll på, det vill säga det du har förstahandskunskap om. Skriv om det du har läst; ta inte texten som intäkt för att det står i boken eller artikeln är sant. Skriv inte allmänt om hur det är ute i organisationerna, för det blir då fel även om du följer manualen för hur man anger referenser enligt Harvard till punkt och pricka. Akademiskt skrivande handlar inte om att följa regler, utan om att ens text lever upp till vetenskapliga krav, det vill säga att den endast innehåller påståenden som går att kontrollera och argument som håller för en granskning. Vem säger vad och på vilka grunder; det är detta man skriver om i en teoretisk referensram. Det är relevanta teorier och aktuell forskning man går igenom och kritiskt granskar, och det är resultatet av det (självständiga och kritiskt analyserande) arbetet man presenterar för en läsare. En teoretisk referensram skriver man för att kunna relatera sina egna resultat, av analysen av det egna materialet, till något, och för att undvika att beforska något som redan studerats. Av texten är det viktigt att det framgår vem som säger vad, på vilka grunder samt hur olika texters innehåll och tankar förhåller sig till varandra. Att man förstår VARFÖR är viktigare än att man följer instruktioner för HUR man gör.

Hög grad av självständighet uppnår man genom att inte tala inte om vad någon annan menar, för det kan man aldrig veta säkert. Det man däremot kan göra är att reflektera över vad författarna hävdar och på vilka grunder och med stöd i vilka argument. Det är DETTA som akademiska texter handlar om, inte några teknikaliteter som beskrivs i någon anvisning. Vem som helst kan följa regler, det behövs inga högskolestudier för det. Det som gör den högre utbildningen HÖGRE är att den främjar utvecklingen av och förståelsen för vad det innebär att ägna sig åt SJÄLVSTÄNDIGT, KRITISKT arbete. Det är generiska kompetenser som är användbara överallt.

Det som oroar mig mest av allt är inte studenternas bristande förmåga och ointresse, utan att förståelsen för vad som skiljer högskolan från gymnasiet och grundskolan håller på att utarmas i samhället och i vissa sammanhang helt har försvunnit från samhällsdebatten. När jag kritiserar eller uttrycker frustration över dagens studenter är det inte studenterna jag klagar på; jag förstår och tycker synd om dem, men jag inser också att de är produkter av dagens syn på skola och utbildning. Det är New Public Management jag har problem med, och det är den bristande tilliten till mig som lektor jag vänder mig mot. Under åren som student lärde jag mig att bli självständig och ta eget ansvar och dessa generiska kunskaper och kompetenser har jag fortsatt att utveckla sedan dess och har befäst i vederbörligen granskade examina. Det jag har mest problem med och ser som förödande för hela Högskolesverige är att jag fick ta ett större eget ansvar och kände mig mer litad på som student än vad fallet är idag när jag är docent. Hur skulle studenterna kunna bli självständiga och kritiskt drivna när deras lärare HINDRAS vara det?