I mellanrummen händer det

Bloggandet får inte bli ett krav. Tvång tar död på kreativiteten. Kunskap och förståelse, verklig kunskap och förståelse som verkligen går på djupet, kan bara nås där och när det finns tid, lust och förståelse för att vägen fram är viktigare än att nå på förhand uppgjorda mål. Är i Köpenhamn. En weekend, ett uppehåll eller mellanrum. Tar dagarna som de kommer. Igår strosade vi i stan, handlade lite kläder, åt och. Njöt och vilade från vardagens krav. Nu på väg till Louisiana. Vi hamnade i den tysta vagnen, och jag tar vara på tillfället och fångar några tankar i flykten.

Våren är en hektisk tid i Högskolesverige. Alla går på knäna och känsloläget är högt uppskruvat. Alla jagar deadlines, både lärare och studenter kämpar med att utnyttja dagarna så effektivt som möjligt utan att äventyra hälsan, på kort och på lång sikt. Alla balanserar på sin gräns. Den som överträder den där gränsen, som ingen vet på förhand exakt var den går, får betala ett högt pris. Även den som tangerar gränsen utan att överträda den drabbas. Det kostar på att utmana ödet. Och ingen tackar den som tar en för laget, vilket den gör som tar på sig mer arbete än vad hen klarar av. När målen ska nås och alla fokuserar på att prestera mer utan att äventyra kvaliteten. Alla är upptagna av sitt, av att klara det egna uppdraget. Liksom i krig, vid fronten, handlar det i pressade perioder för alla inblandade bara om den egna överlevnaden. Passerar man gränsen tar det tid, det tar lååååång tid, att återhämta sig. Även om man bara kommer nära gränsen tar det längre tid än man tror att återfå normalt närminne och stresstålighet. Det är inte värt det, alla vet att det är förkastligt. Ända fortsätter vi. Utan rast, utan ro, mot ökad produktivitet på kortade tid. Även samhället behöver återhämta sig. Det är i mellanrummen det hände och därför behöver marginalerna och tiden att tänka efter värnas.

Att åka iväg. Byta miljö och bara släppa alla tankar på mål och krav och prestation; att öppna upp mellanrum, under arbetsdagen: ta en promenad, läsa skönlitteratur eller bara sitta en stund i solen; eller som nu på helgen åka utomlands. Det är inte att smita från ansvar, det är att ta ansvar för kvaliteten i arbetet och för uppdragets långsiktiga hållbarhet. Förståelsen för hur viktigt det är med mellanrum och återhämtning behöver öka. Mellanrummen är värdefulla och måste värnas. Kvaliteten, särskilt i forskningen och den högre utbildningen är helt avhängig möjligheten att återhämta sig. Ökade krav kan bara höja kvaliteten så länge kraven inte utmanar var och ens och organisationens som helhet, gräns för hälsan och välbefinnandet.

Långsiktig hållbarhet är inte ett mål, utan ett tillstånd. Livet är en ömtålig process, inte ett projekt. Kunskap kan aldrig tvingas fram. "Nästa Humlebek", ropar man i högtalarna. Här ska vi av. Solen skiner. Stannar upp och tar in känslan av att livet aldrig blir bättre. På tisdag tar jag tag i arbetes krav igen. En dag till med ledighet, vila och återhämtning. Efter några intensiva veckor till är det snart semester. Tror jag klarar mig i år också, men är ödmjuk inför livet fundamentala öppenget och vaksam på tecknen på utbrändhet. Återkommer inom kort igen med fler tankar och reflektioner över livet, kulturen, kunskapen och ett hållbart samhälle.

Populismens effekter drabbar oss alla, förr eller senare

Populismen ger oss allt vi vill ha, den lovar runt och ger sken av att det inte finns några begränsningar. Populismen bygger på tanken att ge allt åt åt alla, samtidigt som någon annan betalar. För populisterna är alla resurser oändliga och problemen är X (och här får läsaren själv fylla i valfri minoritet) fel. Utgår man bara från tanken att det är känslan som räknas, att medierna ljuger att alternativa fakta är lika giltiga som verkliga, det vill säga kontrollerbara, fakta, är allt möjligt. Därför angriper populisterna vetenskapen, de fria medierna och politiker som utgår från fakta. Kritik mot populistiska förslag uppfattas som motstånd och för många populister är anfall bästa försvar.

Populism är motsatsen till hållbarhet och främjar inte demokratin. Om detta skriver Björn Wiman skriver klokt i DN, och jag bidrar som vanligt med mina tankar. Populism är inte lösningen och den vägen fram leder in i en återvändsgränd.

Att vilja veta och förstå hur saker och ting hänger samman är grundläggande för människan – och centralt för den fria vetenskapen och dess roll i det moderna samhället.

Kunskapssamhället handlar om detta, om att skapa förutsättningar för människor att utveckla och använda sin nyfikenhet på verkligheten och varandra. Vetenskap handlar om att söka kunskap, om att lära sig förstå, söka plausibla förklaringar och utveckla verktyg att tänka med som behövs för att hantera tillvarons komplexitet. Jag öras över att den synen på vetenskap håller på att förändras. Kunskapen håller på att förlora sitt egenvärde och bara den kunskap som anses leda till nytta, i ordets snävaste ekonomiska mening, erkänns som vetenskaplig och värd att satsa på. Den utvecklingen spelar poplisterna i handen och när kunskap dessutom reduceras till fakta har dörren öppnats på vid gavel mot alternativa fakta, populism och känslostyrd politik. Själva grunden för det öppna och demokratiska samhället urholkas därmed, och det är djupt problematiskt, för om universiteten börjar ses som en kostnad och kunskapens värde bara handlar om pengar urholkas snart dess förtroende. Därifrån kan förfallet sedan gå snabbt.

De senaste veckorna har mycket uppmärksamhet riktats mot hur ett av Ungerns mest kända och respekterade universitet hotas med stängning efter en ny lag som den nationalkonservativa Fideszregeringen har drivit igenom. Central European University, CEU, är grundat och finansierat av den ungerskfödde finansmannen George Soros och har, som statsvetaren Sara Svensson konstaterade i DN (5/4), blivit ett vattenhål för fri forskning i den ungerska universitetsvärlden, eftersom det vågar ta upp kontroversiella ämnen som genus och nationalism. Attacken på CEU är därmed ett försök att utradera det som återstår av akademisk frihet, öppenhet och kritiskt tänkande i Ungern – den tyske statsvetaren Jan-Werner Müller kallade nyligen regeringens angrepp mot universitetet för ”utan motstycke i efterkrigs-Europa”.

Kritiskt granskande vetenskaper sticker i ögonen på dem som är ute efter makt och som bara bryr sig om pengar. Genusvetenskap och forskning om extremism, humaniora i allmänhet kämpar i motvind även här hemma. Mönstret är det samma överallt, men särskilt i länder där demokratin faktiskt utmanas på allvar, i länder där demokratin är ny och bräcklig, blir effekterna mer drastiska. Och hotet från nationalisterna handlar alltid om att sparka neråt och om att ge sig på företrädarna för kunskapen. Tuffa kläder och hotfull retorik döljer inte det faktum att ideologin bygger på rädsla, okunskap och orimliga drömmar om ett förr när allt var bättre.

Någon isolerad företeelse är det dock inte. Kriget mot den fria vetenskapen är ett globalt fenomen. Tydligast ser man det förstås i Donald Trumps öppna förakt för den samlade forskningens slutsatser om klimatförändringarna och den globala uppvärmningen, men den nya administrationens första budgetförslag tog sikte även på vetenskapen som helhet. De drakoniska nedskärningarna av anslagen till många vetenskapliga institutioner chockade till och med de som var beredda på det värsta.

Pengar och makt kan man skaffa sig på många olika sätt, och det enda som betyder något om det är ens mål är att man lyckas. Fiffel, falskspel, retorik och ett ständigt flöde av utspel och anklagelser, inte kunskap, inte fakta, inte reflektion och klokskap. Allt handlar om att vinna. Titta på Brexitkampanjens Nigel Farage, som avgick direkt efter att han med hjälp av tvivelaktiga utspel och ett högt uppdrivet känsloläge fått en majoritet av engelsmännen att rösta för ett utträde ur EU lämnade han partiet. Med hjälp av populism kan man driva igenom beslut, men aldrig förvalta ett land och ett samhälle på ett långsiktigt hållbart sätt.

Inget av detta sker av en slump – vare sig i Ungern eller USA. Fascismen och andra auktoritära rörelser har alltid avvisat förnuftet och förnekat den objektiva sanningen till förmån för storslagna myter. Det totalitära tänkandet föraktar vardagens små, grå sanningar och ger fantasier företräde framför objektiv journalistik och historisk vetenskap. I sin nya bok ”On tyranny” skriver den amerikanska historikern Timothy Snyder vackert om hur en människa som undersöker saker och ting också är en medborgare som skapar och bygger upp något. Det är vår förmåga att urskilja fakta som gör oss till individer och vår gemensamma tilltro till vedertagen kunskap som gör oss till ett samhälle. Den ledare som motarbetar den insikten är per definition en tyrann.

Ingen äger kunskapen, det är därför den är samhällsbyggande och motverkar tyranni och populism. Kunskapen för människor samman. Kunskap är sant demokratisk. Därför har den ett egenvärde, för att det utgör förutsättningen för allt annat. Kunskapen är dock ingen garanti, men det är i sig en viktig påminnelse om att det inte finns några garantier, inte för någonting. Med stöd i kunskap kan man bygga för framtiden och skapa ett fundament som resten kan vila stadigt på. Demokratin kan dock inte vara kunskapsstyrd, dess styrka är att alla, verkligen, alla kan bidra och göra sin röst hörd. Demokratin är som sagt inte det bästa styrelsesättet, det är det minst dåliga. Kunskapen utgör ett slags buffert mot känslorna som aldrig kan förbjudas, men som behöver tyglas, både på individ och gruppnivå. Kunskapen gör människan till människa och förmågan att tänka och värdera, kritiskt analysera och lägga upp planer som kan diskuteras har tagit oss hit där vi är. Hotet mot populismen finns där dock alltid under ytan. Kulturen är bara, likt jordens atmosfär, ett tunt lager fernissa. Kunskapen kan liknas vid ozonlagret kanske, som skyddar oss från solens skadliga strålar men som släpper igenom det livgivande ljuset. Det till synes obetydliga visar sig ofta vara det allra viktigaste.

Vetenskapen har alltid stått i en intressant relation till politiken. Men att politiska ledare i stora demokratier öppet och bokstavligt propagerar mot bättre vetande är ändå något nytt – som i Brexitkampanjen där etablerade politiker kunde uppmana till motstånd mot ”experter” eller i USA:s presidentval där den personliga ”känslan” kring ett sakförhållande värderades högre än evidensbaserad kunskap. I postfaktasamhällets groteska demagogi förvandlas sanningen till ett maktspråk som ”eliten” använder för att tysta ”folket”.

Viljan till makt är mer ursprunglig och rå än viljan att veta. Det ena måste balanseras mot det andra för att samhället ska bli hållbart. Därför återvänder jag till skillnaden mellan komplext och komplicerat, som är så lätt att ignorera eller glömma bort. Särskilt när läget är spänt eller känslan av kris är akut, när jakten på pengar är det enda som betyder något. Då är det som allt man lärt sig försvinner all världens väg, känslorna tar över och viljan till makt öppnar upp hela den vapenarsenal som det sättet att leva och verka förfogar över. Kunskapen krävs för att hantera komplexitet, för den typen av problem kan inte delas upp och lösas separat. I komplexa system påverkar allt och alla vartannat på sätt som inte går att räkna på, bara vara ödmjuk inför. I komplicerade system däremot kan man dela upp och skilja ut samt lösa problem separat. Där är delarna fristående. Kultur är liksom samhället komplexa helheter inte komplicerade, separata enskildheter. Jag som individ må vara komplicerad. Om jag bara behöver tänka på mig och mina likar kan jag blunda för komplexiteten och dess utmaningar. Problemet är att det är så lätt att blunda för just komplexitet, för likt kunskapen är det ingen som försvarar den. Kunskapen krävs både för att inse att samhället är komplext, och för att hantera komplexiteten. Saknas kunskapen eller om kunskapens egenvärde går förlorat eller ignoreras öppnar man upp för populism.

Kriget mot vetenskapen blir därför ett angrepp på det öppna samhällets kommunikationsmodell, och i förlängningen mot hela synen på sanningen – det vill säga mot vårt grundläggande mänskliga behov av att förstå oss själva och världen. Sanningen om sanningen är en gammal sanning. ”Ni ska lära känna sanningen och sanningen ska göra er fria”, säger Jesus i Bibeln.

Kunskapen är befriande, är den fattiges vapen. Det som är sant fungerar oavsett vad den som har makten försöker göra gällande. Trump kan förneka klimatförändringar, men han kan aldrig ställa sig över sanningen. Verkligheten är som den är, inte som människor vill att den ska vara. Man kan komma långt på drömmar, men med stöd i sanningen kommer man hela vägen fram. Inget vet något om framtiden, det är därför som kunskapen har ett egenvärde. Eftersom ingen vet vilken kunskap vi kan komma att behöva i framtiden är all kunskap lika värdefull. Det är en viktig princip, en demokratifrämjande och samhällsbyggande princip, sedan får intresseorganisationen Svenskt Näringsliv säga vad de vill.

I sin nya bok om kunskap, ”Det finns inga häxor”, poängterar historikern Arne Jarrick att den fria forskningen alltid måste försvaras från ogenomtänkta och kortsiktiga politiska impulser: ”Forskningens frihet är lika med dess strävan att göra sig likgiltig inför alla möjliga önskesanningar som florerar i samhället. Om medborgarna ska kunna sätta sin lit till vetenskapen, får den inte misstänkas följa intressen: kommersiella, politiska eller andra.”

Arne Jarrick tar ett exempel från 1600- talet: Om den tidens forskare hade tvingats sysselsätta sig med sin samtids mest ”angelägna” frågor, hur länge hade det då dröjt innan Isaac Newton upptäckt den till synes ”onyttiga” gravitationskraften? På så sätt har vetenskapen mycket gemensamt med kulturlivet – båda fungerar bäst om de får fungera i full frihet, på en stabil plattform. Det politiska stöd de behöver är förtroendet att få verka i fred.

Grundforskningen bygger långsiktigt hållbara, flexibla och anpassningsbara samhällen, medan den tillämpade forskningen bevarar det rådande och stöttar nuvarande ekonomiskt kortsiktiga maktordningar. Tillämpad forskning handlar om att försöka styra det som inte går att styra, kontrollera det okontrollerbara. Ett slags "vetenskapligt" uttryck för populism, eller i alla fall för hybris. Ingen äger kunskapen. Kunskapen måste vara fri och människorna måste anpassa sig, inte tvärtom. Försöken att tänka och agera på sätt som strider mot verklighetens inneboende förutsättningar kommer förr eller senare att straffa sig. Det spelar ingen roll hur mycket man vill eller hur mycket makt man förfogar över, går det inte så går det inte, inte i det långa loppet.

Som svar på populisternas vetenskapsfientlighet syns nu ändå konturerna av en motrörelse. Protesterna mot stängningen av CEU har varit ljudliga, både i Ungern och i övriga Europa, och lördagens globala ”March for science” i städer över hela världen är ytterligare ett tecken på att motstånd börjar formeras. Initiativet kom från USA, men allt fler akademiker inser att de nu måste börja slåss för sin existens – kanske mer högljutt än hittills. Hoten mot vetenskapen riktas mot hela den vedertagna synen på mänsklig kunskap – och därmed mot vårt sätt att leva tillsammans.

Låt oss hoppas att fler och fler börjar vakna upp och förstå att det är allvar nu. Vi står inför ett vägskäl. Framtiden avgörs idag genom hur vi väljer att agera, den är inte förutbestämd och rullas upp inför våra ögon. Väljer vi att blunda, inte bryr oss eller tänker kortsiktigt och egoistiskt, får det konsekvenser, helt andra konsekvenser än om vi väjer att stå upp för och försvara demokratin, öppenheten, medmänskligheten och en långsiktigt hållbar politik. Det vi gör idag får konsekvenser för våra barns möjligheter i framtiden. Det finns ingen ångervecka, tiden kan inte vridas tillbaka. Det finns bara ett evigt nu, och där eller här, mellan då och sedan, öppnar sig möjligheter. Jag kanske låter som en pessimism ibland, men jag skriver och väjer att gå upp på morgonen för att jag tror på kunskapen, människan och framtiden. Ett annat samhälle är alltid möjligt, på gott och ont. Kunskap är ingen garanti för något, men en förutsättning för att lyckas.

Arrangörerna bakom ”March för science” påpekar att vetenskapliga framsteg genom historien har ifrågasatts när de har utmanat rådande sanningar. Det är sant. Man kan tillägga att vi i dag kan vara på väg mot en ny tid – där vetenskapen ifrågasätts för att den utmanar rådande lögner.

Kanske man inte ska driva detta med populism för långt, för det handlar om människor som i de flesta fall inte vet bättre och som tror att de gör det rätta. Rädsla, otrygghet och en allmän känsla av maktlöshet är i grund och botten vad som får populism att framstå som en lösning, kanske i vissa fall mot bättre vetande. För den som inte har något att förlora kanske populismen erbjuder den enda möjligheten att göra skillnad, och befinner man sig på botten och blir sparkad på kanske det inte kan bli värre. Det är och kommer alltid vara människor som gör saker mot andra människor, och makt är inget någon har, den växer fram mellan och kommer underifrån. Därför är just makt så viktigt att undersöka och förstå, liksom människor, både ensamma och i grupp, vilket båda är kunskap som humaniora sysslar med. Jag skrev kritiskt om marschen för vetenskap, för jag tycker man både kan och bör vara tydligare med att det är kunskapen man strider för; sanningen och öppenheten, transparensen och den kritiskt analytiska kompetensen som ingen äger men alla kan lära sig använda för att nå bättre vetande. Populismen är en lika oframkomlig väg som ekonomismen och alla andra ismer som inte bygger på kunskap. Det är kunskapen jag värnar och är lojal mot, och det är jag för att kunskapen inte har någon som för dess talan. Jag finner mening i sökandet efter kunskap, och kunskapen ger mitt liv mening.

Konsten att tänka som en människa

Vi är alla människor och det är med som förenar än skiljer oss åt. Inte bara genetiskt, utan psykologiskt, kognitivt och rent funktionellt. Vi borde inte ha så svårt att förstå varandra, om vi bara hade tid att tänka efter, lyssna ordentligt och sedan faktiskt reflektera över dessa saker. Fast tiden finns inte och orken tryter i jakten på prestation och strävan efter att möta alla krav, krav som vi ställer på oss själva och varandra. Det är ingen annan som kräver något av oss, det är vi själva som gör det mot oss själva och varandra. Drömmen om det perfekta systemet, samhället; tillvaron håller oss vid liv. Det kommer att bli bättre, om bara ... Om bara, vad då? Om allt var annorlunda, om människan inte var människa? Eller vad menas, och varför håller vi på som vi gör? Många frågor, men inga svar.

Allt fler tvingas allt oftare interagera allt mer med system av olika slag. Olika system och allt fler olika typer av system. Arbetet och tillvaron antas bli effektivare då och man sparar tid, sägs det. Fast tid går så klart inte att spara, tid kan bara användas olika sätt och till olika saker. Tid är det enda vi människor har. Ändå läggs det enorma mängder tid på att med hjälp av datorer lösa sådant som tidigare sköttes av människor. När jag började på högskolan talade vi om kunskap på lektionerna, och jag läste böcker och skrev texter under resten av tiden. När jag blev lärare hade vi på vår avdelningen en sekreterare som höll koll på all administration och behövde man hjälp (vilket var relativt sällan, för den administrativa bördan på lärarna var liten) gick man till hen och förklarade saken, sedan kunde man släppa det och ägna sig åt fortbildning, kursutveckling och undervisning med fokus på kunskap. Idag är jag lika mycket administratör som jag är lärare, både i relation till min arbetsgivare och studenterna. För varje uppgift finns ett separat tekniskt system, som ser olika ut och som dessutom har sin respektive ansvarig. Strular det (och det gör det, hela tiden) gäller det att veta vem man ska vända sig till. Bara en sådan enkel sak som att beställa fika till en extern föreläsning för inbjudna gäster innebär en hel massa moment och telefonsamtal, redan innan man kan ta itu med ärendet. Jag administrerar utbildning mer än undervisar och lär. Föreläsningar och handledningar om vetenskap handlar allt mer om hur man ska läsa anvisningarna, vilka tenderar att växa i omfång för varje år som går. Studenterna kommer sent för att tåget är sent, och går tidigare för att hinna med tåget. Önskemål om att byta tid för seminarier för att det krockar med läkartider, dagishämtning, intyg om än det ena än det andra, speciallösningar. Ordinarie tentor, omtentor och eftersläpningar genererar mail och frågor i dörren. När, var, hur, varför?

Kunskapen, vad hände med kunskapen. Innehållet; själva anledningen till att vi har en skola och högre utbildning? Vad sysslar vi med? Vid den här tiden på året är det inte roligt att vara lärare. För egen del är det dock faktiskt roliga än på länge, men rent allmänt är högskolan i maj en vidrig plats att vara och verka i, särskilt för den som vill lära sig något, som vill utvecklas och ägna sig åt kunskap. Det finns inte tid och ork för det. Kraven på prestation och strävan efter effektivitet tar död på lusten att lära och utgår hinder för viljan att veta. Årets studenter, människorna jag interagerar med denna vår är dock kunskapsfokuserade, i alla fall de flesta. Vi talar mer om kunskap än om anvisningar. Det gör mig glad och gör det lättare att uthärda de hopplösa kraven. Administrationen minskar dock inte, och det blir inte lättare att hantera de digitala systemen. Mailen och frågorna blir istället fler och tar mer tid, men när det handlar om frågor som rör vetenskap, kunskap och innehåll, när jag får interagera som kunskapssökande människa tillsammans med andra kunskapssökande människor, stjäl uppgifterna inte tid, de ger snarare tid. En timmes samtal om kunskap och lärande med intresserade studenter som vill och försöker, känns som tio minuter och jag går från sådana lektioner och handledningar med mer kraft och ork än jag hade när jag kom.

När jag får utveckla min egen förmåga att tänka som en människa och när jag får arbeta med andra människors förmågan att tänka som just människor. När jag interagerar mer med människor än med system och manualer, samt undermåliga, outvecklade och hopplöst opedagogiska digitala system som är stumma, kalla, tysta, korkade och får mig att känna mig som ett problem och ett hinder för den oundvikliga tekniska "utvecklingen", lever jag upp och finner mening i tillvaron. Om man inte ens på högskolan, som forskare och docent kan eller får tänka som en människa, utan förväntas mata olika tekniska system med uppgifter, är det inte konstigt att det sprider sig en känsla av uppgivenhet i samhället. Jag tror inte jag är unik i det att jag känner mig levande när jag får interagera med människor. Och jag tror heller inte att jag unik när jag känner frustration och ilska över att tvingas lägga så mycket tid på administrera implementeringen av samhällets digitalisering som lovar runt men håller minst sagt tunt. Jag vill ibland bara skrika rätt ut: Gå hem! Gör om och gör rätt. Kom inte dragandes med ännu ett system som inte fungerar, som lösning på det gamla systemet som heller inte fungerade men som man i alla fall lärt sig någorlunda hur det fungerade. Vad kostar det att skapa, använda och serva alla tekniska system som inte klarar sig en sekund utan livsuppehållande intensivvård utförd av människorna som tekniken skapades för att hjälpa?

Vad gör digitaliseringen med människans förmåga att tänka som en människa? Människan är inte en maskin; människan är människa och kommer att vara så under överskådlig tid framöver. Varför dissar vi förmågan att tänka som en människa, och varför väljer vi att se skillnaden mellan en ideal maskin och en klok människa som ett mänskligt problem? Människan är medveten om sina svagheter och kan hantera dem, söka hjälp och modifiera uppgiften. Människan har överseende med andra människors problem och kan hjälpa varandra och bli starkare tillsammans. Maskinerna är bara bättre om de fungerar, vilket de bevisligen inte gör. Utan människor stannar maskinerna och systemen kollapsar. Ändå införs fler maskiner och system och allt mer mänsklig tid läggs på att hjälpa maskinerna göra det maskinerna skulle hjälpa människorna att göra. Konsten att tänka som en människa betraktas kanske snart inte ens som en konst, utan som ett problem som hindar maskinerna att fungera som det var tänkt. Om utvecklingen fortsätter finns en uppenbar risk att människan avskaffar sig själv och kapitulerar inför maskinerna och de tekniska systemen. Det finns en gräns för hur mycket dissonans man orkar med och finns ingen tid för möten mellan tänkande och kunskapstörstande människor närmar vi oss den gränsen snabbt. Vad gör vi sen?

Om behovet av inkluderande ritualer

Ett mer inkluderande samhälle. Varför är det så svårt? Förnekelsen av hur mycket vi människor behöver varandra, som idag växer sig starkare igen, är lika förkastlig som förnekelsen av förintelsen som förfärande nog verkar blomma upp igen, idag liksom senast nazisterna marscherade på våra gator i början av 1990-talet. Ingen människa är en ö, och livet har bara den mening vi ger det. Majoriteten tror att de klarar sig bättre än majoriteten. Dumheten har ett försprång framför klokheten, för dumheten rusar bara på, uppeldad av vilka affekter den för tillfället hämtar kraft ur. Intellektet kräver tid för eftertanke, reflektionsförmåga och förståelse för olikhet. Hur ska vi ha det? På vilken grund ska samhället vila; känslan eller intellektet? Vad är mest hållbart? Ödmjukhet och insikt om människans bräcklighet, eller dumdryg hybris och djungelns lag? Allt handlar om hur vi ser på varandra, och om vad vi verkligen lägger i begreppet mening. Flyktlinjer är mitt sätt att undersöka dessa saker, inte en megafon för politisk opinionsbildning. Ett vindlande samtal om angelägna saker, hugskott, filosofiska reflektioner och en ständigt upprepad fråga: Hur blir samhället hållbart? Lyfter in en klok röst i flödet. Ida Östenberg, som skriver i SvD om behovet av inkluderande ritualer.

Det är ingen hejd på ilskan i de främlingsfientliga lägren. Vreden riktar sig mot politiker och kulturarbetare, som på ett ytterst obehagligt sätt utmålas som medskyldiga till det fruktansvärda terrordådet på Drottninggatan, men också mot hanteringen av traumat.

Att den så kallade pk-eliten, som även går under det bisarra samlingsnamnet ”godhetsknarkare”, lägger ner blommor vid attentatsplatsen ses som ett svaghetstecken. Kärleksmanifestationer uppfattas som en förolämpning av dem som föredrar att hata.

Hatet som växer och som allt mer flyttar ut i det offentliga är skrämmande, men eftersom det aldrig går att bygga ett hållbart samhälle på en sådan grund är det också ett svaghetstecken. Det är dumheten som yrvaket sticker upp sitt ansikte. Vi står inför ett val, antingen bjuder vi in och lyssnar på hatet och tar dess företrädare på allvar, eller också ignorerar vi det; möter hatet med tystnad. Låt oss agera proaktivt. Låt oss älska och visa hur mycket vi behöver varandra. Istället för att debatera med idioter, låt dem rasa och odla sitt självförbrännande hat. Fast inte i Almedalen eller på Bokmässan. Yttrandefriheten är en viktig princip, men den handlar bara om att alla får uttrycka sin åsikt, inte om var eller när den uttrycks. Det är ingen rättighet att hata, hetsa eller ljuga överallt när känslan faller på. Rasisterna är frustrerande eftersom den där tysta majoritet de trodde gav dem sitt stöd visade sig vara helt vanliga, behövande, trygghetstörstande och älskande människor som alla andra. Hatarna är ALDRIG i majoritet, för det är en omöjlighet. Hatet äter sig in och tar död på den som hatar. Så låt hatarna hata, så kan vi andra älska. Kärleken växer ju mer den sprids mellan människor. Låt oss förolämpa hatarna genom att älska. Låt oss göda deras självförbrännande hat med fler inkluderande ritualer. Låt dem se hur få de är. Låt dem komma in i värmen när de själva inser hur fel de har, men inte förr. Låt dem gapa sig hesa och sparka sig trötta, så kan de få en kram sedan. Dumheten må ha ett försprång, men kärleken och intellektet vinner altid i längden.

Även bland seriösa debattörer hörs kritik mot gemensamma solidaritetsyttringar. Man ställer kollektiva manifestationer mot säkerhetstänkande.

Det är den kortsiktiga dumheten, rädslan och frustrationen som talar. Vi vet att det inte stämmer. Tänker vi efter, tar vi oss tid att lyssna på varandra, inser alla förr eller senare att hat aldrig kan mötas med hat, bara med kärlek. Inkluderande ritualer är ingen lösning, ingen quick fix, det är en hållbarhetsfrämjande handling som skapar förutsättningen för långsiktiga lösningar. Säkerhetstänkande, repressalier och rädsla leder samhället fel, stänger till och sliter isär; underblåser känslan av vi och dem, även om vi vet att vi alla är människor och att det alltid är mer som förenar oss än skiljer oss åt.

Hellre övervakningskameror än hashtags som #openstockholm, menar man, och förespråkar terrorbekämpning istället för vad man uppfattar som påbjudna, närmast provocerande kärleksmanifestationer.

Motsättningen är konstruerad. Ingen menar att blommor stoppar terror. När man avfärdar gemensamma manifestationer som verkanslösa missar man dessutom poängen med den kollektiva ritualen. Forskningen har under lång tid påvisat dess enande funktion.

Antingen-eller-tänkandet bygger på dikotomier. Det är inte så verkligheten fungerar. Verkligheten, det vill säga den verklighet vi människor lever i, är komplex, inte komplicerad. Förstår man bara det, inser man snart att det inte finns några enkla lösningar och att det ena inte utesluter det andra. Inkluderande ritualer kan ALDRIG vara fel, men det är heller inte den enda som behövs. Både och, inte antingen eller. När ska vi fatta att det är nyckeln till förståelse för livets mysterium och långsiktig hållbarhet? Tillit växer mellan människor, och människor som är öppna för varandra och har närmare till kärlek än till hat har lättare att mötas och en större förståelse för olikheterna som ändå alltid bara är ytligt marginella.

Fundamentet till dagens forskning lades på 1970-talet då antropologer som Victor Turner och Clifford Geertz motsatte sig en då gängse bild om ritualen som icke-relevant propaganda och istället menade att den genom de närvarandes aktiva, känslotäta deltagande bidrar till att stärka uppfattningen om en gemensam samhällsidé.

I dagens ritualforskning påpekar man att känslostarka ritualer också kan vara farliga och exemplifierar med Hitlertysklands ceremoniella massmöten, som genom sin exkluderande karaktär förstärkte uppdelningen mellan dem som ingick i den nationella gemenskapen och de andra, de förhatliga.

Av samma skäl skulle en kollektiv manifestation i Stockholm, om den betonat och förstärkt känslor av bitterhet, ilska och hat, varit både splittrande och potentiellt farlig, eftersom dessa känslor kräver gemensamma fiender (såsom muslimer och papperslösa) och syndabockar (som politiker och journalister).

En kärleksmanifestation däremot är till sin karaktär inkluderande. Den kan absolut problematiseras – många har svårt för ordet kärlek, några föredrar enskild kontemplation, andra frågar sig om offren och sorgen glöms bort under sångframträdanden och paroller om gemenskap och motstånd.

Nyckeln till förståelse för vad som främjar hållbarhet och vad som inte gör det är förståelse för skillnaden mellan komplext och komplicerat, och insikt om att livet handlar om mer eller mindre av både och, än om antingen eller. Ritualer ska problematiseras, men inkluderande kärleksritualer för människor samman, öppnar upp hjärtan och skapar ett utrymme mellan som är allas eller ingens och där man kan mötas för att manifestera sitt ömsesidiga behov av varandra. I en dikotomisk värld -- där allt handlar om: rätt eller fel, vi eller dom, med eller mot -- kommer ritualerna att manifestera och förstärka dikotomierna och göda känslorna, men i en dialogisk, värdigare och med inkännande, intellektuell värld kommer ritualen att föra människor samman. Det fina med kärleken är att den aldrig är tvingande, att den aldrig går att utkräva. Hatet är oresonligt och kräver motstånd för att växa,  det blir starkare ju tydligare dikotomin är.

Men den inkluderande ritualen är aldrig skadlig. Den stärker samhället och åskådliggör gemensamma värderingar. Genom ritualen bekräftas och skapas berättelser om vilka vi är och strävar efter att vara.

Nazisternas ritualer var ett slags masshysteriska manifestationer, och kraften i den rörelsen byggde på tanken att antingen är ni med oss eller också är ni mot. Nazismen byggde på självförbrännande hat, och redas ritual manifesterade just det. Ritualer är är dock neutrala och kan fyllas med olika innehåll. En kärleksmanifestation kan aldrig vara skadlig. Östenberg säger det som behöver sägas: Störst av allt är kärleken. Vi blir de människor vi blir i mötet med andra. Samhällen där man öppnar upp sig för varandra och möts i kärlek är väsensskilda från samhällen där man möts i hat och med misstänksamhet. Här kan du och jag göra skillnad. Ingen kan styra över någon anna, bara över sig själv. Hur man ser på och bemöter sin nästa bestämmer man själv. Om fler väljer kärlek, förståelse och visar varandra tillit öppnas samhället upp och det blir lättare att lita på varandra. Tryggheten växer och känslan av olikhet minskar. Inkluderande ritualer kan bryta destruktiva mönster och skänka hopp, och den frustrerade, hatande och högljudda minoritetens hetsande röster dränks av kärlekens kollektiva, inkluderande glädjerop. Bara för att man tänker och ser olika ut betyder inte att man är mot. Vi är alla människor och det är alltid mer som förenar än skiljer oss åt.

Är det något vår tid lider brist på så är det just detta – gemensamma berättelser. Alla dessa uttryck för medkänsla, hjälpsamhet och omtanke som efter terrordådet visades genom hashtags, blommor och solidaritetsmanifestationer, har därför en meningsskapande funktion. De berättar, för oss själva och för andra, att vi i kris håller ihop.

Jag befarade att det inte skulle bli så, den där fredagen då det stod och vägde, men jag blev inte förvånad när hatet uteblev. Jag har valt att tro på människan, och den tron övervinner hatet och bygger band mellan. Vi behöver bevisa för varandra att vi som vill det goda, som älskar och vill vara vännner, som tror på människan och som hellre är bräckliga tillsammans än starka för oss själva, är i majoritet. Manifestationerna av kärlek och de inkluderande ritualerna stärker de goda krafterna och visar för alla hur få det är som trots allt hatar.

Självklart uppfattas detta som stötande för alla självutnämnda Sverigevänner, vars främsta syfte är att splittra. Men för oss andra vittnar det om sammanhållning och styrka.

På nätet kan hatarna skapa avatarer och mångfaldiga sitt hat, men i verkliga livet, ute på gator och torg försvinner de och deras röster i massan av älskande medmänniskor som visar vad som verkligen betyder något.

För en värdigare värld 3

Med utgångspunkt i Li Bennich-Björkmans Understreckare i SvD, om filosofen, ekonomen och statsvetaren Amartya Sen, fortsätter jag samtalet om vägar mot ett värdigare samhälle. Tänker på den utbredda tidsbristen som sliter människor isär och som upplöser band som skulle kunna knytas hårdare och fungera som skydd mot tillvarons alla oväntat oväntade inslag. Många gör idag precis tvärtom och jagar egna fördelar för att skaffa sig individuell trygghet. Fast eftersom alla agerar så uppstår en destruktiv konkurrens som bara gynnar dem som redan är gynnade. Det sägs att konkurrens driver kvalitet, fast det är inte mycket som talar för det. Kvalitet kan bara skapas av människor som litar på varandra, om det finns tid och möjlighet att misslyckas. Konkurrens pressar priser och tvingar fram den där tidsbristen som löser upp basen för samhället, och när ekonomin allt med hamnar i fokus och det mänskliga ses som ett problem är steget inte långt till att ersätta människor med maskiner. Det drabbar ju inte mig, tänker de flesta. Fast allt talat för att det drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Ett värdigare samhälle är ett samhälle där flertalets väl och ve står i fokus, där man hjälper de som av en eller annan anledning har det svårt och där de som lyckats förväntas dra ett tyngre lass, för att det kan och just för att de har lyckats inom rådande system. Egoism och snålhet är ovärdigt. Girighet är inte en egenskap att slå vakt om. Vänlighet, solidaritet, givmildhet och hjälpsamhet; varför betraktas det som dumhet? Varför beundras de giriga och skrattas åt det som delar med sig och vill hjälpa? Det handlar om kulturellt underliggande värderingar som vi borde samtala mer om än vi gör, istället för att fastna i talet om hur mycket eller lite skatt jag tycker är skäligt att betala. Ju mer man har och ju mer man tjänar desto mindre verkar man vilja betala. Fast det är bara en tanke som är möjlig att lufta i ett ovärdigt samhälle. I en värdigare värld är givmildhet och solidaritet det högsta goda och det mest eftertraktade. Där hjälper man varandra istället för att låsa in sig i en bubbla för att hata allt och alla som inte är som jag.

Inte bara klass skapar skriande ojämlikhet. Detsamma gäller kön. I stora delar av världen är det ett straff att födas till kvinna. Jämfört med mannens rättigheter är kvinnans begränsade, om de ens finns, medan förutsättningarna att utbilda sig, att försörja sig själv och att göra egna livsval ofta lyser med sin frånvaro. För hundratals miljoner kvinnor världen över – här är västvärlden ett undantag – är det individuella handlingsutrymmet alltså minimalt. Kvinnor är möjligen föremål för andras ibland välvilliga åtgärder men har litet eget inflytande; med Sens terminologi är de ofria och saknar förutsättningar att handla; de har ingen agens. Det kan därför tyckas självklart att frågan om kvinnors ställning och möjligheter sedan länge borde vara högt på forskningsagendan i utvecklingsforskning. Så har emellertid inte varit fallet.

Genusvetenskap räknas inte riktigt som forskning. Kunskapen som den forskningen genererar accepteras inte, inte som riktig kunskap. Hatet (det är kanske att ta i, men jag pekar inte ut någon och jag tycker faktiskt att oresonligheten inte står näthatet långt efter) från många "riktiga" forskare, riktat mot genusvetare och forskare som sysslar med maktanalyser och postmodern teoribildning är häpnadsväckande känslosamt för att komma från forskare som säger sig värna sanning och objektivitet. Om någon hävdar något i namn av vetenskap, oavsett inom vilket ämne eller vilket teori eller metod man använder, som går att falsifiera är det enkelt gjort. Att blanda in känslor i diskussionen leder inte till något annat än att vetenskapen riskerar att bli ovärdig. Talet om att det gått för långt med jämställdheten är också intressant, för hur kan ett balanserat maktförhållande gå för långt? Antingen råder balans eller också inte, så vad tjafsar man om? Vad handlar motståndet mot kvinnors ökade makt och inflytande om? Egoism och värnande av sina egna privilegier, så klart. Ovärdigt är vad det är, när ska vi se och förstå. Hur länge ska vi kollektivt acceptera det ovärdiga beteendet att använda intellektet för att hitta på logiska förklaringar i efterhand till varför det är som det är och varför det så ska förbli.

När Amartya Sen 1987 gav ut skriften ”Gender and ­cooperative conflicts” var han därför, liksom när det gällde betoningen av klass, banbrytande bland utvecklingsekonomerna. Här argumenterade han för att utvecklingsforskning behöver kön som ett separat fokus – bredvid klass, yrke, och familjestruktur – för att bättre förstå ojämlikhet och välstånd. En grundläggande konflikt ­mellan könen existerar och kommer till uttryck i alla samhällen, men med olika styrka. I en underbar mening fångar han det unika med konflikten mellan könen: ”En arbetare och en kapitalist lever vanligen inte under ­samma tak med delad oro, erfarenhet och gemensamt handlande. Den aspekten av ’gemensamhet’ ger konflikten mellan könen en alldeles speciell inramning.”

Den som lever under samma tak, som delar erfarenheter och oroas över liknande saker, kommer att värdera liknade saker på liknande sätt. Segregation, oavsett vad klyftan handlar om, är ovärdigt, framförallt för den som har makten att göra något åt saken men som väljer att köpa ännu en bil, båt eller kryssningsresa istället. När männen i näringslivets toppar ska försvara sin position talar de gärna om hur det önskar att det fanns kvinnor med rätt kompetens för att axla ansvaret. Fast de talar inte vad det är för typ av kompetens som krävs, som de själva besitter och uppenbarligen inte har några som helst problem att finnas bland sina likar. Intellektet är fantastiskt på det sättet, och det används långt ifrån alltid i arbetet för att skapa en värdigare värld. Mycket vanligare är det att högt utbildade, högavlönade och privilegierade använder sin makt och sitt inflytande för att främja en politik som ger dem mer makt och pengar samt mer inflytande. Att värna värdighet är att utgå mer från samhället än från sig själv, är att lära sig se bjälken i det egna ögat först, innan man lägger märke till grandet i nästans öga. I ett värdigt samhälle erkänner man sina fel, hjälper varandra och tar vara på den tid man har och det som är här och nu.

Inom statskunskap och sociologi skriver många idag om intersektionalitet, det vill säga hur olika slags identiteter tillsammans kan förstärka underordning. Är du kvinna, lågutbildad och svart, är dina förutsättningar i det svenska samhället sämre än om du är en vit medelklassman. I ”Gender and ­cooperative conflicts” antyder Sen konturerna av en ­sådan analys när han lyfter fram de olika identiteter som en människa besitter, och hur de kan samspela. Själv har han berättat att hans egna erfarenheter av att vara ensamstående förälder (hans italienskfödda hustru Eva dog i cancer bara 43 år gammal och lämnade då Sen med två små barn) hjälpte honom att få syn på de svårigheter som ofta är kvinnans. Sedan dess har han i sin forskning ständigt betonat betydelsen av könsanalys och att lyfta fram ökningen av kvinnors förmågor och därmed frihet som avgörande för global utveckling. Pratichi Trust i Indien och Bangladesh, grundad av Sen, arbetar särskilt för kvinnors rättigheter till utbildning och sjukvård.

Varför är det "bara" män som krigar? Tänk om soldaterna istället tog hand om sina barn, sina föräldrar och samhällets svaga. Då skulle ingen behöva vara rädd för att invaderas eller utsättas för hot, ingen skulle behöva förbereda sig på försvar. Tänk om det blev krig, och ingen kom. Gillar den tanken. Tänk om. Mycket lite av det som handlar om kultur är som det är för att det måste vara så. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många orkar, vill och bryr sig om att försöka. De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor är försvinnande små och spelar i praktiken, i vardagen i ett modernt samhälle, ingen som helst roll. Varför låter vi det spela så stor roll i kulturen, när samhället ska organiseras och makt fördelas? Ett värdigare samhälle är ett samhälle där man inte bara kan utan även gör det, stannar upp och tänker efter, före. Varför gör vi som vi gör, och varifrån hämtar vi inspiration för att tänka nytt? Vad och vem låter vi oss inspireras av? Det spelar roll.

Som liten pojke, i en privilegierad och intellektuell ­familj, bevittnade Amartya Sen svältkatastrofen i Bengalen 1943, som tog över 3 miljoner människors liv. Den ­insikt som långt senare skulle mogna till hans syn på utveckling som frihet fick fäste i honom redan då, nämligen att svälten ingalunda drabbade urskillningslöst; det var de längst ned på samhällsstegen som for mest illa. Som barn kunde han också se hur våldet mellan hinduer och muslimer drevs upp som en följd av politisk agitation, och hur en muslimsk daglönare knivhöggs till döds efter att i sin materiella desperation sett sig tvungen att leta jobb i de hinduiska kvarter där familjen Sen bodde. Fattigdomen tvingade Kader Mia, som han hette, att utsätta sig för stora risker. Den gjorde honom ofri att välja det han visste hade varit bättre.

Olycka beror på att man inte skärpt sig tillräckligt. Se på mig: kan jag kan alla. Ovärdiga tankar som ogenerat och helt utan stöd i forskning kan föra fram i ett ovärdigt samhälle. Samhällets uppgift är att omfördela och utjämna ytterligheterna. Alla kan och ska inte ha lika samma, men där och när rika tillåts bli allt rikare och där klyftorna ökar är inte ett hållbart samhälle, det är ett sårbart samhälle som tvingar att alla att odla sin egoism vilket drabbar kollektivet, men slår hårdast mot de svagaste, de med minst marginaler. Den som är fattig tvingas utsätta sig för risker som den privilegierade kan avstå från genom att bygga murar, köpa försäkringar och leja ut farliga, ohälsosamma arbetsuppgifter. Den privilegierade kan äta bättre ta hand om sin hälsa och investera i ett gott liv för sig och de sina. Men hur gott är det livet när man tvingas kryssa mellan tiggarna som sitter utanför affärerna? Förbjud tiggeriet, säger vissa. För vem skull, undrar jag? Och hur värdigt är det att mota bort den som behöver hjälp och är desperat nog att lämna sitt hem och kasta sig ut i flykt? Ovärdigt är det, det är bara att hacka i sig för den girige.

När Skytteanska priset tilldelas Amartya Sen är det för en forskargärning som aldrig upphört att sätta människans strävan efter ett värdigt liv i centrum. Innehållet i det livet kan och ska se olika ut, men centralt för Sen är att ett omistligt mänskligt värde ligger att kunna utöva inflytande över sig själv och sin väg. Demokratin bidrar till att förverkliga denna strävan genom val och politiska ­reformer; reformer som skapar rätt till utbildning, bred tillgång till sjukvård, anständiga bostäder och som avskaffar privilegier som bara baseras på kön. Sen visar att vi har redskapen till jämlikhet och värdighet i våra händer. Ansvaret att nyttja dem är vårt.

Sådan forskning som sätter människans strävan efter värdighet i centrum borde värnas och belönas mer än forskning som leder till en diffus nytta som alla ändå vet bara handlar om kortsiktig ekonomisk vinst. Sens forskning handlar om hållbarhet i ordets bästa bemärkelse, långsiktig hållbarhet. Hans forskning är grundforskning, som drivs framåt av en mäktig kraft, av solidaritet, medmänsklighet. En värdig forskning utförd av en värdig forskare, som får ta emot ett värdigt pris.

Att gå sin egen (kunskaps)väg

Att gå sin egen väg kostar på. Det vet jag, av egen erfarenhet. Att följa sin övertygelse och göra det man verkligen tror på, känner för på riktigt och kan försvara både för sig själv och för omvärlden, är inget enkelt val. Den enda, rätta, vägens försvarare är många, starka och backas upp av en tyst massa med följare som bara vill ha lugn och ro och som därför fogar sig. Jag saknar den förmågan. Mitt val står alltid mellan att gå under av leda eller följa mitt hjärta och intellekt. Under en stor del av livet följde jag med, fogade mig och försökte göra som man "ska", och fick betala ett högt pris för det. Jag drev mig själv till utplåningens gräns, till randen av utmattning och kämpade med känslan av livsleda. Vad är meningen med allt? Vad är livet värt om man inte kan andas frisk luft och tänka högt och fritt om det som verkligen betyder något för en? Som akademiker förväntas jag göra det som gynnar min karriär, och gör jag det belönas jag med pengar och ära. Inte med tid att tänka och frihet att gå min egen väg, vilket jag utbildats för. Ledsen, men det sättet att se på kunskapsutveckling fungerar inte för mig. Känner jag mig instängd och vingklippt, känner jag mig som en marionett eller tvingas följa order som jag inte förstår eller på goda grunder anser problematiska, givet högskolans samhällsuppdrag, är det som något dör inom mig. Jag vill leva, och för mig går det bara om jag får vara fri. Tvinga mig, och hela mitt väsen gör uppror. Inget blir gjort. Lita på mig och ge mig frihet. Då finns hur mycket tid, lust, ork och kreativitet i världen. Därför går jag min egen väg. Kosta vad det kosta vill. Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för, har någon sagt. Och det har allt mer kommit att bli mitt motto. Jag går mig egen väg och gör det jag tror på, för bara då kan jag se mig själv i ögonen. Kan man inte det är man ute på ett sluttande plan.

Bloggandet är ett sätt att gå min egen väg. Idag har jag dock inte riktigt ro att blogga som vanligt. Alltför många krav, allt för mycket att göra och tio uppsatsgrupper som väntar på handledning. Den här tiden på året är galen. Fast jag har på senare år blivit allt bättre på att söka mig inåt, mot orkanens öga. Där är det tyst och lugnt, faktiskt. Låt det larma och låt alla andra rusa runtomkring. Jag lagar efter läge och gör bara det jag måste, på mitt sätt och det är jag som lägger ribban på rätt höjd. Idag kan jag inte blogga som vanligt, men resten av veckan kan jag det, och sen är det helg igen. Nästa måndag är det första maj. Det ska nog gå att klara sig genom detta läsår också. Nästa vecka eller möjligen veckan därpå kommer min nästa bok att publiceras på nätet. Jag delar med mig lite av tankar därifrån, för att stjäla till mig lite tid och utrymme att fokusera. Boken är ett annat resultat av att gå sin egen väg. Studier av förändring, i rörelse, som boken heter, är en kompromisslös reflektion över mitt ämne kulturvetenskap. Här sätter jag ner foten och skriver om min syn på kultur och kulturforskning. Jag har ingen aning om hur det tas emot, men det är en del av tjusningen. Går man sin egen väg vet man aldrig, men det är också själva poängen. Följer man en utstakad väg kommer man i bästa fall till målet, men väl där tvingas man inse att det bara betyder att vägen leder vidare. Man kommer aldrig fram, man förverkligar bara någon annans dröm. Kanske kommer min bok att haverera, kanske gör jag bort mig totalt, men då gör jag det i alla fall med hedern i behåll och ingen kan ta ifrån mig känslan av att verkligen vara nöjd med något. Är man bara det spelar det inget roll vad andra tycker. Nåväl, jag skulle ju inte skriva så mycket. Men det ena ger det andra ... Slutar där. Håll till godo, här kommer en passage från boken som knyter an till det jag skrivit om under senaste tiden här på Flyktlinjer. Citaten kommer från Deleuze och Guattari, från deras text om nomadologi och krigsmaskinen, i Tusen Platåer.

När jag började på universitet hösten 1991 och anträdde vägen jag fortfarande vandrar längs var det med en stor hunger efter kunskap. Under mina sex år som student läste jag en massa olika kurser. Allt av intresse slukades och jag sökte mig fram efter principen, det ena ger det andra. Hela tiden öppnade sig nya världar av kunskap för mina ögon. Som doktorand var jag sedan tvungen att specialisera mig och fördjupa studierna. Tvingades begränsa synfältet och gå på djupet. Det var nyttigt, också. Hur frestande det än var att fastna där och gräva djupare för att lära mer och muta in ett område att göra karriär inom valde jag en annan väg. Jag bytte ämne, och det har jag fortsatt med sedan dess. Jag är intresserad av de stora frågorna, de riktigt stora frågorna. Frågorna utan givna svar lockar mig. Som kultur till exempel. Kultur är inget man kan bli expert på, för det handlar om generella kunskaper och om förståelse för förändring.

Idag är mycket annorlunda i akademin men min vilja att veta är lika stor och hungern efter kunskap lika djupt känd. Lägger minst lika mycket tid på sökandet nu som då. Men ju mer jag läser och förstår, desto djupare och vidare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Och för varje år som går i akademin krossas fler och fler illusioner. Det bevakas gränser och räknas pengar och prestige. Kunskapen hamnar allt mer i skymundan med dagens syn på vad som räknas. Akademin jag sökte mig till finns inte längre. Kanske har den aldrig funnits. Ändå längtar jag efter den där känslan av förundran, för den bär på en kraft som är svår att överträffa. Dagens studenter söker oftast inte kunskap, utan en examen. Och det är inte deras fel för de uppmuntras till detta av samhället. Jag möter sällan en vilja att veta, och får därför inte kanalisera självständigt driv efter kunskap. Ansvaret för utbildningens resultat vilar allt mer på lärarnas axlar. Detta är inte hållbart, för det finns en gräns för vad enskilda klarar av innan de dukar under. Jag är oroad. Därför drömmer jag om något annat, en annan kunskapssyn och en annan akademi, andra villkor, förväntningar och krav på den högre utbildningen.

Det var när jag fann Deleuze och Guattari som bitarna föll på plats. Under hösten 2007 och framförallt under 2008 i samband med en seminarieserie om A Thousand Plateaus som hölls på Göteborgs Universitet. Där och då, tillsammans med en ganska spretig samling forskare, doktorander, studenter och andra intresserade, lossnade det för mig. Där befriades tanken, perspektivet vidgades och idag ser jag på världen och kunskap på ett annat sätt än innan. Seminarieserien som sträckte sig över hela året gav mig chansen att tillsammans med vänner som förfogade över olika kunskaper och kompetenser, som genom vänligt, nyfiket och konstruktivt lyssnande, hjälpte varandra att förstå. Där, i det sammanhanget utvecklades min nuvarande syn på världen. Seminariet utgör ett slags vattendelare i mitt intellektuella liv. Före och efter. Tacksam för att jag fick vara en del av det. Glad att det som planterades där fortfarande bär frukt. Ett annat vetande, en annan syn på kunskap, nya perspektiv på världen, är möjligt. Den där seminarieserien fick mig att inse det, och det är hoppet om att få uppleva något liknande som håller mig kvar i akademin. Det handlade inte om att Deleuze och Guattari, eller någon av seminariedeltagarna, förmedlade kunskap och det var inte så att jag lyssnade på någon och tog kunskapen till mig. Insikterna växte istället fram genom att vi arbetade tillsammans med originaltexterna. Kunskapen uppstod i mellanrummen. Alla delar av helheten var lika viktiga för resultatet. Deleuze och Guattari leder inget i bevis, presenterar inte fakta och talar inte om hur det är. Däremot bygger deras texter på bred beläsenhet och djupa kunskaper. Insikterna förmedlas indirekt. För att texterna ska tala och bli meningsfulla krävs tolkning och det är så jag försöker skriva också, för jag tror på kraften i samtalet.

Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle [som är undertiteln till alla tre böckerna i serien] är ett slags syntes av allt jag hittills lärt mig hittills. Arbetet med texterna som bildar utgångspunkt för reflektion hjälper mig att foga samman kunskapsfragmenten som genom åren snappats upp från olika håll. Originaltexten utmanar mitt intellekt och är skriven på ett sätt som engagerar. För att innehållet ska bli begriplig krävs att jag vill förstå och tillför något eget. Flummigt, säger vissa, men det säger bara den som letar efter meningsfullt innehåll i textens bokstav. Där finns inte mycket att hämta. Värdet av texterna står att finna i mellanrummet mellan orden och mottagaren. Både denna och texten av Deleuze och Guattari blir vad man gör dem till. Värdefulla eller värdelösa? Ingen annan än den som läser och tänker om och med innehållet bestämmer över utfallet.

Det finns varken nomadiska eller bofasta smeder. Smeden är ambulerande, kringresande. I detta avseende är hans boende speciellt viktigt: hans rum är varken den bofastes räfflade eller nomadens släta rum. Smeden kan ha ett tält, han kan ha ett hus, men han bebor dem på samma sätt som metallen själv, som vore de en ”viloplats”, som vore de en grotta eller ett hål, en till hälften eller helt underjordisk boning. Han är troglodyt, inte av naturen, utan självmant och av behov.

Smeden som skapar verktyg av materien och omvandlar världen. Och världen som i sin tur både förändras och förändrar tillsammans med människorna och kulturen. Smeden som förmedlande länk, som det moment i helheten vilket gör skillnad. Smeden är slumpen personifierad. Vetenskapen kan också uppfattas så, som ett slags förändringsagent. Nomadologin skapar verktyg för förändring. Vetenskapens resultat är verktyg, vetenskapen ska inte driva utveckling. Vetenskapen skall serva och följa, inte förändra. Kunskap kan förändra, men inte vetenskapen. Inte i en demokrati. Det är en viktig princip och en förutsättning för social hållbarhet att ingen äger kunskapen. Förändringen måste komma underifrån, måste växa fram på insidan och mellan. Hållbar förändring kan inte tvingas fram, den är ett resultat av kultur. Makten över samhället måste delas och spridas. Det är i mellanrummen som flyktlinjerna vilka driver förändring uppstår, kanaliseras och får momentum genom handlingarna som utförs i vardagen.

En lysande text av Elie Faure talar om de indiska vandringsfolkens helvetiska tåg, hur de gör hål i rummet och ger upphov till fantastiska former svarande mot dessa genombrytningar, det icke-organiska livets vitala former. ”Vid havsstranden, vid bergets fot, mötte de en granitvägg. De trängde då in i graniten, de levde, älskade, arbetade, dog och föddes i skuggan, och tre till fyra hundra år senare kom de ut miltals längre bort, då de genomkorsat berget. Bakom sig lämnade de den tömda klippan, med gruvgångar utgrävda i alla riktningar, med skulpterade och ciselerade väggar, naturliga eller konstgjorda pelare, tio tusen fasansfulla eller betagande gestalter ... Här vittnar människan såväl om sin kraft som om sin intighet. Hon sökte inte i formen en bekräftelse på ett bestämt ideal. Hon utvinner den i rått tillstånd ur det formlösa, såsom det formlösa vill. Hon utnyttjar klippans fördjupningar och tillfälliga egenheter”.

Människan både har och saknar kraft, det beror på hur man ser på saken. Människan skapar sitt eget öde, i handling, tillsammans. Världen utgör samtidigt både möjlighet och hinder för förändring. Därför är det problematiskt att söka efter på förhand bestämd kunskap, för det låser fast det som till sin natur är föränderligt. Förändring är kulturens enda konstant. Förutsättningar för förändring kan man studera, men inte kulturen i sig. Samhället, politiken och så vidare. Överallt förändring. Det är bättre att söka insikt om vetandets gränser, än att samla information och data på hög. Om det krävs att vetandet måste godkännas av forskarsamhället innan den når allmänheten är kunskapen gammal och inaktuell redan innan den lämnat akademin. Kulturen förändras dessutom som en konsekvens av att det forskas om den. Kunskap kan inte ägas, bara användas. Insikterna har jag inte fått av, utan genom att tänka med Deleuze och Guattari. En betydelsefull skillnad. Världen behöver fler medborgare som engagerar sig, inte färre. Vetandet måste spridas, inte kontrolleras.

Form och innehåll är en evig fråga. Platon hävdade att formerna och innehållet var åtskilda, att idéernas värld var en annan än fenomenens. Han hävdade också att kunskapen och sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka och att sanningen är en, odelbar och evig. Aristoteles menade att formerna snarare finns inne i objekten, att de samproduceras med innehållet, i takt med att den inneboende potentialen förverkligas. Jag är benägen att hålla med den senare, men utgår från att det inte finns någon teleologi, bara rörelse och relationer. Tänker att det är ointressant att avgöra vad som är sant och vad som är falskt, speciellt om det handlar om kultur. Däremot går det att avgöra relativt enkelt om något fungerar. Och fungerar det är allt gott och väl, annars är det bara att söka vidare. Vetenskapen måste ständigt vara på väg, sökandes efter sådant som fungerar.

Ett metallurgiskt Indien. Att tränga genom bergen i stället för att bestiga dem, att gräva ut jorden i stället för att räffla den, att göra hål i rummet i stället för att bevara det slätt, att göra jorden till en schweizerost. Det finns en bild i filmen Strejk som visar ett hålat rum där ett hotfullt folk reser sig upp, var och en i sitt hål som i ett totalt minerat fält.

Så slutar stycket. Det finns en bild i en film ... vackert, fantasieggande. Så väcker man läsare till handling. Så tvingar man läsare ut ur texten. Och det är vad som krävs för att uppfylla hållbarhetsmålet. Många som gör något. Engagemang, handling, tillsammans. Kritiskt tänkande och förståelse för vilka förutsättningar som finns för förändring är vad jag sysslar med. Andra bidrar med annat. Kulturen uppstår mellan och genom utbyte av tankar, erfarenheter, drömmar och visioner. Kunskapens värde bestäms av hur insikterna används, den har inget eget värde. Därför leder det tanken fel att se vissa kunskaper eller vetenskaper som nyttiga och andra som onyttiga. Eftersom ingen vet vad som kommer att hända i framtiden är det omöjligt att uttala sig kategoriskt om dessa saker. All kunskap kan förr eller senare komma att visa sig användbar.

När kraven ökar utan att tiden gör det får det konsekvenser

Snubblar över en artikel i Lärarnas Tidning, en debattartikel; ett rop på hjälp. Någonting är allvarligt fel i det svenska utbildningssystemet och jag är inte ensam om att se och känna oro över vad som håller på att hända. Det är inte min situation jag oroas över, jag är flexibel och lever i förvissningen om att jag hittat en strategi som fungerar för att navigera mig genom vardagen utan att bränna ut mig. Skolan och den högre utbildningen handlar dock inte om lärarnas och elevernas förmåga att klara sig, utan om kvaliteten i kunskapsutvecklingen. Staten och kommunerna investerar inte i utbildning för att så effektivt som möjligt få ut mesta möjliga mätbara resultat. Ett lands framtid står och faller med hela befolkningens samlade kunskaper och kompetens.

Löften om en individanpassad skola där valfriheten står i fokus kan man uppenbarligen vinna väljare på, men dagens utbildningssystem bygger på en högt olycklig föreställning om att utbildning är något man skaffar sig för egen del och av personliga skäl. Så är det självklart, för individen. Men skolan är också ett av de ben som samhället vilar på. Skolan lägger grunden för det som kommer sedan, den högre utbildningen. Och den högre utbildningen lägger grunden för det som kommer därefter, antingen forskning eller arbetsliv. Samhället och dess förmåga att klara olika utmaningar växer fram mellan, och allt står och faller med KUNSKAPEN som är en kvalitet som aldrig går att mäta. Eller visst går det att mäta, och självklart går mätresultaten att följa upp och jämföra. Fast kunskap och mätbara resultat är två helt olika saker. 

I samma stund som skolan skiftade fokus och började handla mer om att mäta resultat än om att utveckla kunskap hände något. Fokus skiftade och allt handlar idag om att producera resultat, vilket gör att både elever, studenter och lärare utsätts för en press. Skolans verksamhet mäts i graden av effektivitet och för varje år förväntas skolorna producera mer, och processen eldas på av konkurrensen som gör att ingen kan stanna upp, tänka efter och reflektera över vart vi är på väg och om det vi gör verkligen ger oss mer och bättre kunskaper, det vill säga sådana kunskaper som samhället verkligen behöver. Konkurrenskraftiga resultat är naturligtvis inte självklart bra resultat, varken på kort eller lång sikt. Och individuell kundnöjdhet leder absolut inte per automatik till att graden av långsiktig hållbarhet ökar i samhället. Ofta är det precis tvärtom. 

Dagens utbildningssystem bygger på en olycklig kombination av prestationsfokus, effektivitetssökande och kundnöjdhet. Det gör kanske underverk för statens och kommunernas ekonomi på kort sikt. Skatterna kan sänkas, hushållens konsumtion kan öka och det gynnar tillväxten. Utifrån ett strikt (kvartals)ekonomiskt perspektiv ser allt ut att vara frid och fröjd, så länge kvalitetsmätningarna genererar ett godtagbart resultat. Problemet är att kunskapens värde visar sig LÅNGT senare, och då kan det vara försent att göra något. Det faktum att både elever, studenter och lärare, som en konsekvens av dagens sätt att organisera utbildning, går på knäna är en alarmerande signal som just av ovan nämnda skäl borde tas på mycket större allvar. Det Johan Haeffner skriver är viktigt, idag och imorgon, för alla.

I Sverige arbetar lärare en timme mer per dag jämfört med OECD-snittet, enligt en studie från 2016. Finska lärare arbetar betydligt färre timmar per år enligt samma studie. I Finland har de inte heller nationella prov, lärare och elever har mindre undervisningstid och barnen börjar senare i skolan. Trots att landet gör mindre på flera områden jämfört med Sverige, har man bättre skolresultat enligt flera kunskapsmätningar.

Det verkar som att Finland lyckas bättre med att förvalta den tid som elever och pedagoger tillbringar i skolan. Det förefaller därför som att vi i svenska skolor gör för mycket. Nu är det hög tid att svenska skolan aktivitetsbantar. Vi behöver prioritera både på individnivå och på organisatorisk nivå.

Fokus i skolan borde riktas mot vägen fram och innehållet, det vill säga hur tiden man har till sitt förfogande, förvaltas. Det är en tanke jag verkligen skriver under på. Ska kunskapen kunna hamna i fokus, istället för mätbarhet och nyckeltal, krävs att fokus riktas mot vardagen i skolan, att alla inblandades hälsa och upplevelser också räknas. Så länge det är kortsiktigt mätbara resultat och ekonomi som är i fokus kommer kunskapen att bli lidande, för kunskap går inte att mäta, dess värde visar sig långt senare och ofta på ställen där man minst anar det. Dagens utbildningsfilosofi och skolpolitik är resultat- och ekonomifokuserad när den borde vara inriktad dels mot människornas hälsa och välbefinnande, dels mot förutsättningarna för att skapa kunskap.

En förklaring till att tiden inte räcker till är att olika roller konkurrerar om utrymmet. Vi är ämbetsmän i vår myndighetsutövning som till exempel skolplikt och betygssättning. Vi är marknadsförare som ska dra in pengar till skolan genom att göra den attraktiv för aktuella och blivande kunder. Vi är ombudsmän (mentorer) då omsorgen om klienterna, det vill säga eleverna, har ökat med läroplanens tydligare fokus på varje elevs förutsättningar och behov. Vi är naturligtvis även experter i lärande, själva kunskapsuppdraget.

Tendensen i Skolsverige är att tilldelning av uppdrag och roller hela tiden fylls på. De är svåra att balansera och varje enskild roll kräver sitt engagemang.

När allt fokus riktas mot det närmast heliga resultatet, och när debatten om skolan handlar mer om vem och hur samt till vilken kostnad, än om vad och varför, är det lätt att det blir så att lärarna och eleverna/studenterna åläggs allt mer uppgifter samtidigt som tiden som finns för att utföra dem minskar. Dygnet har fortfarande bara 24 timmar och en arbetsdag är åtta timmar, och eftersom människan biologi är den samma idag som igår och under överskådlig tid framöver kommer hälften av den återstående tid att behöva läggas på sömn. När skolans krav på prestation ökar går det ut över antingen resten av tiden (man kan använda en del av sin fritid för att kompensera för tidsbristen, men bara under en tid) eller också över kvaliteten och kunskapen. Det är ingen åsikt, det är ett tvingande faktum. Var och en löser sin situation på det sätt som fungerar för hen. 

Så här försöker jag tänka när arbetsbelastningen drabbar mig: Det är bara jag personligen som fullt ut vet hur min aktuella arbetssituation ser ut. Jag arbetar inte mer tid än vad jag har betalt för, eftersom tiden ändå inte kommer att räcka till. Det kan låta tråkigt och lite som att ge upp sina ambitioner. Att utsläcka sin egen eld, men det handlar om att undvika att glöden falnar. Att förvalta sitt engagemang.

Jag tänker och agerar lite samma som Haeffner. Jag gör det arbete jag får betalt för. Det som gör mig bedrövad är att jag tvingas se på medan kunskapens i min yrkesvardag på olika sätt löses upp inför ögonen på mig. Rent personligen kan jag kompensera utarmningen genom att i vardagen söka mig till intellektuellt stimulerande sammanhang, och det är även delvis därför jag bloggar. Arbetet som lektor handlar dock i praktiken allt mindre om KUNSKAP, för det hinns inte med eftersom mitt uppdrag som lärare fylls av andra uppgifter, strategiska möten, administration, krångel med olika tekniska system och fokus på genomströmning vilket gör att jag måste jaga och ta ansvar för studenternas planering av sina studier på ett sätt som jag inte tycker hör hemma på högskolan och som är direkt skadlig för kunskapsutvecklingen som alltid bygger på eget ansvar.

Huvudmän, rektorer och fackföreningar har en viktig uppgift att agera fredsbevarande styrkor i de olika lärarrollernas inbördeskrig, för att få tiden att räcka till.

Rektorerna måste satsa på att kunskapsuppdraget står i centrum och, likt trädgårdsmästaren, rensa i rabatterna för att skapa optimala förutsättningar. Floran inom skolan är omfattande och därför behövs rektorer som är på gränsen till rebelliska i sitt förhållande till djungeln av statliga och kommunala styrdokument.

Svenska skolor behöver också huvudmän som inser att skolan inte alltid blir bättre för att vi sätter igång nya projekt. Tidigare satsningar rinner ut i sanden då de trängs undan av nya.

Vi behöver politiker som prioriterar skolans kunskapsuppdrag. Behöver vi alla planer som skolor avkrävs, till exempel planer för likabehandling? Finns det inte redan en omfattande lagstiftning som handlar om detta? Är det då inte tillräckligt att skolor avkrävs att följa dessa lagar? Kanske är det så att vi i vår iver att fullborda den demokratiska och liberala utopin, göder fram ett av styrdokument överbelastat skolsystem.

Jag instämmer, till fullo. Gör ansvariga ingenting åt situationer och bantas inte uppdraget betydligt finns det snart ingen tid alls att ägna sig åt LÄRANDE som tar tid och kunskapsutveckling som kräver lugn och ro. Tid och frid är vad både lärare och den som ska lära behöver. Kravprofilen behöver ändras, från att vara inriktad på mätbara resultat, till att handla om vad man faktiskt gör under de där åtta timmarna som heltidsarbetet (både för lärare och elever/studenter) innebär. När resultatet står i fokus kan man tvinga på lärarna mer uppgifter och lägga ansvaret för resultatet hos lärarna, och eleverna och studenterna behöver heller inte redovisa hur mycket tid man faktiskt lägger på studier. "Det är för mycket att läsa och göra och ni lärare ställer för höga krav", får jag ofta höra. Mitt svar är alltid: I förhållande till vad; till antalet timmar per vecka, eller i relation en personlig känsla av att tiden inte räcker till? Om kunskapen är i centrum kraven på lärare och elever/studenter handlade om innehållet i vardagen, om vad man faktiskt ägnar sin tid åt, skulle det resultera i att alla arbetsmoment som åläggs lärarna skulle tvingas motiveras med hänvisning till kunskapskvalitet. Det går bara marginellt snabbare att rätta tentor och jag kan inte föreläsa snabbare idag än för 10 år sedan. Studenternas inlärningsförmåga har heller inte förändrats över tid. Ändå förväntas jag hålla samma eller ökad kvalitet i mitt arbete, trots att tiden jag har till mitt förfogande minskat DRASTISKT över åren. Det är en ekvation som inte går ihop.

Det finns en kraft hos dem som valt att arbeta inom skolan. Den kraften kommer fram då pedagoger och rektorer får rimliga uppdrag och tiden att räcka till.

Den kraften är en värdefull resurs som bygger samhällen, värnar demokratin, hållbarheten och förståelsen för vad som verkligen leder till positiv, långsiktig utveckling. Kraften i lusten att lära är enorm, men det är en kumulativ kraft som regelbundet behöver laddas för att inte tappa kraften. Tillförs ingen ny energi, ingen intellektuell stimulans och om arbetet automatiseras och regleras, om lärare inte känner tillit och om deras hälsa ignoreras. Om debatten om skolan förs över huvudet på de som ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land kan man kanske fortsätta producera resultat som går att mäta, men någon verklig kunskapsutveckling kommer man inte att kunna räkna med. Och vad ska vi då ha skolan och den högre till?