Erfarenhet är ett tveeggat svärd i kampen för kunskap och utveckling

Idag fyller jag 53 år. Kluven inför åldrandet, särskilt som det tar sig allt mer kroppsliga uttryck. Å ena sidan är detta en bra plats att vara på med många minnen att se tillbaka på och vara tacksam för, och ändå tid kvar att spela på, rimligen. Jag är nöjd med det jag uppnått och den jag blivit, och känner samtidigt att jag inte är färdig. Försöker njuta av erfarenheten och den överblick och det perspektiv jag efter många års studier och forskning lyckats skaffa mig, samtidigt som jag tvingas inse att världen idag förändras snabbare än vi människor gör, vilket gör att erfarenhet inte alltid är en fördel.

Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig desto tydligare blir det att det aldrig räcker att ha kunskap och vara erfaren, både för egen del och för samhällets långsiktiga hållbarhets skull måste man vara öppen för det nya också. Lika viktigt som det är att addera kunskap är det att avlära och börja om på nytt från scratch. Ännu ett exempel på att viktiga svar på avgörande frågor alltid handlar om både och, inte om antingen eller. Balans är nyckeln till och vad hållbarhet handlar om, och så är det både i livet och i samhället och världen. Det är inte sökandet efter svar som avgör vart vi är på väg utan hur och vilka frågor vi väljer att formulera och fokusera på. Eller är det bara jag som gör dygd av nödvändigheten? Den möjligheten finns och den måste jag vara öppen för.

Länge var det ett problem för mig, men med åren har jag förlikat mig med insikten om att jag är dömd att försöka, försöka och försöka igen. Det är sådan jag är. En som försöker. Jag är bra på att försöka och starta om, och om och om igen. Och det gör att jag är bra på att arbeta med komplexa problem som saknar en enda, bästa och definitiv lösning. Problem som kräver flexibilitet i tanken och ett rörligt intellekt dras jag till som en fluga till socker. Jag vet av erfarenhet att jag kan och att jag är bra på det jag gör, men samtidigt lever jag i en värld där kontroll och uppföljning, handlingsplaner och policys allt mer tar över de utrymmen och marginaler som jag tidigare har kunnat utnyttja för att komma ikapp eller för att hitta egna lösningar på problem på mitt eget sätt. Ju mer organiserad akademin blir. Ju mer det fokuseras på reglementen och ju mer det planeras och målsäkras, desto svårare får jag att fungera. För jag har svårt att hantera regler som jag inte förstår. Jag är däremot bra på att sträva mot och uppfylla mål, men för att lyckas krävs att jag får fria händer att söka mig fram längs mina vägar. Jag kan lova att jag dyker upp på rätt plats och på utsatt tid, väl förberedd. Men om jag inte får välja väg själv och inte kan lägga upp arbetet efter eget huvud kan minsta lilla obetydliga uppgift förvandlas till ett berg. Får jag inte vara kreativ kvävs jag. Får jag inte testa mina idéer för att se vad som fungerar dör något i mig. Det är plågsamt och det oroar mig. För jag ser inga tecken på mindre kontroll eller färre regler, tvärtom. Jag känner att min nödvändiga frihet allt mer kringskärs. Det oroar mig, för jag vet att det kommer att leda till att jag blir en sämre medarbetare. Fast om det bara handlade om mig vore det patetiskt att skriva om detta här, att klaga och uttrycka längtan efter en tid som flytt. Jag vet av erfarenhet och med stöd i forskning att den enda vägen leder fel, och idag med ålderns rätt och med utgångspunkt i akademiska meriter får orden förhoppningsvis tyngd och tas på större allvar om om en ung människa uttrycker oro. Både frihet samt öppenhet och regler och struktur är viktigt för samhället, och ju fler OLIKA människor som kan finna sig tillrätta i samhället desto mer hållbart blir det. 

Principfasta människor har jag alltid haft svårt för. Modiga män, som står vid sitt ord. Män som pekar med hela handen. Människor som inte ändrar sig. Principer är inte självklart till för att följas. Lika viktigt är förmågan att inse när det är dags att bryta mot dem. Stå vid sitt ord ska man, definitivt. Det har dock mer med tillit än med principer att göra. Tillit handlar mer om att vara någon som utstrålar trygghet, och det kan man göra även om man byter åsikt. Ibland krävs det av en att man bryter även viktiga principer för att kunna upprätthålla tilliten. Principfast kan man vara i en oföränderlig värld byggd på kontroll och regler, men det är en allt för rigid inställning till livet, världen, medmänniskorna och samhället för att fungera i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Principer är den otrygges sätt att ingjuta stabilitet i det som är flytande och under tillblivelse. Principer är för räddhågsna, för den som inte riktigt vet. Bara den kan hålla sig med principer. Tvärt emot vad man kanske tror. För världen blir till och förändras, icke-linjärt. Världen, livet, kultur är inte det blir. Och tillblivelsen riktning ändras ständigt. Det är lått att vara idealist och hålla sig med höga principer när man är ung, men med ålderns rätt inser i alla fall jag att det inte är vägen fram. Erfarenheten har inte lärt mig hur det är, utan hur jag ska förhålla mig till förändring samt att frågor och utbyte av tankar är viktigare är evidensbaserade svar.

Jag är tacksam för att jag fann kulturvetenskapen eftersom den kompetens som odlas där ligger i linje med den jag är och det jag tror på; den kommer till sin rätt när man har att hantera rörelse och förändring. Kulturvetaren har inte bara en fast uppsättning kunskaper som kan användas för att lösa på förhand definierade problem eller typfall på bästa sätt. Kulturvetaren har detta också, men framför allt har hen kunskap och kompetens att hitta lösningar på nya problem som uppstår under resans gång. Eftersom kultur aldrig är givet utan komplext och ständigt föränderligt krävs att man har ett rörligt intellekt och att man är nyfiken och öppen för nya infallsvinklar. Kulturvetare slår sig aldrig till ro. Ju äldre man blir och desto mer erfarenhet man får desto mer inser man hur viktigt det är att både lära och avlära, att både ta till sig det nya och utmana det förgivettagna. Både och, inte antingen eller; balans mellan!

Förståelsen för rörlighet och förändring får man på köpet när man studerar kultur. Det går inte att upprätthålla illusionen särskilt länge, att kultur skulle vara något statiskt som man kan äga kunskap om. Kulturvetenskapliga insikter är alltid en färskvara, och det är en central kompetens inom ämnet att förstå just det. Veta att är inte viktigt inom kulturvetenskapen. Veta hur och veta när är mycket mer betydelsefullt. Och det är insikter som inte går att plugga in, det är färdigheter som måste utvecklas och ständigt förändras. Kulturvetaren är som en rullande sten på vilken det inte växer någon mossa. Därför skräms jag inte av åldrandet, jag välkomnar det och ser fram emot vad som än kommer att hända. Jag förbereder mig på det värsta men planerar för det bästa och fokuserar på det som är här och nu.