Hur mycket valfrihet klarar demokratin?

Demokratin utsätts just nu för enorma påfrestningar, så en reflektion över hur mycket valfrihet den klarar av att härbärgera är påkallat. När politikerna lovar saker är det demokratin som så att säga effektuerar löftena, så det vill till att demokratin fungerar och att politikerna tar ansvar för sina löften. En förutsättning för att demokratin ska fungerar är att tillräckligt många förstår, bryr sig om och agerar i vardagen för att stärka den. Demokratin är allas ansvar, inte bara politikernas. Som det ser ut idag, som människor tänker och agerar, finns en uppenbar risk, först att demokratin imploderar och sedan att samhället slits isär av spänningarna som uppstår när politikerna lovar mer än vad som är möjligt att genomföra och när medborgarna önskar sig sådant som inte är förenligt med en demokratisk ordning. Går det inte så går det inte, och om medborgarna, när man inser detta, skyller på regeringen, på tjänstemännen i våra statliga organisationer, eller på invandrarna, är det DEMOKRATIN som blir lidande.

Att gör som många gör idag; leta efter syndabockar när det visar sig att demokratin inte lever upp till ens högt ställda förväntningar fungerar inte eftersom problemet är inbyggt i kulturen (som är summan av önskningar, förutsättningar och handlingar) och i människors huvuden (tänker på alla som endast tänker på vad de vill ha) är idiotiskt och förödande, ändå är det precis detta som händer just nu. Det är en dumhetens kultur som växer fram, och kunskapen som borde utgöra ett skydd mot detta är försvagad eller satt ur spel, dels för att skolans uppgift idag är att producera resultat, dels eftersom allt fler politiker utgår från känslor när de skapar sina politiska program. Det finns en utbredd och farlig otålighet i samhället idag som delvis hänger samman med resultatfokuseringen, målstyrningen och alla effektiviseringar samt konkurrensutsättningen som sprider sig till allt fler områden och underblåser människors egoism. När allt fler vill ha allt mer nu och samtidigt bryr sig allt mindre om ifall önskningarna är realistiska, och dessutom väljer att utse syndabockar istället för att rannsaka sig själv och sina önskningar, offras demokratin och samhällets själva fundament: gemenskapen och den mellanmänskliga solidariteten överges. Vägen som Sverige slagit in på leder inte mot något gott.

Summan av makt i det komplexa nätverk av relationer som samhället utgör är konstant, så vad händer om politikerna lovar att överlämna makt till folket och folket i sin tur delegerar makt till multinationella företag utan insyn, hänsyn eller intresse av långsiktighet? Det i praktiken vad som sker när politiker minskar sin och politikens makt och ökar valfriheten i samhället. När elnätet var statligt betalade alla samma pris och fick också samma service, och insynen i och kontrollen över vart pengarna som betalades in för att hålla systemet igång var god. Idag betalar alla, i valfrihetens namn, olika pris för samma vara, men generellt har priset på el ökat för alla och insynen i företagens räkenskaper är dålig. Samma gäller i skolan, som tidigare var statlig, gemensam lika för alla. Idag är skolan (och allt fler delar av utbildningssystemet) ekonomiserad, delvis privatiserad och bygger på valfrihet istället för beslut tagna i demokratisk anda. Och företagen som driver de privata skolorna kan dölja sina räkenskaper och hänvisa till företagshemligheter, vilket kommunala skolor inte kan.

Skatt är INTE stöld; inte så länge vi lever i en demokrati! Det är en lögn att påstå det, ett sätt att driva poltik som utmanar demokratin. Politiker hänvisar ofta till väljarna, men alternativen som finns att välja på kommer från politikerna. Väljer politikerna att lova vad som helst, utan hänsyn tagen till om eller hur det fungerar i parktiken, utsätts demokratin, som ytterst är garanten för löftenas uppfyllande, för påfrestningar eller sätts helt ur spel. Skatt är det som håller ihop samhället och är en gemensam tillgång, för allas bästa. Skatt är samhällets motsvarighet till enskildas privata sparande. Sätter man in pengar på sitt eget sparkonto säger ingen att man ger bort pengarna, man bygger upp en buffert, skapar förutsättningar för trygghet framöver eller ökar sina möjligheter att realisera sina drömmar. Skatt är ett slags kollektivt sparande, och ju mer samhället investerar i sig själv och sina egna grundläggande system, desto starkare blir det. Alla måste bidra för att det ska fungera, och ju mer man äger och tjänar desto mer är det rimligt att man bidrar med, eftersom det är samhällets förtjänst att man lyckats, inte (helt och hållet) ens egen, även om det KÄNNS så.

För att klara hoten som klimatförändringarna utsätter samhället för krävs politiker som har makt och mandat att driva en ansvarsfull politik, och en förutsättning för det är att det kollektiva sparandet ökar och att den individuella valfriheten på vissa områden minskar. Alla behöver fokusera på det som är gemensamt och en förutsättning för det är att man inte störs av behöva göra meningslösa val hela tiden. Företagens makt har växt betydligt sedan 1980-talet i hela världen, och företag saknar etik och marknadskrafterna löser bara problem som har med företagens vinst att göra. Politikens makt behöver stärkas, inte minska. Politiker som lovar mindre skatt i utbyte mot mer inflytande, flyttar med berått mod makt från samhället som är gemensamt, öppet och transparent, till företagen som är privata (och många gånger multinationella), amoraliska och agerar utan insyn. Företagen tar INGA andra hänsyn än sådana som ligger i deras egna, ekonomiska intressen. Sänkt skatt ger därför inte medborgarna mer makt, inte i praktiken; det är företagen som får ökad makt och dessutom utsätts demokratin för en press och inre spänningar den inte klarar av att hantera.

Valfrihet är en DEMOKRATISK rättighet, men för att samhället ska kunna fungera som ett SAMHÄLLE krävs att de val som medborgarna ställs inför är realistiska och inte bygger på önsketänkande eller känslor.

Om behovet av pedagogiskt överskott

Om lärare bara undervisar och administrerar undervisning samt kontrollerar lärandeprocesser och rapporterar resultat uppstår förr eller senare ett kunskapsunderskott. Det är ett allvarligt problem och tar man inte tag i det omgående förvandlas skolan. Gränser förskjuts gradvis, i små steg. Tanken med friskolereformen var god, mångfald är bra; men i samma stund som riskkapitalet bjöds in och såg möjligheter att tjäna snabba och enkla pengar kom skolan och i förlängningen även den högre utbildningen att förändras i grunden. Innan valfrihet blev en faktor i skolans värld stod kunskapen i centrum och fokus riktades mot lärande.

Möjligheten att välja förde in en ny aspekt att ta hänsyn till, och sedan kom som sagt riskapitalet och dess krav på avkastning. Enda sättet att tjäna pengar på skolan, vars budget till stor del består av löner, är att tvinga lärarna jobba mer eller snabbare. Och valfriheten innebar att föräldrarnas makt över verksamhetens utformning ökade. Lägg därtill kunskapen om att ett bra betyg öppnar dörrar till attraktiva utbildningar, som i sin tur leder till prestigefulla anställningar, och det borde bli uppenbart för alla att kunskapen och lärandet blir lidande. I en kunskapsskola värd namnet kan lärarna ägna all sin energi och fokusera helt och hållet på kunskapen och leda eleverna på vägar som leder dit. Idag, i den svenska, konkurrensutsatta, valfrihetsskolan måste de först locka till sig eleverna, sedan hålla deras intresse uppe och vara attraktiv; och dessutom öka effektiviteten i arbetet (trycket på effektivitet minskar inte, det finns där ständigt som ett ok på lärarnas axlar), samt kontrollera att eleverna gör vad de ska, arrangera och övervaka prov och rapportera in resultat som mäts jämförs med tidigare års resultat.

Idag är skolan förändrad, och det i sig är ju oundvikligt eftersom samhället förändras, men mycket talar för att dagens skola, till skillnad från den skola jag gick i, inte längre är en kunskapsskola utan något annat. Skolan har utvecklats till något som partierna använder i valrörelsen för att profilera sina partiers politik med, för att locka väljare. Friskoleföretagen som ägs av hugade aktiespekulanter använder skolan för att plocka ut vinst och för att locka så många (lönsamma) kunder som möjligt har skolan förvandlats till ett slags lockvara, och lärarnas uppdrag är att effektivisera sina arbetsuppgifter och producera resultat, det vill säga betyg. Eleverna och deras föräldrar söker sig till den skola som utlovar störst chans att få ett bra betyg, och många drar sig inte för att kräva just det av läraren. Skolan har utvecklats till ett slags huggsexa, där alla drar i och kräver olika saker av LÄRARNA. Och sedan undrar man varför yrket tappar i attraktivitet; det borde stå klart för alla människor, i alla fall för alla människor som bryr sig om kunskap, varför det blivit som det är. Kunskapen måste försvaras av alla i hela samhället, annars kommer den aldrig att kunna stå sig den hänsynslösa konkurrensen. Det finns inga genvägar.

Lärare MÅSTE få tid att läsa och tänka, annars kan skolan inte bli en KUNSKAPSSKOLA. Vad skolan behöver, slog det mig när jag satt på ett av alla möten jag måste gå på i mitt arbete som lektor på högskolan, är ett pedagogiskt överskott. Effektiviseringen av skolan leder till att organisationen blir allt mer anorektisk, och liksom anorektikern saknas sjukdomsinsikt. Alla olika aktörer ser till sina intressen, och räknar med att kunskap och (lärande)kvalitet går att säkra med hjälp av administrativa system och handfast ledning, och lärarna sitter där med Svarte Petter på hand och tvingas trolla med knäna för att få den omöjliga ekvationen att gå ihop.

Pedagogiskt överskott låter krångligare än det är och handlar förenklat om MARGINALER. Det eviga kravet på effektivisering av verksamheten måste överges och lärarna måste garanteras frihet under ansvar att bygga upp sin kompetens och fördjupa och bredda sina kunskaper, utan att det innebär att de får mindre tid att göra samma uppgifter. Det pedagogiska överskottet återinvesteras i verksamheten som därmed stärks för varje år som går, vilket är en förutsättning för att skolan som organisation ska kunna försvara kunskapen mot den allt hårdare pressen den utsätt för i dagens samhälle. Det pedagogiska överskottet är en öppen möjlighet som lärarna får göra vad de vill med. Man skulle kunna se det som en löneförmån, men jag vill snarare se det som ett förtroende som kräver ansvar. Vill man att läraryrket ska vara attraktivt för människor som brinner för kunskap och lärande MÅSTE det i arbetsvardagen finnas förutsättningar även för lärarna att lyssna, läsa och lära. Lärare är inte ett arbete som vilket annat som helst, det är ett ansvarsfullt uppdrag som utförs på uppdrag av dagens unga och kommande generationer. En fungerande skola och ett utbildningssystem som skapar förutsättningar för lärande, där det ställs höga krav på elever och studenter, kräver ansvarstagande lärare som sätter KUNSKAPEN i första rummet och som inte kompromissar med kvaliteten någonstans.

Det pedagogiska överskottet tänker jag på som ett slags buffert eller inbyggt skydd mot samhällets allt hårdare och mer hänsynslösa krav på prestation och resultat, vilket är förödande för lärandet och kunskapsutvecklingen som dels aldrig är en rak väg mot ett tydligt mål, dels alltid är individens ansvar. Ingen kan garantera någon annans kunskaper, och samhället får den kunskap samhället förtjänar; det går inte att skylla skolans problem på lärarna, i alla fall inte så länge det saknas ett pedagogiskt överskott. 

Det vi behöver, när vi behöver det

Samhället och demokratin tar många för givet, man tänker att det alltid sett ut som det gör och att det alltid kommer att se ut och fungera ungefär som nu, oavsett vilket parti man röstar på eller hur intresserad och engagerad man är. Inget kunde vara mer fel. Hälsan tiger still, brukar man säga. Ett gammat ordspråk lyder, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Liksom ifråga om klimatet finns det  i samhället och kulturen gränser som när de passerats leder till dramatiska förändringar som inte går att ångra. Hamnar vi där är det försent, och inte bara de som drev igenom nyordningen tvingas lida av och hantera det nya läget, alla tvingas göra det. Samhället är vårt att gemensamt förvalta. Vad vi än tycker om varandra så är samhället vårt kollektiva ansvar, vi är dömda att leva tillsammans.

Det går att förneka problem, skylla på andra, hata, hota samt försöka villkora medborgarskap och bygga murar, men alla försök att bygga ett samhälle som utmanar verklighetens inneboende begränsningar är dömt att misslyckas. Därför borde vi tala om det först, vad som faktiskt fungerar och vilka risker som forskningen identifierat och är hyfsat eniga om. Poltik är att vilja, och visioner måste inte vara förankrade i forskning; det måste finas utrymme för drömmar. Men förvaltningen av samhället måste vara lyhörd för konsekvenserna av beslut och handlingar för att bli hållbar och politiker som går till val på förnekelse eller som stoppar huvudet i sanden hör inte hemma i ett ansvarsfullt politiskt system. Antingen inser vi detta nu och gör något åt det, eller också väntar vi till den dag då vi tvingas till åtgärder som kan bli radikala och kostsamma.

Oavsett var man befinner sig på den politiska skalan finns det vissa grundläggande behov som måste tillgodoses. Politiken är en integrerad del av samhället som också är beroende av att helheten fungerar. Hur viktigt man än tycker att det är att sänka skatten eller stänga gränsen för flyktingar, vilket är populisternas just nu vanligaste förslag, går det inte att borts från behovet av följande samhällsfunktioner: Räddningstjänst, Försvar, Sjukvård, Skola samt en fungerande Infrastruktur, och det vill till att det vi verkligen behöver finns där när vi behöver det. Skär man ner på kostnaderna för det nödvändiga för att man prioriterar annat och motiverar det med att det brinner så sällan, att Sverige inte är i krig, eller att man själv inte är sjuk, att sjuka får skylla sig själva och inte ska ligga det allmänna till last, eller att skolan inte är en samhällsfråga eller helt enkelt glömmer eller bortser från att infrastrukturen är en förutsättning för livet som vi vant oss vid att ta för givet; ja, då för man en huvudlös politik. Det är inte en fråga om tycke och smak; vill vi ha det vi behöver, när vi behöver det, tvingas vi betala för det även när vi inte behöver det.

Få väljer bort hem-, trafik- och sjukförsäkring. Dem som sparar pengar genom att inte ta försäkringar utsätter sig själva för stora risker. Den dagen huset brinner upp, man orsakar en olycka eller blir invalidiserad på grund av sjukdom är det för sent, då får man stå sitt kast. Samma sak gäller i politiken och samhällsförvaltningen. Priset för grundtrygghet kanske känns högt, men det är en irrationell och potentiellt farlig känsla. Kostnaderna för att bygga och förvalta ett långsiktigt hållbart samhälle är bara förhandlingsbart på marginalen. Oavsett vad man tycker visar kunskapen och erfarenheten som mänskligheten samlat på sig att det är bättre att betala en mindre summa varje månad, att man delar på kostnaderna och därmed är garanterad hjälp om och när hjälp behövs, än att konsumera allt nu och leva ur hand i mun. Samhället fungerar som en försäkring, och börjar man spara på utgifter rörande dessa saker tar man en risk eftersom grunden tar låg tid att bygga upp och behoven uppstår snabbt. När man behöver det är det försent att göra något åt saken. Om vi som lever nu lever över våra tillgångar och väljer att sänka skatten istället för att investera i vårt gemensamma, framtida behov av kollektiv trygghet kommer det förr eller senare att kosta, fast ingen vet idag vad.

Ytterst få är beredda att spela rysk roulett, oavsett hur höga vinster som erbjuds. Ändå är det förfärande många som ändå agerar på det sättet i poltiken och i den allt mer desperata jakten på makt. Valet den 9de september är denna gång mer ett ödesval än kanske någon gång i historien. Därför kan jag inte släppa dessa frågor. Jag har alltid skrivit om det som ligger mig närmast och upptar mina tankar. Vad är viktigast idag, imorgon och på lite längre sikt; för oss själva, för våra barn och för framtida generationer. Det är detta samhället och politiken handlar om. Politikerna står inte över eller kan förändra verkligheten. Kunskap är inte en fråga om tycke och smak. Det som fungerar fungerar, och det andra, om vi väljer att chansa, får vi betala priset för oavsett hur vi resonerar idag. Både hotet mot samhället och hoppet om ett annat samhälle växer fram på insidan och mellan oss människor.

Avslutar med att tipsa om och citera från en viktig artikel om klimatet som förklarar psykologin bakom förnekelsen och varför den frågan är viktigare än alla andra frågor, inte bara i det stundande valet. Artikeln är publicerad i DN och den är skriven av Andreas Malm, som skriver:

Alla dessa och många fler förträngningsmekanismer är fullt förenliga med ett principiellt erkännande av att människan ändrar klimatet. I sin alltjämt oöverträffade studie från 2011, ”Living in denial” (MIT Press), undersöker Kari Marie Norgaard hur invånarna i en norsk skidort beter sig när snön uteblir en ovanligt varm vinter.

De organiserar sig inte, demonstrerar inte, angriper inte utsläppskällor med direkta aktioner; i stället anstränger de sig till det yttersta för att allt ska vara som vanligt. För det behöver de inte explicit förneka klimatvetenskapen. Det räcker att de lever i förnekelse – som om inte deras materiella liv måste förändras i grunden – för att uppnå samma passivitetseffekt.

Mycket av allt de intalar sig själva känns igen från 2018 års Sverige: det här är bara en dålig säsong; vi måste skaffa fler snökanoner; på det hela taget är allt till det bästa; det spelar ingen roll vad vi gör i det här lilla landet; vårt folk är redan naturnära som det är. Norgaards banbrytande insikt är att sådana förevändningar för apati inte uppstår naturligt, utan kräver aktivt arbete. Bristen på respons produceras genom ett vardagsliv indränkt i fossila bränslen – övertydligt i fallet Norge, påtagligt även i Sverige. Också här bildar förträngningen överbyggnad på en bas av fossil infrastruktur.

Drömmen om kontroll, och dess konsekvenser

Kunskap går inte att kontrollera, den kan och måste man anpassa sig efter. Inte heller kultur går att kontrollera; av den enkla anledningen att kulturen dels är allas eller ingens, dels delad. Både kultur och kunskap uppstår i och förändras i mellanrummen. Kunskap och kultur är olika saker men påverkar varandra och hänger delvis samman. Vissa kulturella sammanhang präglas av öppenhet, nyfikenhet och tillit, andra av misstänksamhet, kontroll och krav på rättning i leden. Kunskap, kultur och människor behöver frihet för att växa, tålamod för kunna lära och utvecklas samt trygghet för att våga öppna sina hjärtan. Mångfald är svårt, men viktigt för alla. Därför skrämmer det mig att en växande skara människor vill bygga murar, stänga gränser och dela in människor i kategorier som värderas olika. Jag vill leva tillsammans och arbeta gemensamt, inte ensam eller med likar och mot. Idag är både kunskapen och kulturens myllrande mångfald hotade, och orsaken till det är att människans urgamla dröm om att det skulle gå att kontrollera kunskapen och kulturen återigen växer sig stark, trots att historiens dom över alla samhällen som försökt göra samma sak är skoningslöst hård.

Krafterna som strävar efter att kontrollera kulturen är inte samma som krafterna som strävar efter att kontrollera kunskapen, men metoderna och konsekvenserna är de samma. Kunskapen kontrolleras av ekonomiska skäl och för att människor har ett begär efter att veta säkert. Kulturen kontrolleras för att människor har ett begär efter makt. Snart är det val och sociala medier kokar av aktivitet, och alt går så fruktansvärt fort. Tid för eftertanke finns inte; ingen lyssnar och tonen är hård och skoningslös hos vissa. Det finns gott om tecken på det finns krafter som försöker manipulera valet, men så länge demokratin fungerar går det aldrig att kontrollera utfallet. Desinformation och rykten, tal om massinvandring, systemkollaps, lögner om muslimer och fake news sätten är många, men syftet det samma: Härska genom att söndra. Där viljan till makt tar över och känslorna styr påverkar det både kunskapen, kulturen och politiken, som kräver ömsesidig omsorg och gemensamt ansvar för att fungera.

Det populisterna och deras väljare inte förstår eller av olika anledningar väljer att bortse från, är att det samhälle man vill kontrollera bara är och fungerar som ett samhälle så länge det är fritt, öppet och präglat av mångfald. Om populisterna, rasisterna och kunskapsförnekarna skulle få eller ta makten förändras samhället. Hur mycket makt en ledare eller ett parti än har kan kulturen och kunskapen aldrig kontrolleras, och alla försök att göra det med anat än demokratiska medel kommer oundvikligen att vändas inåt och förgöra både människorna och samhället. Problemet, eller det är egentligen själva förutsättningen (men det blir ju ett problem), är att dessa insikter inte når populisterna och deras anhängare eftersom de väljer att lita mer på sina egna känslor än på kunskap och beprövad erfarenhet.

Den nya ordning som behövs för att möta hoten som klimatförändringarna utgör är en helt annan än den som SD går på val med. Donald Trump visade dock att det går att få makt nog att försöka driva igenom en liknande politik, och det är sant; lika sant är dock att det aldrig någonsin går att kontrollera kunskapen och kulturen. Antingen stängs gränserna och landet isolerar sig helt, eller också löses det antingen upp eftersom kontrollen är för liten och svag eller också krossas det under tyngden av alla problem som oundvikligen drabbar alla samhällen som försöker kontrollera kunskap, kultur. Paradoxalt nog är det människor som gör det, människor som kontrollerar och kontrolleras.

Liksom Strindberg tycker jag synd om människorna, och av omsorg och medkänsla samt i solidaritet med de svaga kämpar jag för ett annat samhälle, inte genom att försöka kontrollera utan med demokratiska medel. Jag försöker samtala eftersom det är så både kunskap och kultur kan blomstra och utvecklas. Jag väljer att tro på människan även om det just nu ser hopplöst mörkt ut, eftersom alternativet vore att ge upp allt jag kämpat för och funnit stöd i tillgänglig kunskap för.

Ondskans arketyper

Vem är ond, och hur skiljer man goda människor från människor man med rätta bör betrakta med misstänksamhet? Det enkla svaret är att det inte går att avgöra vem man möter utan att interagera med personen ifråga; det krävs nyfikenhet, ingående samtal och mellanmänsklig närhet, samt inte minst tid, för att förstå. Och utan förtroende går det aldrig att bygga upp ömsesidig tillit. Möts man inte som likar kan man aldrig bilda sig en rättvisande bild av den andre. Därför leder stängda gränser och hårdare tag inte till allt som högern lovar, lika lite som proletariatets diktatur leder till välstånd och ett blomstrande samhälle. Enda sättet att bygga ett hållbart, humanistiskt och värdigt samhälle är att öppna upp för och lära sig hantera mångfald. Det är dumheten, ignoransen och egoismen som får människor att dela in världen i vänner och fiender. Misstänksamhet leder till ökad misstänksamhet och sliter isär samhället inifrån.

I dagens genomkommersialiserade samhälle, där jakten på vinst och effektivitet är det enda som betyder något, finns inte tid för mänskliga möten, interaktion och därför ingen chans att bygga upp förtroende för andra. Alla är stressade och pressade och misstänksamheten sprider sig som ett virus. Klyftorna mellan ökar och rädslan för människor som inte ser ut eller lever som en själv växer på kvadraten av avståndet. Alla drabbas av detta, även de 187 rikaste människorna i Sverige, som äger mer än den fattigaste halvan av befolkningen i vårt land äger tillsammans. 1983 var klyftorna i vårt och många andra länder i västvärlden som minst. Då hade majoriteten ett reellt val och goda möjligheter att realisera sina drömmar. Idag lever vi under samma förhållanden som man gjorde i Sverige på 1920-talet, och det är inte utlänningarnas fel och beror inte på någon "massinvandring". Den som tror det väljer att bortse från fakta, lever i en (filter)bubbla och lyssnar bara på nyheter och information som bekräftar det man redan vet.

Hur blev det så här? Det finns inget enkelt svar på den frågan, det krävs förståelse för komplexitet, tålamod och ingående analys för att förstå. Bara för att många tycker och tänker samma betyder inte att det är rätt och riktigt, och det spelar ingen roll att SD lockar så många väljare genom att erbjuda ett tydligt svar som bygger på en rasistisk människosyn som helt saknar vetenskapligt stöd; det är inte invandrarnas fel att Sverige KÄNNS otryggt. Otryggheten bottnar i andra förändringar, och den är en känsla eftersom alla siffror pekar i en annan riktning. Trots att klyftorna ökar är Sverige ett land som det går bra för, som land betraktat. Det är våra prioriteringar och fördelningen av välståndet som leder till problem. Det är kollektivets sätt att tänka som skapar och göder den irrationella rädslan för det okända.

När barnen var små läste jag böckerna om Narina för dem. Den skrevs i en annan tid, under andra Världskriget, med en annan människosyn. Där kommer hotet från söder och sydländarna uppvisar påtagliga likheter med den bild av muslimerna som idag sprids i vårt land. Jag läste även Bilbo och tittade på filmatiseringen av Sagan om ringen, med barnen. Det är en annan, men liknande berättelse, som bygger på samma arketyper av ondskan. Min kvalificerade gissning är att dessa arketypiska bilder av människor påverkar tänkandet; föreställningarna om varifrån hotet kommer ligger djupt och är existentiellt. Kunskapen om och insikten att hotet kommer inifrån och att rädslan för de andra är irrationell och bygger på sagor och rena villfarelser är svår att ta till sig om och när man är pressad. Då är det enklare att ta till arketyperna och fokusera på samhörigheten med människor som till det yttre liknar en; även om man inte har något gemensamt med människorna man lierar sig med och trots att man ansluter sig till ett gäng nätmobbare som inte drar sig för att ljuga för att hålla hatet vid liv. Rädsla är ingen grund att bygga något på, den leder till just det pöbelvälde som finns för alla att beskåda i de nätforum där svärjevännerna hetsar mot invandrare och drömmer om ett Sverige som är lika mycket hittepå som sagorna och ondskans arketyper.

Bara ett samhälle byggt på kunskap kan bli hållbart och värdigt, bara där kan mångfald fungera och medmänsklighet sprida sig. Utan förståelse för hur människor och deras kognition fungerar, utan insikt i kulturens myllrande innehåll och kunskap om vilka mekanismerna som påverkar samhällsutvecklingen, är det omöjligt att skapa ett anständigt samhälle. Detta har jag lärt mig av mina studier i kulturvetenskap (och många andra ämnen), mitt intresse för humaniora och genom arbetet med att främja bildning. Vad vi behöver är tid, förståelse för, och en mer utvecklad, kollektiv och kritisk analytisk förmåga.

Bara genom att ge kan man få och det är inte hotet utifrån som utgör faran, det är murarna som byggs för att utgöra skydd mot det inbillade hotet som leder till och göder rädslan som ger upphov till ett skapat behov av stängda gränser, hårdare tag och allt som följer av att man förhåller sig okritisk till den typen av berättelser.

Grupptänkade och tänkande i grupp

Det är skillnad på att tänka tillsammans fast med utgångspunkt i enskilda individers eget arbete; och att tänka tillsammans med utgångspunkt i de kunskaper som gruppens medlemmar enats om. Det är skillnad på att ansluta sig till en grupp och sedan vara lojal med gruppens åsikter och att ansluta sig till en grupp för att utbyta tankar och vara kritisk, samt för att delta i arbetet med att utveckla gruppens tankar. Och det är skillnad på att försvara gruppens ståndpunkter tillsammans och att i grupp utmana varandras kunskaper och grundläggande antaganden. Världen är fylld av uppburna experter och gurus som samlar skaror av trogna anhängare som försvarar mästaren från all kritik och sprider budskapet vidare. Fast det finns lika många kritiskt drivna, intresserade och ansvarsfulla människor som vill lära sig mer och bli bättre, som väljer att lyssna på olika röster och sedan diskutera för- och nackdelar tillsammans, utan krav på att komma fram till något definitivt svar. Antigen eller, är enkelt; både och, är svårt; men i en komplex värld fylld av motsägelser, paradoxer och mångtydiga fenomen leder det tanken fel att leta efter definitiva svar på alla frågor.

Man kan tänka om människor på samma sätt, med fokus på och utgångspunkt i individer vars personliga egenskaper summeras till en generell uppfattning om gruppen, eller genom att utgå från vad man vet om gruppen och sedan bilda sig en uppfattning om individerna. Det handlar om vilket perspektiv man utgår från och vilken människo- och kunskapssyn man har. För att utvecklas, både som människa och tänkare, måste man kunna hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Ett samhälles långsiktiga hållbarhet, menar jag, står i direkt relation till befolkningens generella förmåga att förstå och hantera komplexitet. Mångfald är nyckeln till hållbarhet, men för att det ska fungera krävs kompetens att hantera dynamiken som uppstår. På pappret och för den fåkunnige, ointresserade eller oengagerade, framstår homogenitet och polarisering som önskvärt, men forskningen om dessa saker är tydlig: Ökade klyftor och stängda gränser leder till degenerering och problem.

Det oroar mig att kompetensen att hantera mångtydighet och komplexitet verkar sjunka i samhället idag, att viljan att förstå andra, även människor som inte tänker som en själv, minskar. Det debatteras som aldrig för, på allt fler områden och i alt fler sammanhang, och det lyssnas allt mindre och allt mer sällan. Idag anses det närmast som en dygd att INTE byta åsikt, även om nya fakta läggs fram, som motsäger det man håller för sant. Kampen om makten över kunskapen håller på att bli viktigare än kunskapen man kämpar om, och det är en djupt problematisk glidning som inte gynnar någon, tvärtom. Och det är förödande för kunskapsutvecklingen.

Väldigt lite ny och banbrytande kunskap skapas inom rådande paradigm, av ledande forskare på området. Nya tankar uppstår nästan alltid i marginalen, som resultatet av en slump eller för att någon väljer att rikta blicken åt ett håll som ingen gjort förut. Ny kunskap uppstår även när nya frågor ställs, eller när frågor ställs på nya sätt. Orsaken till att det är så svårt är att oväntade insikter och konstruktiva förslag som pekar i nya riktningar, per definition går på tvärs mot rådande, kollektivt omhuldade uppfattningar som inte sällan försvaras av forskare eller andra med makt och inflytande. Nyckeln till kunskap är kritisk analys och att man lyssnar, reflekterar och samtalar om olika aspekter och tolkningar av all den fakta som finns tillgänglig, inte bara på det område man diskuterar utan även på angränsande och ibland helt andra områden. Lärande och utveckling handlar om att öppna upp sig för det okända, oväntade; om nyfikenhet och intresse även för det som talar mot.

Den som tänker som och vars förslag ligger i linje med gruppens rådande uppfattningar kommer att mötas med mer uppskattning samtidigt som hens förslag granskas mindre kritiskt än den som tänker på tvärs mot det som tas för givet av gruppens medlemmar. Ju mäktigare och mer sammansvetsad och homogen gruppen är och ju mer pressad av olika krav den är, desto svårare blir det att lyssna på, kritiskt granska och värdera förslagen som lämnas för behandling, särskilt om de går på tvärs mot rådande uppfattningar. Bara för att många människor är överens betyder inte att kunskapen man lutar sig mot och håller för sant är giltig eller användbar, ofta är det troligt att det är så, men långt ifrån alltid.

Med öppna ögon genom livet och samhället

Jag har inga problem att förstå hur man med hjälp av reflektion och hänvisning till forskning och beprövad erfarenhet kan komma fram till att man ska rösta antingen höger eller vänster i politiken, förutsatt att man inte utmanar gränserna åt något håll och hemfaller i extremism. Därför försöker jag undvika att ge mig in i partipolitiska strider. Jag är intresserad av hur människor tänker och vill utmanas i mitt eget tänkande och samtalar gärna för att lära mig mer, men jag driver ingen tydlig egen linje. Skolan, klimatet och demokratin är frågor som engagerar mig, som jag brinner för; eller hållbarhet i vid mening, vilket inbegriper alla tre frågekomplexen. Däremot driver jag tydligt opinon mot SD i synnerhet och populism i allmänhet och känner avsky och förakt för NMR eller Alternativ för Sverige. Jag värnar anständighet och saklighet och när medierna slirar på detta och publicerar spekulativa "granskningar" av komplexa frågor eller insinuerar saker, till exempel om vår biståndsministers resor i tjänsten, på uppdrag av regeringen, blir jag orolig. Och när Sara Skyttedal skriver på Twitter att anledningen till att hon engagerar sig i politiken är att få möjlighet att stoppa forskare som Jerzy Sarnecki, vilket aldrig kan sägas ingå i en folkvald politikers uppdrag, blir jag vansinnig.

Här under valrörelsen tycker jag mig ha sett en tydlig skillnad utkristallisera sig och den handlar om att leva och röra sig genom livet med öppna eller stängda ögon. Jimmie Åkesson och människor som ger honom sitt stöd väljer att blunda för en massa saker; det är enda sättet man kan bygga upp en världsbild och politisk åsikt som hänger ihop. Åkesson säger sig inte veta och kan inte svara och han gör det utan att skämmas. SD-politikern Kurt Olsson kom ut här i veckan som förnekare av Syrienkriget och Kinnunen avfärdar SMHI. Anhängarna till SD förnekar behoven som människor på flykt och i nöd har och vill stänga gränsen för invandring, vilket kräver att man blundar för medmänsklighet och för vad antihumanismen gör med både den som drabas av den och den som ger uttryck för den. Jag tror inte att SD-anhängare är dumma, men eftersom man väljer att blunda gör man sig korkad och bryr sig inte om det. Det oroar mig att så mänga människor väljer den vägen, som leder rakt ut för en avgrund.

Blundar man går det att föreställa sig nästan vad som helst, det är bara fantasin som sätter gränser. Öppnar man sedan ögonen är det som verkligheten krymper och begränsas, vilket kanske känns trist; men det är som det är med den saken och detta måste man acceptera och förhålla sig till. Lever man med slutna ögon, i drömmarnas värld utsätter man sig själv och andra för fara. Drömmar är bra och viktiga, men lever man inte i och förhåller sig till verkligheten utsätter man sig själv och andra för risker. För att visa att det inte bara är människor på den yttersta högerkanten som blundar hänvisar jag till det som hände i Kina och Sovjet under kommunismen. Där blundade man för politikens fruktansvärda följder, eller också brydde man sig inte. Blundade gjorde man även här hemma; man ville så innerligt gärna att det skulle fungera och valde att bara fokusera på de positiva nyheterna, vilket är förkastligt. Skillnaden som jag ser det mellan kommunismen och nazismen är att nazismen från dag ett var öppna med att judarna skulle utrotas, vilket gör det svårt att säga att man inget visste. Försvarare av nazismen talar öppet om vad man vill göra och hotar människor som man anser inte hör hemma i Sverige, man lever ut sin dröm och kämpar för att få hålla fast vid den även om den är vidrig med alla mänskliga mått mätt. Vänsterextremister är mot nazism och fascism och kämpar med förkastliga metoder för att förgöra sina motståndare; man söker inte demonstrationstillstånd för att sprida kommunismens budskap. Det är en viktig skillnad. Båda extremerna är lika förkastliga, men idag kommer hotet mot samhället och demokratin från höger. Det råder ingen som helt tvekan om detta och den som i det utsatta läge vi befinner oss i idag väljer att tala om kommunismens offer blundar medvetet för det som händer mitt framför ögonen på oss och är därför med om att normalisera SD som i sin tur normaliserar NMR och därmed flyttar gränser för det allmänna medvetandet.

Nu är den punkt i tiden och tillvaron då drömmarna realiseras och för att det ska fungera på en kollektiv nivå, för att önskningarna ska kunna omsättas i samhällspraktik utan att det uppstår konflikter måste ideologierna som odlas i praktiken anpassas efter verkligheten, som hela tiden förändras genom kraften som drömmarna utsätter tillvaron för. Alla har ett val; antingen går man genom livet med stängda ögon och utsätter sig själv och andra för fara, eller också öppnar man ögonen och anpassar sina drömmar och visioner efter kunskapen som finns och verkligheten så som den ser ut och fungerar. Ingen av oss kan med säkerhet veta vad som är rätt och riktigt, det avgör historien och vill man kunna se sig själv i ögonen och bryr man sig bara något om det eftermäle man lämnar efter sig så öppnar man sina ögon och tänker efter före. Jag gör i alla fall det.

Låt oss inte lämna walk over till dumheten

Vart är Sverige och världen på väg? Önskar jag frågade för en kompis, men det på riktigt och det är jag som ställer frågan i kraft av lektor och kulturforskare. Allt det jag trott på och ägnat hela mitt vuxna liv åt att försvara och utveckla; kunskap och förståelse, (i mitt fall för samhället och kulturen) håller inte bara på att förlora sitt värde utan är dessutom i full färd med att lösas upp framför ögonen på mig. Här under valrörelsen har det blivit smärtsamt tydligt att kunskap, anständighet och viljan att göra gott samt vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle med utgångspunkt i den bästa kunskapen som finns att få tag i är ideal och ambitioner som övergivits till förmån för strategi och kortsiktiga vinster i kampen om makt. Den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali, hö-hö-högerns främste företrädare, är en slipad provokatör som styr en lojal trollarmé på nätet. Han agerar som han gör med stöd från partiledningen, som låter honom hållas eftersom det anses gynna partiet. Fast vad är det han är bra på? Att dra väljare till partiet och på det sättet stärka Ms makt i det politiska rävspel som politiken utvecklats till. Är det sådana politiker ett land med ambitionen att vara en kunskapsnation behöver? Att väljarna önskar sig sådana politiker råder det ingen tvekan om, men vill och behöver är två helt olika saker.

Kritisera inte Hanif Bali, säger man, för då får han bara mer makt?! Jag har inget emot honom som person och så länge Moderaterna inte väljer att samarbeta med SD har jag inget otalt med partiet heller, det är det utstuderade spelet jag regerar på. Om Hanif Bali och andra som agerar som honom, med nätet som bas, görs oantastlig; om han och hans sätt att agera inte kan kritiseras med mindre än att stödet för det han står för växer, har vi kastat in handduken, övergett kunskapen och lämnat walk over till ignorans, cynism och egoism. Det är så dumheten tar över, demokratin demonteras och samhället vittrar sönder. När allt fler överger vad de tror på för att vinna kortsiktiga segrar och när kunskapen tappar i värde generellt sett i samhället betyder snart ingenting något längre, utom framgångarna som publiciteten ger. Kunskapens värde behöver uppgraderas i hela samhället, annars kommer politiken att bli allt mer populistisk, känslostyrd och därmed ohållbar.

Det är dock inte Bali och andra, som till exempel SD-politikern Kurs Olsson (som förnekar kriget i Syrien och säger sig veta att flyktingarna bara kommer hit för att få bidrag), som är problemet, utan alla vi andra som låter dem hållas. Det är vår tvekan, tystnad eller kanske försiktiga gillande (de står ju ändå för en politik som gynnar mig ...), som ger populisterna den makt som bara ökar ju ihärdigare kritiken från ansvarsfulla, anständiga människor som tar avstånd från den allt hårdare tonen i samhällsdebatten, blir. Det är inte cynismen som är problemet, utan det faktum att den liksom dumheten inte stöter på partull. Och det är så det blir i samhällen där kunskapen saknar egenvärde, för kunskapen har ingenting att sätta emot mot dumheten och ignoransen. Den som väljer populismens väg, vilket SD är det parti som tydligast gjort, kan se fram emot närmast obegränsad framgång i ett samhälle där kunskapen saknar värde. Ingen äger kunskapen, dess värde står därför i direkt relation till befolkningens samlade omsorg om den. Ju större värde kunskapen har i samhället, desto svårare får populismen att locka anhängare.

Medborgarnas kunskapsintresse är svårt att påverka, men skolan, universitetet och myndigheter samt Public service har en viktig uppgift för folkbildningen och upprätthållandet av kunskapens värde i samhället, liksom alla som bryr sig och oroas över utvecklingen. Jag bloggar och skriver böcker som publiceras gratis på nätet för att dra mitt strå till stacken. Ingen kan göra allt, men alla som bryr sig kan göra något. Jag oroas över utvecklingen i skolan, men där har jag som forskare visst inflytande, så här fokuserar jag på Public services växande oförmåga att granska, för samhället och den långsiktiga hållbarheten, relevanta aspekter av politikernas budskap. Ibland undrar jag om man slutat arbeta på medborgarnas uppdrag, det vill säga hela befolkningen. Jag ser en ängslighet växa fram och oroas över att företrädarna för våra gemensamt ägda TV-kanaler agerar mer med pekfingrarna uppe i luften för att följa opinionsvindarna än med kunskapen och samhällets långsiktiga överlevnad i sikte. Det är inte mer undervisning-TV jag efterlyser, det är inga drastiska reformer jag kräver; bara att kunskapen placeras i första rummet och att hänsyn till opinionsvindarna tonas ner.

Mediernas rädsla för att anklagas för vänster leder till att man balanserar sina inslag utifrån den politiska kartan, och inte med hänsyn tagen till kunskapen och samhällets långsiktiga behov. Har man rapporterat om fuskande högrpolitiker ser man sig tvingade att i objektivitetens namn leta upp och rapportera om något som misskrediterar vänstern på liknande sätt, vilket gör att nyheterna inte ger en rättvisande bild av samhället och makthavarna, i alla fall inte om den ena sidan är mer skrupellös än den andra. Det vars mediestrategi är bäst utvecklad vinner mest fördelar och framställs i ljusare dager, oavsett hur det ser ut i verkligheten. Public service praktiserar ett slags pseudoobjektivitet när man konsekvent bjuder in den andra sidan så fort någon kritik reses mot någon företeelse eller person. Å ena sidan, å andra sidan. Balans är INTE samma sak som objektivitet, på samma sätt som kunskap inte är samma som information eller fakta. Så länge dessa insikter ignoreras kommer stödet för SD att kunna växa, även om partiet på grund av att andelen väljare som bryr sig förhoppningsvis mobiliserar inför valet, denna gång.

Jimmie Åkesson som inte kan svara på frågor om partiets budget, eller något annat heller, som i partiets valfilmer koketterar med att han inte kan är inte dum. Det handlar naturligtvis inte om okunskap eller oförmåga, det handlar liksom i Hanif Balis fall om en politisk STRATEGI. Kritiken mot honom eller andra SD-politiker, nästan hur korkade och arroganta de än är, rinner av dem i nuvarande kunskapsklimat. Även talet om att det är känslan som räknas är en strategi. SDs politik handlar om att trycka på knappar och tala till människors känslor. Därför saknar man miljöpolitik; men är till och med arrogant och provocerande i sitt tal om klimatet, man raljerar över forskningen och alla vettiga människor som oroar sig. Samma med SDs kulturpolitik som bygger på total och medveten okunskap om konstbegreppet och konsthistorien, just för att locka väljare som heller inte förstår eller bryr sig. Och ju mer vi som bryr oss skrattar eller rasar, desto starkare blir stödet för populismen och dess huvudlösa, inhumana, kunskapsignoranta och kortsiktiga politik. SD kan inte ta ansvar och vill inte ta ansvar, de vill bara ha makt.

I USA har utvecklingen pågått och även drivits mycket längre. Där finns ingen Public service, men Fox News skapades med hänvisning till samma behov av skenbar objektivitet i nyhetsrapporteringen, vilket banade väg för Trump som är en öppet kunskapsföraktande, klimatförnekande, arrogant president som öppet anklagar medierna för att sprida lögner.

Valet handlar om vilket samhälle vi vill leva i, och jag kämpar för ett samhälle där kunskapen styr istället för känslorna. Därför oroas jag av den allt hårdare tonen på nätet och i samhällsdebatten samt inte minst av polisens agerande eller oförmåga att agera gentemot nazisterna i NMR, som normaliseringen av SD har öppnat dörren för. Och i ljuset av NMR framstår inte SD längre som så extrema, de upplevs snarare av många som ett helt vanligt parti, vilket är en fullkomligt förödande och kunskapsresistent hållning.

Värnar vi kunskapen kommer stödet för SD att raderas och efterfrågan på populism försvinna. Jag avslutar med att säga som första generationens feministiska forskare sa: gråt inte, forska. Rasa inte mot SD, försvara kunskapen och stå upp för det du tror på, inte bara i det korta perspektivet utan även på lång sikt, annars kommer historiens dom över samtiden att bli hård. Och vi kan inte säga att vi inget visste, det handlar inte om det. Ignorans är ett val, inte en oförmåga.

Företagens makt och ansvar för miljön, bland annat

En sak talas det på tok för lite om, både i valrörelsen och annars. En fråga som förr eller senare måste adresseras, inte bara för miljöns skull utan även för demokratins och livets på jorden skull, är företagens ansvar och makt. För varje dag som går flyttas makt från folket och politikerna till företagen, där den ansamlas och växer i takt med att företagen växer. På område efter område skapas genom marknadens logik och jakten på tillväxt, monopolliknande situationer där en eller ett fåtal aktörer dominerar. Mångfalden utarmas när jakten på konkurrensfördelar tvingar fram effektivitet i alla led. Företagen, den så kallade marknaden och kapitalismen som system anklagas ibland för att vara omoraliska, men det är ett feltänk; företag är amoraliska. Kapitalismen är inte omoralisk, men den saknar moral. Företagens, marknadens och tillväxtens uppgift är att förmera kapital och generera vinst. Allt vore frid och fröjd om det bara handlade om pengar, men så är det nu inte. Pengar är makt, och makt innebär agens. Och så länge vi inte talar om detta skjuter mänskilgeten ett gigantiskt och stadigt växande problem framför sig och gamblar med förutsättningarna för liv på jorden.

Företag är resultatet av samverkan, organisationer skapade av människor, för människor. Samma gäller politiken och myndigheter samt överstatliga organ som också är skapade av människor för människor. Huruvida djuren, naturen har rättigheter är en fråga som människor tagit sig rätten att bestämma över; men, och det är detta som är min poäng, eftersom människan är lika beroende som djuren och naturen av att livsbetingelserna för livet på jorden inte äventyras är det inte riktigt så enkelt. Företagen har idag inte bara en ENORM makt (stora multinationella företag förfogar över mer makt än många länder), de utövar också en GIGANTISK miljöpåverkan. Därför är detta en viktig fråga att adressera; ju förr desto bättre. Tyvärr har företagen och kapitalismens förespråkare blockerat frågan genom att ställa kapitalismen som system mot kommunismen, vilket visar på ekonomins förmåga att påverka tänkandet.

Kritik mot företagens makt och miljöpåverkan, eller företagens syn på människor, moral och så vidare, är inte kommunistpropaganda. Det är en överlevnadsfråga som angår allt och alla. Ekonomin är en drivkraft lika potent och svår att kontrollera som kärnkraften och förenad med minst lika många och allvarliga risker. Ignoransen och ensidigheten i diskussionen hos en del högerdebattörer är häpnadsväckande naiv. Kapitalismen är varken ond eller god, den saknar helt moral och bryr sig ENDAST om en enda sak: Vinstmaximering. Detta betyder att när företagen släpps in i skolan och vården suger den hänsynslöst så mycket "blod" som det bara går, utan att äventyra fortsatt tillgång på "blod", ut systemen. Naturen skövlas också utan betänkligheter. Regnskogen huggs ner, haven smutsas ner och utsläppen av koldioxid tar företagen bara ansvar för om de tvingas till det; antingen av konsumenterna eller av politikerna. Diskussionen skulle kunna fortsätta och exemplen på huvudlösa konsekvenser av ekonomins primat kan radas upp: Färska handplockade räkor som säljs i har flugits kors och tvärs över jorden för att fiskas, kokas, skalas och paketeras där priset för respektive delaspekt är lägst, till exempel. Eller kött, som produceras under fullkomligt vidriga förhållanden för djuren, människorna och miljön för att möta konsumenternas efterfrågan på lägsta möjliga pris, utan att behöva ta hänsyn eller få kunskap om vad det får för konsekvenser. Det tar inte slut, och för varje dag som går trimmas systemet och ökar effektiviteten i enlighet med marknadens lagar.

Multinationella företag har idag makt över politiken. Det är därför vi inget hör från företagen i valrörelsen. Det är ingen hemlighet att Svenskt Näringsliv fört samtal med SD, vars omoraliska inställning till politiken rimmar väl med företegens avsaknad av moral. Båda aktörerna är ute efter makt så det är en match in heaven. På vems uppdag och i vems intresse förs dagens skattesänkarpolitik; i vems långsiktiga intresse ligger det att flytta makt från medborgarna till företagen, vilket är konsekvensen av att skatten sänks? Politiker talar vackert om handfast och ansvarsfullt ledarskap, men skatten är det enda medlet för makt som politikerna har. Sänkt skatt leder till MINSKAD politisk makt, vilket är minst sagt olyckligt i en tid när livet på jorden är i desperat behov av kraftfulla politiska åtgärder. Den elefanten i rummet måste vi förr eller senare ta hänsyn till och göra något åt.

Jag slutar där (för att inte texten ska svämma över alla bräddar), även om jag bara skrapat lite på ytan; men jag tror att jag i alla fall väckt några tankar genom att visa på samband som man inte alltid tänker på. Och det finns anledning att återkomma till dessa frågor många gånger framöver, oavsett hur det går i valet. 

Välj inte politisk färg först, och ta fram förslag sedan; gör tvärtom!

För att placera kunskapen i centrum och samtidigt försvara anständigheten i politiken och den offentliga debatten behöver man reflektera mer över vad som kommer först och är viktigast egentligen; vilken sida eller vilket parti man sympatiserar med, eller att det man säger faktiskt hänger ihop med vad man vet och vilken människosyn samt grundläggande värderingar man har och verkligen står för. Det är på inget sätt enkelt detta, men för att värna kunskapen behöver fler, oftare påminna sig om att ifall man vill vara med och bygga ett anständigt kunskapssamhälle måste man vinnlägga sig om att leva efter devisen; först kommer kunskapen och den kritiska analysen, sedan reflektionen över vilket politiskt ideologi man ansluter sig till. Särskilt i dessa dagar, i slutet av valrörelsen, som denna gång är mer infekterad än kanske någonsin, är detta viktigt. Och ska en ansvarsfull klimat- och en human migrationspolitik kunna föras är det en absolut förutsättning.

Ingen politiker kan lösa allt och samtidigt frälsa befolkningen och styra samhället med fast hand till framgång; det är en orimlig förväntan på folkvalda politiker. Stanna upp lite och tänk efter, vad är det man begär om man kräver detta? Finns det överhuvudtaget någon människa som kan leva upp till sådana förväntningar? Att många är kallade råder det ingen tvekan om, men någon utvald som kan fylla ut kavajen som hålls fram existerar inte. Dessutom är det inte en demokratisk ledare som beskrivs, det är en diktator, en upplyst despot, vilket forskningen om förvaltning av samhället visat är ohållbart. Önskningar av det här slaget utgår från känslorna, inte från befintlig och beprövad kunskap.

Oavsett vilket parti man föredrar måste man göra sig medveten om det orättfärdiga i att lasta den sittande regeringen för alla problem i vårt land. Det gäller inte bara nuvarande regering, det gäller alltid och oavsett vilket parti som har makten. Utan förståelse för vilka förutsättningar regeringen haft och utan hänsyn till verkligheten och vad som är möjligt och rimligt att kräva kan ingen hållbar politik föras, av någon. Begreppet confirmation bias handlar om detta, om att göra sig medveten om hur lätt det är att låta sina fördomar styra ens åsikter. När man verkligen vill att det ska vara på ett visst sätt sätts objektiviteten förfärande lätt ur spel, och hur förklarligt detta än är går det aldrig att försvara ett sådant agerande, i alla fall inte för någon som verkligen sätter kunskapen i första rummet. Alla påverkas mer eller mindre av confirmation bias, särskilt om man är stressad och pressad eller om mycket står på spel. Därför är det paradoxalt nog så att ju mer man behöver kunskapen, desto svårare blir det att verkligen veta om ens åsikter faktiskt vilar på en stabil grund av kunskap eller utgår från ens känslor. Om det är något Sverige, medborgarna och demokratin behöver idag är det tid, tid att tänka efter, tid att reflektera och analysera och tid att samtala i lugn och ro. De allt hetsigare debatternas allt mer affekterade tonläge utgör en risk och försvårar försvaret av kunskapen och anständigheten.

Mot oanständighet och ignorans finns inget vapen att ta till, försvaret för kunskapen och anständigheten måste ske på kunskapens och anständighetens planhalva. Vill man leva i och verka för kunskapssamhället och ett anständigt samhällsklimat måste man naturligtvis själv agera i enlighet med dessa värderingar och inte hemfalla till hat och ignorans, (person)anklagelser och billiga, låga poänger. Ett sätt att tänka och agera för att värna det man verkligen tror på och faktiskt står bakom (förutsatt givetvis att man försvarar humanism, god ton och kunskapen) är att göra det obekvämt att vara kunskapsignorant och rasist. Det är ingen bra idé att anklaga någon för att fara med osanning eller sprida hat, för det triggar just de känslor och den confirmation bias man vill bekämpa. Då lämnar man walk over till rasister, populister och banar väg för kunskapsresistens och alternativa fakta. Jag skrev på min FB-sida igår att jag önskade att den som bestämt sig för att rösta på SD ska ta bort mig som vän eftersom jag aldrig kommer att kunna respektera någon som med öppna ögon och i det prekära läge som Sverige befinner sig i just nu väljer att utnyttja sin demokratiska rättighet till att ge makt åt ett parti som är öppet rasistiskt och kunskapsignorant.Det ett sätt, men det finns andra och vi har alla ett ansvar för att göra vad vi kan och agera ut den skillnad i världen som vi vill se.

Jag bryr mig inte om vad någon röstar på, så länge man låter sig vägledas av kunskap och sina egna grundläggande värderingar. Är man inte rasist, värnar man sanningen, anständigheten och mänskliga rättigheter kan man inte samtidigt rösta på SD. Det är OMÖJLIGT att få både och; det gäller för övrigt, om än inte i lika hög grad, partier som svävar på målet om hur man efter valet kommer att förhålla sig till SD. Kunskap och anständighet är förutsättningar för demokratin, och demokratin är i sin tur en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det finns inga genvägar till lycka och välgång.

Det jag skriver om här gäller alla, även våra folkvalda politiker i deras arbete med att ta fram förslag och löften som väljarna ska ta ställning till. Partiernas grundläggande värderingar måste vara vägledande, liksom kunskapen och omsorgen om vårt land och demokratin, inte viljan till och strävan efter makt. Politik handlar inte om att vinna, utan om att VILJA, och strävan efter framgång till varje pris, oavsett konsekvenserna, är en ohållbar, oanständig och kunskapsförnekande strategi. Även politiken behöver bli mer anständig och utgå mer från kunskap, annars kommer historiens dom över samtiden att bli hård och skoningslös. Om inte alla värnar kunskapen och anständigheten får man möjligen men högst osäkert en politik man vill ha, men samtidigt motarbetar man den politik som samhället behöver på längre sikt. Tron kan försätta berg, men det är omöjligt att få både det man vill ha och det man behöver; därför är det irrationellt och fullständig orimligt att önska sig det.

Demokratin är en bro över mörka vatten

Antar att ingen missat rapporteringen kring den rasade motorvägsbron i Genua som dödat ett stort antal människor. Ett katastrofalt misstag som utredningar får utröna orsakerna till. I nuläget går i alla fall så mycket att säga, att bron inte byggts helt och hållet med utgångspunkt i aktuell, giltig och relevant kunskap eller beprövad erfarenhet. Av någon anledning har man missat, slarvat, chansat eller tvingats till något av det beroende på något. Jag kan och vill inte uttala mig om vad som gick snett eller vems fel det är, den här bloggposten handlar inte om bron i Genua eller ens om brobyggande. Texten handlar kunskapens roll och betydelse i konstruktionen av samhället och försvaret samt hanteringen av demokratin liksom om medborgarnas vardagliga praktik i samhället. Utan en samhällsförvaltning byggd på kunskap utsätter vi oss för fara eftersom demokratin fungerar som ett slags bro över mörka vatten fyllda av okända faror.

Vi brottas idag med en lång rad problem och samhällsförvaltningen är långt ifrån perfekt, ingen tvekan om det. Många känner oro över många olika saker. Oron måste givetvis tas på allvar; men snarare för att respektera människorna som känner oro än genom att agera på oron och ge de oroliga tolkningsföreträde över vad som är problemet och vad som behöver göras. Även om vi människor har svårt att lära av historien borde (den irrationella) rädslan för muslimer i synnerhet och invandrare i allmänhet jämföras med och diskuteras tillsammans med konsekvenserna av den irrationella, känslomässigt drivna rädslan för häxor på 15-, 16- och 1700-talen i Sverige, eller ”rädslan” för judar i Tyskland och många andra länder i början av 1900-talet. Om vi skapar ett samhälle och utgår från och som accepterar känslor som giltiga argument öppnas Pandoras box, och när den väl öppnats går den inte att stängas igen. När katastrofen är ett faktum är det försent att ångra sig; då går besluten som tagits inte att göra ogjorda. Och eftersom ingen skulle investera i ett brobygge som mer tar hänsyn till hur det känns än vad vi vet om material, hållbarhet och konstruktion, än mindre färdas över den om den nu skulle byggas, borde alla tankar på att ge känslan företräde framför kunskapen förkastas och motarbetas med bestämdhet.

Om kunskapen som grund för beslut som tas i byggandet och förvaltningen av samhället överges förvandlas samhället och kulturen, i ett enda slag till oigenkännlighet. Ingen vet vilka konsekvenserna blir, men alla rådande kunskaper och den beprövade erfarenheten varnar tydligt för valet av den vägen. Trots att kunskap om allt detta finns och en förkrossande majoritet av samhällets medborgare aldrig i några andra sammanhang och särskilt inte ifråga om beslut som rör den egna personen eller nära och kära skulle föredra att lita mer på känsla än på kunskap funderar förfärande många idag uppenbarligen att använda sin demokratiska rättighet att välja vilket part man vill ska regera vårt land och förvalta vårt demokratiska samhälle på det öppet kunskapsförnekande och invandringsfientliga partiet SD. Det om något är oroande, och den oron är till skillnad från oron omför en obefintlig massinvandring eller muslimer i allmänhet, befogad av det enkla skälet att den kan backas upp med massor av vetenskap och viktiga insikter om samhället och människor.

Ett avslutande exempel eller parallell att tänka med: I väntan på vaccin mot svininfluensa ställde man ut flaskor med handsprit på min arbetsplats, på högskolan där jag arbetar, trots att handsprit inte utgör något egentligt skydd mot virus; man agerade alltså mot bättre vetande för att göra vad man kunde för att möta och visa att man tagit människors oro på allvar. Den åtgärden fick inga påfallande negativa konsekvenser, men ett parti med makt som får ansvar för att hantera flyktingfrågor och klimatförändringar eller i alla fall möjlighet att sabotera arbetet, vore en katastrof. Inte för att något drastiskt skulle hända på kort sikt, men Pandoras ask kan mycket väl redan vara öppen i och med att SD fått så mycket inflytande och för att det finns etablerade partier som mot bättre vetande tror sig kunna hantera partiet och därför kan tänka sig att regera tillsammans med dem. Makt korrumperar och har så gjort i alla tider, det vet vi, men om man bortser från den insikten för att det gynnar ens parti och politiska övertygelse är man mer än lovligt ointresserad av demokrati, mänskliga rättigheter och samhällsförvaltning samt kunskapsignorant.

Som sagt, den 9de september är det val, sedan dröjer det fyra år till nästa gång, om den demokratiska möjligheten inte avskaffas av SD när de, som de själva säger, tagit makten. Betänk att det är svårare, dyrare och mer tidskrävande att återupprätta demokratin och det anständiga samhället, än att reparera en bro och försäkra sig om att den håller. Tänk efter innan, den 10de september kan det vara försent.

För övrigt förstår jag inte hur någon människa som anser sig vara anständig vill riskera att sammanblandas med med all den skit som sprids av SDs anhängare på sociala nätverk och som finns där för alla att beskåda.

Det GEMENSAMMA ansvaret för demokratin

Det är RIKSDAGEN som styr Sverige, regeringen bara leder arbetet, med hela landets och befolkningens bästa för ögonen. Vårt lands förvaltning är demokratisk och långsiktig. Det är i alla fall så det borde vara, för allas bästa. Det är bara så demokratin kan värnas, och demokratin är grunden för allt vi vant oss vid att ta för givet. Just nu fungerar det inte så, på senare år har Sverige förändrats. Inte på grund av utifrån kommande hot eller influenser, utan på grund av växande ointresse, bristande engagemang och egoism, samt en utspridd girighet och en ogrundad misstänksamhet mot människor med andra språk, annan hudfärg och traditioner som skiljer sig från hur det varit tidigare i Sverige. Utifrån kommande hot brukar svetsa samman befolkningen som utsätts för hotet, men eftersom det inte finns något reellt hot UTIFRÅN mot Sverige riktas den kraft som mobiliseras av upplevelsen inåt och utsätter vårt land för splittring och spänningar som hotar att slå sönder välfärdssamhället. Istället för att leta syndabockar borde alla som VERKLIGEN bryr sig om Sverige fokusera på verkliga hot istället för inblandade: klimatförändringarna, kunskapsförflackningen, samt ointresset och oviljan att engagera sig i politiken och samhällsbyggandet.

Är man missnöjd med regeringen är det inte självklart att den ska bytas ut, åtminstone inte utan hänsyn till alternativen. Förändring för förändringens skull leder sällan till att det blir bra. Sverige har få allvarliga problem, det visar all forskning. Fast det betyder inte att alla som lever i landet har det bra, det finns massor av problem. Och det ligger ingen motsättning i detta påpekande. Problemen är dock sällan det många tror. Det är absolut inte invandringen som är problemet, utan växande klyftor. Jag kan inte redovisa några siffror, men jag hör allt fler insatta tala om att läget i landet närmar sig förhållandena (skillnaden mellan de rikaste och fattigaste) som rådde i Sverige på 1920-talet, innan folkhemsbygget inleddes och arbetet med att minska klyftorna och göra vårt land med jämlikt och jämställt inleddes och fick effekt. Fram till 1983 någonstans fortsatte det arbetet, den processen. Sedan dess har klyftorna ökat och jämlikheten minskat. I ett nyhetsinslag hörde jag följande siffror: 10 procent av befolkningen äger mer än den fattigaste halvan tillsammans, vilket inte är bra för någon. Ekonomi handlar inte om kronor och ören, om vad man har på banken eller tjänar i månaden; ekonomi handlar om makt och möjligheter. Därför spelar det en avgörande roll hur stora SKILLNADER det finns mellan människor och hur stor klyftan mellan de rikaste och fattigaste är. 

Det är rådande ekonomiska skillnader och den växande klyftan som finns inom vårt land som utgör hotet, och det riktas mot oss alla, utan undantag. Det är själva demokratin som är hotad, och när vi fokuserar på att leta syndabockar förvärras problemen och skapas grogrund för en politik som helt säkert kommer att förvärra problemen. Populism är aldrig lösningen på någonting, lika lite som rasism, egoism, girighet eller en svagare statsmakt är det. Allas krig mot alla leder ut över en avgrund. Ensam är inte stark!

Under senare år har det utvecklats ett politiskt klimat och en parlamentarisk situation som vilar på växlande opinioner där den sittande regeringen skyller på den tidigare och där opinionen aldrig någonsin är nöjd eller ger regeringen stöd. Detta är del av hotet vi står inför och det är fullkomligt ohållbart, trots att det är möjligt (eftersom demokratin i sig inte är någon garant för någonting). Klarar vi inte av att gemensamt minska klyftorna kommer vi inte att kunna värna demokratin, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna lösa klimatkrisen, vilket vi bara kan göra TILLSAMMANS.

Lärarassistenter löser inte skolans grundläggande problem

Liberalerna vill anställa 18000 lärarassistenter och Socialdemokraterna är inne på samma linje, även Lärarnas riksförbund anser det vara en god idé. Det håller jag inte med om och ska här försöka förklara varför och hur jag tänker. Under mina år i akademin har antalet administratörer ökat, och det har inneburit att administrationen ökat, även den administrativa bördan för lärarna som fått se undervisningsbördan öka och kompetensutvecklingstiden krympa, dels eftersom kostnaderna ökar och ena sättet att spara i utbildningssektorn är att låta de anställda arbeta snabbare med fler uppgifter, dels eftersom alla system som skapats, som administratörerna ansvarar för kräver underlag för att fungera som det är tänkt, underlag som bara lärarna kan bistå med. Högskolan håller i kvalitetssäkringen, efffektiviseringens och målstyrningens namn på att administreras till döds. Och nu är alltså turen kommen till skolan.

Förslaget lanseras som en avlastning för lärarna, men min erfarenhet av byråkrati och administration är att det är en gökunge som ständigt riskerar att bli sitt eget syfte och ta över allt mer av verksamhetens tid och resurser genom att i små steg sprida sig till allt fler områden. Jag instämmer så klart i att lärare ska lära och arbeta med undervisning, men enda sättet att få dem att göra är det är att lita på lärarna och ge dem frihet. Om lärarassistenternas uppdrag vore att agera som scenarbetare under en rockkonsert, hade vi inga problem alls. Artisterna på scen kan ägna hela sitt fokus på skapande verksamhet och publikens upplevelse. Välter ett mikrofonstativ, krånglar ljudet eller behöver gitarren stämmas står scenarbetarna beredda i kulissen och agerar blixtsnabbt och med ambitionen att störa artisterna så lite som möjligt. Alla strävar åt samma håll och gör vad man kan för att ge publiken den bästa upplevelsen. Om det är detta man tänker sig är förslaget utmärkt, men erfarenheten säger att det inte kommer att bli så, eftersom ingen sagt något om att administrationen är problemet. Så länge New Public Management är och förblir en elefant i rummet kommer införandet av lärarassistenter bara att öka kostnaderna för skolan, som redan nu är hårt pressad av ständiga nedskärningar i jakten på effektivitet.

Räcker det med 18000; varför får inte alla lärare en egen assistent? Förslaget låter som ett politiskt utspel som mer handlar om att få uppmärksamhet bland väljarna och visa att man bryr sig om skolan och att för att ge sken av handlingskraft. Man skjuter problemen på framtiden eftersom lärarassistenter bara och i bästa fall lindrar symptomen, utan att bota den underliggande sjukdomen; det vill säga besparingsivern, kontrollbehovet och önskan att målstyra skolan. För att skapa en kunskapsskola behöver lärarna verkligen få mer tid för att undervisa, och det går bara att utverka genom att skapa mer luft i systemet och ge lärarna frihet. Kunskap och lärande är omöjligt att målstyra och kontrollera och så länge dessa ambitioner inte överges kommer läraryrkets attraktivitet att äventyras. LÄRARE söker sig till läraryrket för att lära och arbeta med undervisning, inte för att kontrollera elevernas kunskaper eller ansvara för administration, inrapportering av betyg och andra uppgifter eller något annat som inte handlar om kunskap och utveckling. Är det fler LÄRARE politikerna vill se, ja då måste man skapa förutsättningar för detta och faktiskt lyssna på LÄRARNA.

Det faktum att Lärarnas Riksförbund står bakom förslaget ställer så klart till det, och jag förstår ärligt talat inte varför. Man organiserar lärare och för deras talan, men det faktum att väldigt många lärare väljer att sluta arbeta som lärare och söktrycket till lärarutbildningarna är svagt talar sitt tydliga språk. Kunskapen måste placeras i centrum för verksamheten, annars kommer attraktiviteten i yrket inte att öka, det är min analys. Hur tänker man på Lärarnas Riksförbund? Vänder mig till Bo Jansson (förbundets ordförande) som skriver följande i en debattartikel i Dagens Samhälle:

Förberedelse är all kunskaps moder. Denna parafrasering av det klassiska talesättet säger det som alla vet. Men inom skolan tvingas en hel yrkeskår att dagligen genomföra undervisning trots att de ofta inte har haft tillräckligt med tid till att förbereda lektionerna. Resultatet blir att eleverna får sämre förutsättningar att nå kunskapsmålen, och att Sverige sjunker i PISA-undersökningarna. Därför behövs en rejäl satsning på lärarassistenter. Det skulle ge lärarna mer tid för varje elev – genom att vi få mer tid att förbereda lektionerna. På så vis kan vi höja kvaliteten i undervisningen och bidra till bättre kunskapsresultat.

Fast exakt samma resultat skulle uppnås till en mycket lägre kostnad om kraven på administration avskaffades och ansvaret för att sköta uppdraget som lärare överläts på lärarna, som det var en gång i tiden, då när svensk skola sågs som ett internationellt föredöme. Erfarna lärare vet vad som behövs ifråga om administration, det utgör en viktig del av lärares kompetens. Externa krav leder möjligen till att den externa kontrollen ökar, men eftersom det är till prisen av lärarnas frihet går det ut över attraktiviteten i yrket och kvaliteten i undervisningen.

Skolan är till för eleverna. Och eleverna har rätt till väl förberedda lektioner. Ändå tvingas allt för många lärare att genomföra lektioner som de inte har haft tillräcklig tid att förbereda. Allt för ofta går kvantitet och överbelastning ut över kvalitet på undervisningen. Krav på fler undervisningstimmar per lärare - i kombination med att en mängd uppgifter som inte är kopplade till undervisningen läggs på lärare - gör att de inte hinner med att förbereda lektionerna tillräckligt väl.

Vi har i dag en skola där lärare tvingas ägna sig åt en mängd olika administrativa uppgifter samt att ständigt lösa konflikter mellan elever, vattna blommor, vara schemalagd rastvakt eller hjälpa elever som har tappat sin dator i golvet. Dagens lärare tenderar att bli mer kaospiloter och tusenkonstnärer än pedagogiska ledare och kunskapsförmedlare. Det duger inte.

Detta håller nog alla med om, men tron på att 18000 lärarassistenter skulle lösa dessa, grundläggande problem i skolan, är önsketänkande. Enda sättet att minska lärarnas administrativa börda och skapa bättre förutsättningar för lärande är att minska eller avskaffa ADMINISTRATIONEN; det går inte att ha kakan kvar samtidigt som man äter den. Jag upprepar: Det går inte! Och önsketänkande hör inte hemma i byggandet av ett hållbart samhälle, särskilt inte i skolans värld.

Alla dessa saker måste hanteras. Eleverna behöver någon som har tid att ge dem socialt och annat stöd. Men det är fel att lägga allt detta på lärarna. Alla dessa kringuppgifter går i dag ut över kvaliteten på undervisningen. Och skolans främsta uppdrag är ändå elevernas kunskapsutveckling.

Det är ett bra förslag att anställa fler människor i skolan, och det finns absolut ett behov av assistenter. Fast så länge man inte gör något åt problemen som går att härleda till New Public Management kommer ingenting att bli bättre i skolan, i alla fall inte på lite längre sikt. Kostnaderna kommer bara att öka. Den administrativa bördan vilar nämligen inte bara på lärarnas axlar, eleverna drabbas också och kanske till och med i ännu högre grad, och den press och stress som kraven på administration leder till för eleverna försvinner inte genom att man anställer 18000 lärarassistenter. Om det leder till ökad administration, vilket erfarenheten talar för, kan det redan allvarliga läget till och med förvärras.  Grundproblemet måste lösas, annars kommer skolan aldrig att bli en attraktiv arbetsplats och lärande riskerar att uppfattas som ett tvång, vilket inte gynnar kunskapsutvecklingen i vårt land.

Nästan sex av tio lärare är direkt missnöjda med sin arbetssituation. Det är alarmerande. Endast en fjärdedel av lärarna anser att de har tillräckligt med tid för förberedelser och efterarbete. Samtidigt uppger hela 81 procent av lärarna att de har fått omfattande och återkommande administrativa uppgifter som påverkar deras arbetsbörda. Nästan sju av tio lärare (68 procent) uppger i en undersökning som tidningen Skolvärlden och LR har genomfört att de har administrativa uppgifter som är så omfattande att det påverkar deras arbetsbörda så att de får mindre tid till förberedelse. Hela 81 procent av lärarna säger att deras arbetsbelastning påverkar elevresultaten negativt. Endast en av tio lärare anser att de har en rimlig arbetsbörda. Och nio av tio lärare har en arbetssituation som gör dem stressade.

Sjukdomsinsikten är god och ingen kan säga att man inget visste, men det är och förblir administrationen som utgör problemet och så länge detta inte löses kommer känslorna inför läraryrket som träder fram mellan raderna i ovanstående stycke och som siffrorna indikerar att finnas kvar och påverka vardagen för lärarna ute på skolorna och attraktiviteten i arbetet.

Denna vår samlar flera av rikspartierna sina kommunpolitiker. Nu i helgen är det dags för Socialdemokraternas kommundagar i Örebro. Det är bra att politiska representanter för huvudmännen möts för att utveckla sina partiers politik – inte minst inom skolans område. Och till alla landets skolpolitiker är vårt budskap tydligt: om vi på allvar vill vända kunskapsutvecklingen i den svenska skolan måste lärare få bättre förutsättningar att göra det de ska göra: att undervisa.

För att det ska kunna ske behövs en satsning där stat och huvudmän inser bristen på tid och investerar i lärarnas förberedelsetid. En satsning på lärarassistenter vore den enskilt viktigaste delen i ett sådant reformarbete. En ny yrkesgrupp i skolan kan avlasta lärarna, så att de får mer tid åt att förbereda och följa upp lektionerna. Lärarassistenter kan sköta många administrativa uppgifter, bistå lärarna under vissa lektioner, vara rastvakter, lösa dagliga konflikter mellan elever, samt hjälpa eleverna med stora och små problem.

Vad är värdet med administrationen och varför diskuteras inte den frågan först? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att skolan blir bättre av administration och att kunskapsutvecklingen och lärandet främjas av den? Jag tror inte det, tvärtom pekar massor i motsatt riktning. Jag ser New Public Management som det största och allvarligaste hotet mot trivsel i skolan, för både lärare och elever. Och en skola som varken sätter KUNSKAPEN i centrum eller värnar elevernas och lärarnas hälsa och välmående, kommer aldrig att kunna leva upp till de högt ställda förväntningar som jag tycker att man bör ställa på ett lands utbildningssystem.

De kan även fungera som ett viktigt stöd till alla de nyanlända elever som nu kommer till skolor runt om i landet. Men lärarassistenterna kan också bistå i en ännu ej genomförd – men utlovad reform: att det ska bli obligatoriskt för skolorna att erbjuda läxhjälp för alla.
För att möjliggöra detta utan att behöva skära ned på befintlig verksamhet bör regeringen överväga en satsning där huvudmännen får söka statliga medel för att kunna anställa lärarassistenter till skolorna.

En satsning på mer förberedelsetid för lärare genom att anställa lärarassistenter skulle göra skolan mer professionell, effektiv och kunskapsinriktad. Dessutom skulle fler vilja bli, återkomma som och stanna kvar som lärare. Men en statlig satsning på lärarassistenter kan också bidra till ökade jobbmöjligheter för såväl nyanlända som ungdomar och andra som vill arbeta i skolan – och på sikt kanske bli lärare själva.

Det vore bra både på kort och lång sikt för en kunskapsdriven ekonomi som den svenska.

Visst finns det fördelar med lärarassistenter, men så länge administrationen inte ifrågasätts och kraven på den helst avskaffas och man börjar lita på lärarna kommer grundproblemen som svensk skola brottas med inte att lösas. Reformen är ett slag i luften och ett exempel på just det som skolan INTE behöver för att bli bättre och mer attraktiv.

Omvänd rasism, och andra fatala tankefel

Om några veckor är valrörelsen över. Jag är hjärtinnerligt trött på den, inte minst eftersom den i princip pågått sedan valresultatet presenterades 2014. Nuvarande mandatperiod har kännetecknats av ett hopplöst parlamentariskt läge som den sittande regeringen, när man (orättvist) anklagas för bristande ledarskap och handlingskraft, får klä skott för trots att man faktiskt åstadkommit en hel del. Man kan och får tycka vad man vill i politiken och jag försvarar inget särskilt partis politik: jag försvarar kunskapen, demokratin, humanismen och anständigheten i politiken. Folk får rösta på precis vad de vill, så länge de röstar på det parti de verkligen tror på, inte bara i det korta loppet och för den egna ekonomins skull, utan på längre sikt. Jag kan aldrig försvara och tar heller inte lätt på beslut att rösta på ett parti som bygger på att man vill röra om i grytan eller visa sitt missnöje. Det är oansvarigt och oförsvarligt. För att bygga ett hållbart samhälle krävs inte bara ansvarsfulla politiker, utan även ansvarsfulla väljare; annars är det omöjligt att driva en ansvarsfull, demokrati- och hållbarhetsfrämjande poltik. Trots att jag är urbota trött på politk just nu känner jag mig tvingad att försvara det jag tror på; därför skriver jag dessa bloggposter, samtidigt som jag ber om ursäkt för upprepningar och enkelspårighet. Det är emellertid nu det är möjligt att göra något, och jag tänker inte försitta chansen att uttrycka min ärliga mening. Efter valet kommer jag att fokusera på skolan och den högre utbildningen, kunskapen och frågan om hållbarhet samt bildning, som är mina långsiktiga intressen. Nu känns det dock mer angeläget att driva opinon för kunskap och etik i politiken, eftersom det utgör förutsättningen för en stabil, långsiktig och kunskapsorienterad utbildningspolitik.

Allt fler tecken tyder på att klimatet är den överskuggande frågan, idag och under mycket lång tid framöver. Det är i mina ögon den absolut viktigaste (val)frågan, och det parti som lägger fram de mest ansvarsfulla och långsiktigt hållbara förslagen rörande klimatet kommer att få min röst, om de även har en klok skol- och utbildningspolitik samt värnar demokratin, medmänskligheten och driver en i aktuell vetenskap väl förankrad politik i allmänhet. Debatterna som duggar tätt slutade jag intressera mig för för länge sedan, och Mats Knutsson kan jag bara inte med. Jag sätter mig in i de olika partiernas program genom att läsa deras program och genom att se hur de agerar i det offentliga.

På alla ovanstående punkter diskvalificerar sig SD i mina ögon; särskilt genom sitt öppna förakt för vetenskapen och deras förnekelse av klimatförändringarna, vilket enligt en nyligen publicerad vetenskaplig artikel ligger helt i linje med den högerextrema, nationalistiska ideologin. Där och när känslan räknas biter inte kunskapen, åtminstone inte kunskap som talar mot det man tror på. Jag tvekar att kalla SD för rasister, jag tror det är en dålig ingång till en dialog. Jag tror deras ideologi bygger mer på förnekelse och önsketänkande, vilket i och för sig är nästan lika illa. Jag tror inte på någon nedärvd ondska, men den som röstar på SD kommer förr eller senare att behöva stå till svars för poltiken de ger sitt stöd för, just eftersom den bygger på en rasistisk och ovetenskaplig grundstruktur som gör skillnad på människor beroende på deras utseende och kulturella tillhörighet. Därför skriver jag detta, för att hjälpa den som vacklar att ta ett informerat beslut.

Jag citerar SDs principprogram (s. 8-9), det vill säga det program som partiet tagit fram, står bakom och går till val på:

Sverigedemokraterna står för en mer nyanserad och därmed också en mer realistisk människosyn.

Här syftar man på liberalismens och socialismens dito, som bygger på allas lika värde och forskning om hur människan fungerar och bäst förstås, både på individ och gruppnivå. SDs menar alltså att partiets syn är mer realistisk, vilket återstår att bevisa.

Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst.

Det gör man kanske inte inom SD, tror på vetenskap och beprövad erfarenhet. Jimmie Åkesson är i alla fall öppen med att det är känslan som räknas. Jag häpnar över hur tydlig och djupt rotad kunskapsförnekelsen är i detta parti, som absolut inte är som något annat parti, vilket gör det ännu mer tragiskt att det finns etablerade partier som kan tänka sig att samarbeta med SD. Allt stöd till SD är ett stöd för deras unkna, ovetenskapliga och på lösa antaganden grundade och hemmasnickrade rasistiska människosyn.

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser.

En essens alltså, som betyder vadå? Och som bygger på vilken forskning? När Åkesson får frågor om detta svävar han på målet och blir svaret skyldig. Han vill uppenbarligen inte berätta vad han och partiet menar egentligen, vilket bara det är ett skäl för att ansvarstagande människor att låta bli att rösta på SD.

Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.

Det är rent hittepå, och påståendet är dessutom helt ologiskt. En mänsklig eller grupprelaterad "essens" kan inte vara "unik för den enskilde individen", det faller på sin egen orimlighet. Varför skriver man på detta sätt i sitt principprogram, den underlag man går till val på? Och hur ska tankarna omsättas i politisk praktik? Det vill jag inte veta, men jag räknar med att alla ansvarstagande väljare har satt sig in i ordalydelsens betydelse och dess konsekvenser för alla som lever i vårt land, svenskar och andra.

Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien.

Referens tack! Mig veterligt saknas helt stöd för det som står här! Och varför hänvisa till vetenskap när tron och känslan anses viktigare? Bristen på logik är minst sagt irriterande och säger för mig alt jag behöver veta om SD och partiets politik.

Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.

Alltså kopplad till alla människor, och INTE till grupper av människor som man hävdar ovan. Och är det detta man menar med essens är påpekandet och skrivningen ett meningslöst slag i luften. Ändå väljer man att ha med det i sitt principprogram. Självklart betyder det något; kärnväljarna vet, och vi andra får sväva i ovisshet tills poltiken omsatts i praktiken, och då kan det vara försent. Det är ingen lek, här finns en dold agenda. Och en röst på SD ger stöd åt den.

För att nämna några konkreta exempel så menar vi bland annat att de flesta människor är sociala och kollektiva varelser som har ett nedärvt behov av att tillhöra en större gemenskap, att de flesta människor primärt identifierar sig med andra individer som påminner om en själv och att de flesta människor har lättare att visa solidaritet och empati med individer som man upplever är en del av samma gemenskap som man själv tillhör. Av detta drar vi slutsatsen att en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle.

Hur man ser på andra människor och var man drar gränsen för vem som hör hemma och vem som är främmande i Sverige, spelar roll för vem man solidariserar sig med. Det som här sägs är i sig okontroversiellt, men SD har sedan starten och på den tiden när man talade om att bevara Sverige svenskt och viftade med nazistflaggor offentligt talat om en (obefintlig) massinvandring, för att underblåsa en känsla av oro och piska upp hat mot utifrån kommande, "främmande" individer. I min värld som bygger på humanistisk grund finns bara ett enda vi; mänskligheten, och det är denna jag solidariserar mig med och känner empati för. SD och deras väljare får självklart ha en annan syn och dra gränsen någon annanstans, men genom att hänvisa till en rasistisk tankemodell för att ge legitimitet till uppfattningen och människosynen spelar man ett bedrägligt spel.

Vi kan också konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som i till exempel före detta Jugoslavien, och att sådana försök därför bör undvikas då de är förenade med stora risker.

Tyskland på 30-talet var ett katastrofalt försök att bygga en nation vars kollektiv sammanföll med nationen, så vad är det man vill säga och övertyga om här egentligen? Mångfald är aldrig enkelt, men det är en förutsättning för mänsklighetens överlevnad och därför har vi ett ansvar att försöka få det att fungera, trots problemen. Vi ger inte upp kampen mot cancer bara för att det är svårt, så varför skulle vi ge upp ifråga om mångfalden och mänsklighetens långsiktiga överlevnad?

De flesta människor har ett behov av både individuell frihet och kollektiv samhörighet och vi menar att det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera dessa ibland motstridiga intressen.

Hur då? Förslagen som SD presenterar handlar om att stänga gränser, bygga murar och skilja grupper av människor åt; samt om att villkora medborgarskap, vilket leder till oro och misstänksamhet i hela befolkningen. Det har också testats tidigare i historien, med katastrofala konsekvenser. Ska vi lita på historien är det inte bara delar av den som skenbart ger stöd för den åsikt man förfäktar, hela historien måste tas i beaktande i analysen.  

Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det förutom de socialt konstruerade skillnader vars existens vi erkänner, också finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat.

Varifrån kommer denna passus? Hur ser SD på kvinnor (och män)? Att man tar avstånd från feminism och vill förbjuda genusvetenskap är uppenbart, men det här sättet att göra skillnad på män och kvinnor drabbar ju partiets företrädare och deras kvinnliga väljare, som i och för sig är i minoritet. SD är ett parti för vita, heterosexuella (titta på uttalanden från partets företrädare som Prideparaden), män; därför kommer jag aldrig att förstå hur invandrare eller kvinnor väljer att rösta på SD. Det står dem självklart fria att göra det, men det går över mitt förstånd hur någon kvinna eller invandrare som verkligen satt sig in i SDs partiprogram kan komma till slutsatsen att partiet företräder dem på ett bättre sätt än NÅGOT annat av partierna i riksdagen.

Det blev en utvikning, men i grunden har det hela tiden handlat om fatala tankefel. Rasism är en tankemodell som i sig saknar stöd i forskningen, och stödet som sägs finnas är pseudovetenskapligt eller djupt problematiska tolkningar av solida data. Det går inte att sluta sig till någonting om en individ med utgångspunkt i generaliseringar eller med hänvisning till statistik som handlar om grupper. Det finns inga kriminella nationalkaraktärer och majoriteten i en grupp är ALLTID mer lik mänskligheten som helhet. Bara för att många våldtäktsmän kommer från Afghanistan betyder inte att alla afghaner är våldtäktsmän, eller att svenska män eller män från andra länder inte begår våldtäkt. Problemet (och att det finns ett problem kan ingen förneka, det vill jag vara tydlig med) står att finna någon annanstans än i nationaliteten eller den etniska tillhörigheten. Nåväl, delvis beroende på att ordet rasist kommit att bli ett allmänt skällsord och därmed förlorat sin ursprungliga innebörd, tror jag att missuppfattningarna rörande vad ordet betyder kan förklaras med en allmän språklig förflackning och ointresse för språklig korrekthet. Lika lite som rasism finner stöd i vetenskapen är den något man gör mot någon, rasism är en tankemodell som ligger till grund för hur man ser på och behandlar människor. Anklagelser om rasism har blivit ett allmänt skällsord, som sällan har med verklig rasism att göra. Främlingshat kan bygga på många olika utgångspunkter. Tanken på omvänd rasism är ett fundamentalt tankefel; hat och hot riktat mot grupper av människor oavsett om det kommer från representanter för majoriteten eller minoriteten är lika förkastligt oavsett.

Rasism handlar om att man gör skillnad mellan och värderar människor med hänvisning till deras kultur, etnicitet eller ras, vilket är hittepå. Förr i tiden var det ras man hänvisade till, men efter att nazisternas brott mot mänskligheten avslöjats är det ordet med rätta belastat och används idag bara av de verkligt radikala, militanta grupperna på den yttersta högerkanten. Få accepterar dem och deras politiska stöd är tack och lov svagt, men när SD normaliseras och partier som säger sig värna demokratin och i övrigt är anständiga säger sig kunna samarbeta med SD förflyttas gränserna för vad som är möjligt att säga och tänka utan att stöta på partull. Med rätta ska det vara obekvämt att föra fram rasistiska åsikter, det är så demokratin och kunskapen försvaras och hållbarhet främjas.

Tomma valaffischer och ett öppet mandat

SD går till val på ett carte blanche, ett öppet mandat. Det enda man lovar är att det ska bli bra och väljarna får helt enkelt lita på att företrädarna för partiet tar kloka beslut, efter att de (som vissa av partiets företrädare uttrycker det) "tagit makten". Hur det ska bli bra eller vad som är SDs konkreta poltik talar man tyst eller svävande om, och på frågor om vad man menar med essens, till exempel blir vi svaret skyldiga när Åkesson svamlar om meningslösa självklarheter. Om man menar att kvinnor föder barn och män inte gör det, varför behövs då begreppet nämnas? Självklart menar man egentligen något annat, nämligen att det är skillnad på vi och dem. När SD lägger fram en budget visar det sig att den är en ren glädjekalkyl. SD är inte att parti som andra, det är ett parti som sedan starten haft en vision om maktövertagande och som bygger sin poltik på att ställa grupper mot varandra och göra skillnad på vi och dem. I valet 2018 finns det tecken på att man kan bli det största partiet och det är med ett helt annat självförtroende som företrädarna agerar i mötet med väljarna, och de tomma valaffischerna ser jag som ett tecken på det.

Genom att anamma denna strategi skapar SD en tom projektionsyta som väljarna själva kan fylla med innehåll. SD blir därmed ett parti vars budskap kan betyda vad som helst och alla som är missnöjda med övriga partier och samhället i stort kan söka sig dit och förenas i sitt missnöje, vilket är en synnerligen dålig grund att bygga något varaktigt och hållbart på. Fast det fungerar om det är makt man vill åt, och det fina med tomma valaffischer är att man friskriver sig från kritik om brutna vallöften. Hegemonisk makt fungerar på just detta sätt, genom att fokusera på de andras problem, svagheter och utmärkande egenskaper; genom att fokusera på vad man INTE är. Genom att vara i opposition och genom att profilera sig genom att klaga på andra och försvara sig mot kritiken man får genom att ta på sig offerkoftan, kan man vinna makt och inflytande hos väljare som känner ett allmänt missnöje eller som bara bryr sig om en sak, att Sverige ska bli som det var en gång i ett diffust och rosaskimrande förr i tiden, innan den påstådda "massinvandringen".

Tänker vidare om detta med en artikel från Aftonbladet.

Valaffischer – utan politiska budskap.
Sverigedemokraterna lyfter istället fram nya företrädare och uttrycket SD2018, som har hämtats från sociala medier. Enligt kommunikationschefen Joakim Wallerstein vill man med bilderna ta strid mot nidbilden av partiet.
– Vi brukar beskrivas som ett parti för unga arga män, men det tycker inte jag stämmer, säger han.

Det är känslan som räknas. Om man verkligen ville visa att den allmänna bilden inte stämmer hade man kunnat visa statistik som visar svart på vitt hur det ser ut och att det finns stöd för bilden man vill måla upp, fast det gör man inte.

Partiledaren Jimmie Åkesson och kända företrädare som Mattias Karlsson och Richard Jomshof kommer att synas på SD:s valaffischer i landet, vilka sätts upp med start i veckan. Men affischerna kommer också att visa personer som inte är särskilt kända för den breda allmänheten. Det handlar både om lokala och regionala politiker, men också företrädare som kandiderar för SD till riksdagen kommande mandatperiod. Bland dessa till exempel presschefen Henrik Vinge och Åkessons assistent Yasmine Eriksson.

Om man hade ett budskap och verkligen trodde på poltikens innehåll, kan man tycka att det borde vara viktigt för partiet att sprida insikt om detta. Fast det gör man inte, och en anledning till det kan vara att alla redan vet vad SD står för. Med tomma valaffisher slipper den som röstar på SD för att stoppa invandringen stå till svars för den åsikten, som i många sociala sammanhang (med rätta, menar jag) är stigmatiserande. Det är slående hur mycket fokus och kraft som SD lägger på yta och det känslomässiga. Fakta och kunskap äger ingen, men känslor går att kontrollera och manipulera.

Vill motverka ”nidbild”Texten på affischerna är en enda – SD2018. Det är ett uttryck som kommunikationschefen Joakim Wallerstein framhåller har vuxit fram på internet bland partiets sympatisörer.
– SD2018 är för oss ett samlingsbegrepp för hur vi ser på landet i dag, säger han.
Wallerstein menar att väljarna är trötta på politiska slogans och att de flesta nu vet vad SD tycker, bland annat om invandringen. Däremot, framhåller han, vet man mindre om vilka partiet är.

Vad säger en bild om en människas tankar och egenskaper, hens förmåga att leda, ta ansvar och bedriva en ansvarsfull politik? Den som röstade på SD i förra valet banade väg för de 155 politiska vildar som härjar i det politiska systemet, de 28 tomma stolarna samt tre nazister som kunnat påverka (lokal)politiken i vårt land. En röst på SD är ett öppet mandat för en hel massa olika saker som de flesta inte förknippar med ansvar, långsiktighet och humanism. Och det går inte att bilda sig en uppfattning om någons karaktär genom att titta på en bild. Frenologi är en pseudovetenskap, som endast talar till känslorna som Åkesson menar är det viktigaste.

Han anser att det finns en ”nidbild” som framhålls av media och som visar SD som ett parti för unga arga män. Kommunikationschefen menar att det inte stämmer i dag och att SD nu samlar alla typer av människor samt att fördelningen är ungefär 50–50 av män och kvinnor för nytillkomna medlemmar. Totalt är dock 75 procent av SD:s medlemmar män liksom en majoritet av partiets väljare. Genom att visa upp nya företrädare i en ljus och stilren miljö hoppas SD nu kunna ge en annan bild.

– Vi vill visa att vi är en ganska blandad skara människor och att vi är många numera. Det är ljusa bilder, vi är ganska optimistiska. Dels kring hur vår egen utveckling kommer att vara men också Sveriges utveckling med vår hjälp, säger Wallerstein.

Bara för att många människor söker sig till ett parti betyder inte självklart att det partiet är pålitligt, särskilt inte som man väljer att marknadsför sig med tomma valaffischer, och faktum kvarstår 75 procent av SDs medlemmar är män och ledarskiktet består av en väl sammansvetsad grupp med vita män i samma ålder, som varit med sedan starten. Inget annat parti har uteslutit så många medlemmar som SD, av olika orsaker. Inget annat parti har infört nolltolerans för rasism, av den enkla anledningen att det inte finns något behov av det. Det är inte vad man säger som är det viktiga, utan vad man INTE säger.

Fler valfilmer
Förutom valaffischer kommer SD också att lansera ett antal valfilmer, en presenterades nyligen och har udden riktad mot partiets huvudmotståndare i valet, Socialdemokraterna. Filmen som handlar om S historia har kritiserats av både statsvetare och S-företrädare för att förenkla och innehålla felaktigheter.

SD är ett parti som befinner sig i kamp och opposition. I den uppmärksammade filmen om S historia anklagar man S för att man på 1930-talet hade liknande åsikter som företrädare för SD hade när partiet bildades på 1990-talet och som man inte klart och tydligt gjort upp med. Strategin är tydlig, genom att rikta fokus mot annat och kritisera andra, skapas en tom projektionsyta som väljare kan fylla med sina egna visioner och förhoppningar. En röst på SD är inte röst på något, och därför tar jag avstånd från och varnar för poltiken.

Fler valfilmer är på gång, framhåller SD:s kommunikationschef. Men några filmer av samma typ som 2010 års SD-film blir det inte, menar han. Filmen visade kvinnor i burka som jagade pensionärer och stoppades av tv-bolag efter stark kritik. 

– Vi har gjort helt annat material de senaste åren. I valrörelsen 2014 var valfilmerna ljusa och trevliga och det är i det spåret vi kommer att jobba. 

SD:s profilfrågor i valet är vård, migration, integration och kriminalpolitik.

Det är känslan som räknas och valet av profilfrågor är talande, det handlar om frågor som väcker känslor och som går att mobilisera massrörelser med hjälp av. Det är frågor som det finns ett stort missnöje med bland breda lager av befolkningen. Fast bara för att det finns problem och ansvariga politiker inte lyckats väl, betyder inte att SD sitter inne med lösningen. Och eftersom partiet inte ens kan presentera en budget som håller ihop borde man som väljare verkligen tänka sig för innan man lägger sig röst på SD. Efter valet är det för sent att ångra sig.

Klimatförändringarna avfärdar SD och saknar därför politik på det området. Uttalanden från företrädare för partiet handlar istället om att SMHI sprider propaganda. Talet om klimatet som ett hot tar fokus från de hot som SD vill att vi ska fokusera på; hotet från en massinvandring som endast varit med sanningen överensstämmande under en högst begränsad period, mitt under en av de största flyktingkriserna i Europas historia. 

Tar vi inte klimatet på allvar och genomför reformer för att försöka förhindra den katastrof som en förkrossande majoritet av världens samlade klimatforskare är ense om utgör en realitet är vi alla, liksom livet på jorden, illa ute. En röst på SD ger stöd åt en poltik byggd på förnekelse och villfarelser. SDs valaffischer är Potemkinkulisser vars enda syfte är att locka väljare.

Tänk efter före, efter den 9de september är det försent. Visst, om fyra år är det val igen. Fast mycket kan hända på fyra år, särskilt om det parlamentariska läget är oklart. Och om det är något Sverige behöver i det utsatta läge vår demokrati befinner sig i är det politiker som är tydliga och som vars politisk är transparent. Jag företräder inget särskilt politiskt parti, det är demokratin jag oroar mig för och värnar.