lördag 25 mars 2017

Akademiska samtal, hållbarhet och hotet mot demokratin

Vad är sanning? Hur når man verklig kunskap, om olika typer av fenomen. Det är frågor som under lång tid upptagit en stor del av min vakna tid, och utgör en betydande del av mitt arbete som forskare och lärare på högskolan. Under veckan som gått är det detta jag samtalat om med studenterna som skriver uppsatser, och jag har fått hantera en hel massa frustration. Studenterna vill vet vad de ska göra, och jag försöker få dem att förstå att det inte finns någon manual att följa, att vetenskap handlar om hur man tänker och om transparens och ett kritiskt förhållningssätt. Fortsätter den diskussionen här, med utgångspunkt i en replik  som publicerades för ett tag sedan på DN-Debatt av Olof Johansson-Stenman, (August Röhss professor i nationalekonomi och prorektor vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet). Han skriver:
Jag stöder helhjärtat Marie Demkers, Henrik Ekengren-Oscarssons, Jonas Hinnfors och Jesper Strömbäcks ambitioner att sprida det akademiska idealet att ”utveckla och förvalta kunskap genom ett kontinuerligt akademiskt samtal där olika teser prövas mot varandra” till andra samhällsområden. Det är också viktigt att ta deras varning på allvar om att ”när synen på kunskap och en gemensam verklighet bryter samman undermineras grunden för det upplysta samtal som är demokratins förutsättning”. Ökande faktaresistens kombinerat med mängden felaktig information som, medvetet och omedvetet, sprids över världen innebär mycket stora utmaningar för det öppna demokratiska samhället.
En enormt viktig fråga som debatteras, både i den ursprungliga artikeln och repliken. Vem och vad kan man lita på. Ingen/inget, är det kanske för någon chockerande svaret. Blind och okritisk tillit är ett lika stort problem som falska källor, lögner och medveten spridning av desinformation. Det finns ingen genväg till kunskap! Det är insikten som måste upprepas hela tiden. När skolan allt mer handlar om ekonomi och när det talas om evidens i alla möjliga och omöjliga sammanhang sker en glidning i samhället och kulturen, som liksom många andra glidningar som handlar om strävan efter att allt ska bli bättre är en väg mot helvetet som kantats med goda intentioner. Önskan att nå säker kunskap och längtan efter att känna tillit är djupt mänsklig, men det handlar om KÄNSLOR. Kunskap är något annat. Kunskap går inte att kontrollera, det kan man bara göra med information. Säkra källor existerar inte. Vägen till kunskap går inte att effektivisera och vetande är en evig kamp och en ständig utmaning. Jag kämpar för att sprida förståelse för det, för kunskapens och kulturens komplexitet. Ett utbildningssystem sin inte bygger på insikt om och hänsyn till verkligheten är och kan aldrig bli ett utbildningssystem som bidrar till kunskapsutvecklingen i landet. 
Universiteten har därför i dessa tider en speciellt viktig uppgift att tydligt stå upp för idealen att söka sanningen och att effektivt sprida den kunskap som genereras. Det är särskilt viktigt att betona dessa ideal just när det innebär ett personligt obehag att stå upp för dem. Inom samhällsvetenskapen innebär detta bl a en strävan efter att svara så ärligt och tydligt som möjligt på specifika faktafrågor, även när detta innebär att man kan utsättas för hot, eller när svaret sannolikt kommer att använda som argument av personer med helt andra politiska uppfattningar och värderingar än vad man själv har. Att slira på sanningen, eller att medvetet undanhålla delar av den, om än med de mest hedervärda avsikter, är djupt problematiskt just för att det underminerar den trovärdighet som är akademins själva förutsättning.
Ett samhälle som inte kan HANTERA sanningen är ett samhälle i upplösning, ett samhälle utlämnat till känslor och makt. Sanningen om universum, om fysiska fenomen eller andra saker som inte påverkas av hur människor tänker och känner är oproblematiska, men om naturvetenskapens sanningsbegrepp okritiskt överförs till samhällsvetenskapen uppstår djupt problematiska effekter. Sanningen om samhället är inte absolut, det beror på en hel massa olika saker. Att svara ärligt och med utgångspunkt i kunskaper som går att kontrollera är viktigt, men lika viktigt är det att den som tar emot svaret behandlar det med respekt för kunskapen. Bara för att en forskare säger något eller för att texten är publicerad i en vetenskaplig tidskrift går det att okritiskt ta det som en sanning. Vetenskapen om människan handlar om att söka förståelse för komplexitet. Många av samhällsproblemen som idag debatteras är just komplexa, och på ett komplext problem finns ingen enkel lösning och svaren som forskarna kan ge är aldrig kristallklara. Viljan att veta, i kombination med möjligheten att kommunicera snabbt och med några knapptryck nå tusentals andra människor, ställer till det. När många vill samma sak och kräver svar av forskarna, tydliga svar, nu! Skapas en ohållbar situation. För att samtalet ska kunna handla om kunskap krävs ett annat tonläge en dagens, och en annan hastighet. Tid för eftertanke och kompetens att reflektera är idag viktigare än någonsin.
Här, menar jag, finns skäl för kritisk självreflektion inom akademin, med dess institutioner och företrädare, som inte alltid stått upp så rakryggat för sanningsidealet som vore önskvärt. På samma sätt är det naturligtvis lika viktigt att öppet tillstå att vi inte vet, eller är osäkra, när så är fallet (vilket är ganska ofta).
Det är på tok för få forskare som talar offentligt om vad det inte kan. "Det har jag inte forskat om, det kan jag inte svara på", hur ofta hör man de orden i debatten idag? Inte särskilt ofta. Forskare uppfattas därför som tvärsäkra individer som vet hur det är och kan svara tydligt på raka frågor om allt. Det är den bilden av forskare som sprids bland annat via TV-program som Fråga Lund, och det är den bilden av kunskap som förmedlas genom de ständiga debatterna i Aktuellt och Agenda. Forskning handlar dock inte om fakta eller om att ta fram information. Forskning handlar om kunskapssökande och kunskap är något annat än information och fakta. Forskare kan granska fakta, men tar inte fram eller presenterar fakta. Forskningskompetens handlar mer om att granska och ifrågasätta än om att komma fram till saker. Bättre generell förståelse för detta behövs i hela samhället för att hållbarheten och demokratin ska kunna värnas. Kunskap är ett kollektivt projekt och kunskapen blir aldrig bättre än vad vi tillsammans tillåter den bli.
Det finns också skäl till självkritik när det gäller hur akademin hanterat frågor om oredlighet i forskningen. Alla är eniga om att framtida Macchiarini-skandaler måste undvikas, men det finns tyvärr flera systematiska utvärderingar som indikerar att problemen är djupare än så, med en stor gråzon där många tveksamma forskningsresultat publicerats.
Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att påpeka och medvetandegöra just detta! Dagens publiceringshets och forskningens och utbildningens fixering vid nyckeltal utgör en grogrund för just de problem som jag här försöker diskutera. Viljan att veta spökar här och i kombination med önskan att effektivisera och tjäna pengar skapas en fatal häxbrygd. Kunskap kan inte behandlas vårdslöst. Kunskapen är ömtålig och måste behandlas varsamt och med respekt för dess inneboende egenskaper. Macciarini agerade ovetenskapligt men verkade ändå i enlighet med strävanden som idag anses legitima i akademin. Han forskade inom ett område med enorm ekonomisk potential. Då är det lätt att gå vilse och förblindas av möjligheten att tjäna pengar. Det har dansats runt guldkalvar i tusentals år, och lika länge har det offrats lamm för att skapa ett slags balans. Människan är inte mer än människa, men förnekar vi det och förlitar oss på en idealbild av sanning, forskning och vetenskap som inte står i samklang med verkligheten, är vi illa ute. Därför är jag så kritik mot debatten, och vill se mer av det samtal som jag uppfattar att Johansson-Stenman också värnar.
Denna fråga är svårare att komma tillrätta med; här krävs ett gemensamt ansvar och en god akademisk kultur med mer av kritisk granskning inom varje disciplin.
Många studenter säger, när de opponerar på varandra, att, "uppsatsen är så bra så vi har inget att säga". Jag svarar då att opponering handlar om kritisk granskning och anser man att en text är bra ska man visa det genom att ställa kritiska frågor till den och visa att texten svarar upp mot kritiken. Vetenskap handlar om att försöka falsifiera, det vill säga om att aldrig sluta vara kritisk. Kravet på evidensbasering pekar i motsatt riktning, mot säkra svar som inte kan eller får ifrågasättas med mindre än att man med stöd i evidens kan ge en annan bild. Kritik är synonymt med respekt och får inte förväxlas med kritisera. Det är lätt att missa det, och lika lätt är det att missa den fundamentala skillnaden mellan komplex och komplicerad. Det är olika saker och förståelse för detta går bara att nå via samtal där man tillsammans vänder och vrider på frågan och potentiella svar.
Jag är också helt enig med Bo Rothstein om att det är önskvärt med mer av kritiska diskussioner mellan olika vetenskapliga discipliner. Här är för övrigt en replik av mig och Erik Mohlin på just den debattartikel som Rothstein länkar till avseende hans kritik av nationalekonomi. Vi hade även en mycket omfattande diskussion med Rothstein på bloggen Ekonomistas om hans debattartikel (samt hans relaterade brev till KVA).
Likafullt, vi behöver ett tydligare och mer konsekvent värnande av akademins sanningsideal, samt mer kritisk granskning såväl inom som mellan olika akademiska discipliner.
Kunskapen måste tydligare placeras i centrum, tänker jag. Samtalet måste värnas och informationens omsättningshastighet behöver sänkas för att öka möjligheterna att få tid att tänka. Finns inte möjligheten att ens dra andan i en debatt kommer det att handla mer om makt och känslor än om kunskap. Ett allt för tydligt fokus på FAKTA och utan förståelse för ekonomiseringens konsekvenser och risker skapar en grogrund för spridning av desinformation, falska nyheter och faktaresistens. Vetenskapen är en integrerad del av samhället och forskare är och får inte betraktas som medborgare höjda över varje misstanke. Allt och alla måste (kunna) utsättas för kritisk granskning, och kompetensen att hantera kritik med bibehållen respekt för både individen och kunskapen är viktig och samhällsbyggande.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Funderade vad jag skulle kommentera detta men var som helst passar ju då det mesta handlar om samma saker... :)

Eftersom du hela tiden kommenterar det du läser så fick jag en fundering kring hur du skulle tänka kring det här jag läste idag:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/gilda-16-blev-utbrand-av-stress-i-skolan


1. Är stressen och att den leder till skolfrånvaro inte ett sätt att hantera sin vilja att fortsätta med att uppnå sitt mål, dvs höga betyg?

2. Tar hon ANSVAR för sin utbildning?

3. Kan man verkligen förvänta sig att föräldrar och elever ska förstå vad som krävs för betyget A? Betygskriterierna är ju skrivna för läraren.

Känner igen mig lite i denna elev men blev aldrig så extrem som hon. Jag hajade bättre vad som förväntades för att få betyget 5 och förstod redan då varför jag aldrig fick det i vissa ämnen. När min egen betygsstress var som värst inför sista terminen i gymnasiet hade jag en dröm. Minns datumet då drömmen påverkade inte bara mina tankar utan hela min kropp och på morgonen var jag som en ny människa, renad på något sätt. Där återupplevde jag prestationsstressen helt kort och nästa bild var en tydlig förklaring till orsaken och jag fick uppleva en ännu värre stress som jag tryckt ned och ersatt med kravet på prestation och duktighet. Den som var värre var känslan av att som liten bli totalt övergiven av föräldrarna som bara gick iväg och jag stod kvar maktlös... Vilken överraskning för mig som 18-åring att uppleva det här (som jag inte mindes) men som i överförd betydelse faktiskt hänt eftersom jag inte vuxit upp med biologiska föräldrar.

Undrar därför ofta vad som driver presterarna i skolan och försöker bekräfta dem, aldrig i att vara duktiga, utan att känna sig bra som människor, att de duger som de är, även vid misslyckande. Vore det inte bättre att flickan i nyhetsartikeln hade fått braka ihop genom att misslyckas med betygen istället för att dra sig hemåt och "lyckas" i alla fall? Det hade möjligen lärt henne en läxa för livet. Nu skjuter hon kanske upp lärdomen istället. Eller vad tror du Eddy?

Eva

Anonym sa...

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/halland/fridolin-vill-se-over-betygskriterierna

Här är Fridolins svar och flickans reaktion. Han vill att man bör fokusera på att lära sig och inte bara betyget. Hon blir besviken då det ju är betyget som räknas när man söker jobb. Det är ofta något jag får höra. Visst, betyget är betydelsefullt för att söka utbildning, omåttligt betydelsefullt för de flesta utbildningar som inte är humaniora (dessa kommer man ofta in på ändå pga sämre söktryck). Men jag har då aldrig någonsin varit med om arbetsgivare som kollat ens betyg.

Brukar också tala med elever om detta med utbildningsmarknaden idag. Vad då marknad? frågar 18-åringarna. Då berättar jag att de som erbjuder utbildning ju ofta har ett ännu större intresse för studenterna än tvärtom då de tjänar pengar på att de påbörjar utbildning och tar poäng. De säljer ju utbildning, studenten är kunden som får den gratis och den som betalar är staten. Produkten är en utbildad student som lättare får jobb och därmed skapar skatteintäkter. Kunskapen i allt det här är en annan femma, ekonomin i det hela är poängen. Betygen säger lite om verklig kunskap utan höga betyg leder lättare till välbetalt jobb, dvs till ekonomiska fördelar. När jag sagt detta blir elever förvånade.

Eva

Eddy sa...

Jag är helt på din sida i detta Eva, och har också märkt på senare tid hur lite studenter och folk i gemen vet och förstår. Fler och fler bränner ut sig i jakten på det som går att mäta, det vill säga ett slags former som är meningslösa utan kvalitativt innehåll, vilket paradoxalt nog aldrig går att uppnå om man jobbar på det sätt som systemet tvingar en att jobba. Betyghets är ett ALLVARLIGT problem på det sättet. Att Fridolin säger att man ska lära för livet blir bara ord så länge betygen ser ut som de gör och tillmäts den betydelse man ger dem i nuvarande system.

Kunskap kan aldrig tvingas fram. Den tar tid och utfallet går inte att kontrollera eller styra. Innan ansvariga politiker verkligen inser detta och vidtar åtgärder för att få tillstånd en sådan utveckling kommer problemen att leva vidare och kunskapen i samhället utarmas.