fredag 2 september 2016

Geni är mer en förhoppning än en egenskap

Hur ser synen på kunskap ut, och vad gör den med oss? Jag har länge irriterat mig programtiteln: Vem är smartare än en femteklassare. Samma sätt att se på kunskap och akademiker utgör grunden för nya Fråga Lund där forskarna i panelen sägs vara exceptionellt smarta. Bildning och akademiska titlar har emellertid ingenting med intelligens att göra, inte nödvändigtvis i alla fall. Det finns gott om kompetenta och framgångsrika forskare som inte är särskilt intelligenta, och det behöver man heller inte vara för att lyckas med studier på högskolan. Visst underlättar det, men att gå i femman är inte en intellektuell kvalitet, och akademiska studier kräver inte mer än medelmåttig intelligens. Studier kräver flit, intresse, uthållighet, gott minne, förståelse för olika typer av problem och en vilja att lära sig saker, inte intelligens. Ändå är den synen på kunskap så utspridd. Varför, och som sagt, vad gör övertygelsen med oss och vår kultur?

Vad är intelligens? Det finns olika sätt att se på den saken, och man talar även om olika typer av intelligens. Något slags standardmått tror jag ändå att man har inom föreningen Mensa, och den intelligensen mäts enligt en internationellt skala. 100 anses vara normalvärdet, och jag tror det krävs ett resultat på 120 för att kunna söka medlemskap i Mensa. Som jag förstår det är det till synes helt vanliga människor som är med där, och alla typer av yrken finns tydligen representerade. Medlemmarna i Mensa är exceptionellt intelligenta, utan att nödvändigtvis vara akademiker. Ändå är det påfallande ofta (manliga) forskare man tänker på när man tänker på genier. Ska en skola i världsklass kunna byggas från grunden och ett kunskapssamhälle växa fram är detta viktiga saker att reflektera över. Hur ser vi på kunskap och vad är intelligens och genialitet?

Hittar en intressant artikel i DN, av Ann Heberlein, om detta ämne som jag tänkte samtala med. Genialitet finns det vad jag vet inget mått på, det är ett mycket mer subjektivt begrepp än både kunskap och intelligens, ändå påverkar synen på vad som utmärker ett geni förutsättningarna för både utbildning och kompetens.
Dokumentären om Steve Jobs, ”The man in the machine”, inleds med tårar. En hel värld tycks sörja hans död. Den 5 oktober 2011, 56 år gammal, dog Jobs efter att sju år tidigare ha diagnosticerats med cancer i bukspottskörteln. De starka reaktionerna som hans beundrare ger uttryck för förvånar mig. Vem, eller vad, sörjer de? Jobs spelade inte in några skivor. Han skrev inte böcker, gjorde inte film och målade inte tavlor. Han var inte, föreställer jag mig i alla fall, den sortens person som förekommer på affischer som man sätter upp på väggen i sitt flick- eller pojkrum. Inte en idol. Eller var han det?

Dokumentären tecknar ett porträtt av en självupptagen, excentrisk man som är beredd att offra allt och alla i sin väg mot framgång. Hans knivskarpa intellekt trumfar dock dessa brister. Steve Jobs är nämligen att geni, och därför är världen beredd att förlåta honom elakheter, småsintheter och ibland rena grymheter.
Hade världen sett Jobs som ett geni om han inte nått framgång, om inte Apple blivit den ekonomiska framgångssaga företaget nu blev? Lyckades han för att han var genialisk, eller betraktas han som ett geni för att han lyckades? Ska det vara meningsfullt att tala om genialitet är detta en viktig fråga. Vilka egenskaper utmärker ett geni och hur skiljer man genier från andra människor? Utbildningsgrad går att mäta, liksom intelligens, men genialitet är något annat. Och som sagt, synen på genier påverkar synen på kunskap och kompetens. Genier ser sådant som andra inte ser, de går sin egen väg och tänker utanför den där berömda boxen (som bara existerar i huvudet på människor. Ingen tänker utanför boxen, den där boxen accepterar man eller skiter högaktningsfullt i), men om det är definitionen på ett geni tror jag de flesta kan räkna upp en hel rad med människor i sin närhet som i rimlighetens namn borde betraktas som genier, men som i realiteten ses som kufar eller knäppgökar. Genialitet är alltså något annat, det handlar om en egenskap som upptäcks först i efterhand. Genialitet har med graden av framgång att göra, och det är ett epitet man tilldelas och följaktligen kan berövas. Det är inget man är eller har, utan något man blir inom ramen för en kultur.
Jobs är ett typiskt geni för vår tid. Han var entreprenör, gick sina egna vägar, bröt ny mark, förändrade världen, kanske mänskligheten. Det finns en tid före och efter det grafiska gränssnittet eller den smarta telefonen. Det är mycket svårt att säga om Iphone har gjort människans tillvaro bättre eller sämre: däremot måste man tillstå att den smarta telefonens upphovsman var ett geni. 
Ett geni är, enligt Nationalencyklopedin, en person med en hög grad av begåvning och förmåga till originellt skapande. Traditionellt har vi tillerkänt författare, musiker och konstnärer genialitet. Också vetenskapsmän har betraktats som genier. Begreppet har rötter i den romerska religionens föreställning om en personlig skyddsande – genius – som ses som liktydig med varje människas individualitet. 
Under romantiken kopplas begreppet till individens förmåga till skapande och gränsöverskridande – och det är här som geniet plötsligt blir någon som får en närmast gudagiven rätt att göra som han behagar. I sin strävan att förverkliga sin idé tillåts han skövla, svina och gå över lik. Ja, han, för genier är ju i allmänhet män. Genialitet är av hävd en manlig egenskap.
Fast han får bara agera på det sättet om han erkänts som geni. Utan kollektivt godkännande betraktas han med skepsis, och kvinnor som skövlar, svinar, går sin egen väg, tänker utanför boxen och är hänsynslösa kan aldrig räkna med att mötas av uppskattning eller betraktas som genier. Och som sagt, först efter att mannen nått framgång omnämns han som ett geni. Dessa iakttagelser är ett skolexempel på hur människans kognition fungerar. Först händer något, och sedan skapas en logisk förklaring till händelsens logiska oundviklighet. Att betraktas som geni eller dömas ut som galning är ett resultat av slump, för det finns gott om människor som uppvisar exakt samma egenskaper som Jobs hade utan att bli geniförklarade. Hade Appel aldrig lyckats ta sig ut ur det där garaget (hur många genier har inte börjat sin bana i ett garage …) eller om Jobs varit kvinna är det högst osannolikt att Steve sörjt som ett geni.
Skådespelaren Moa Gammelgjorde ett försök att lyfta fram kvinnor som hon ansåg geniala. I podden ”Genier”, som sedermera blev en bok med samma namn, intervjuade hon kvinnor som hon betraktade som just genier. Jag var, tillsammans med Lena Andersson, Ebba Witt-Brattström, Anna Odell och några till med i Gammels skara av genier. Det var märkligt. Det tycker min man också. Varken han eller jag betraktar mig som ett geni. (Vem tänker på sig själv som ett sådant?) Gammel definierar ett geni som en person som ”äger sitt liv”.
Möjligen är det en kvalitet eller egenskap som kan sägas känneteckna en klok och kompetent, att hen äger sitt liv och har kraften och förmågan att gå sin egen väg. Samtidigt är ingen människa någonsin ensam. Ett geni är just ensam, men ingen klarar sig helt på egen hand. Därför säger epitetet geni mer om den som geniförklarar än den som geniförklaras. Framgångsrik blir man bara tillsammans, aldrig ensam. Fast ett geni är aldrig en grupp, ett team, det är alltid en idivid. Det säger också något om kulturen där genierna uppstår. Tanken på geniet är en idealisering av subjektet, individen. Ensam är stark brukar den som är framgångsrik säga. Tror man det visar man att man inte är genialisk, skulle jag säga. Utan inspiration och utbyte med andra kommer ingen någon vart. Kunskapsutveckling är inget man sysslar med på egen hand. Lärande är en kollektiv verksamhet. Ändå håller vi fast vid drömmen om geniet. Frälsarfiguren som befriar. Varianterna på temat är många. I Vilda Västern uppenbarar sig en ensam ryttare som löser den bittra tvisten i staden och sedan drar vidare. Trots att alla vet att Jobs var noll och inget utan kunniga, kreativa, drivande medarbetare och lojala kunder är det HAN som hyllas. Blir man VD, lyckas man ta sig ända upp till toppen av ett stort företag är man ekonomiskt i hamn för resten av livet. Tänk om vi insåg att människa och geni blir man tillsammans. Ledare är del av kollektivet, hen står aldrig över. Kulturen där tankarna om genialitet uppstår skapas gemensamt. Ingen människa är en ö. Vi har allt att vinna på att inse det, för hur fantastisk ett geni än är så finns det en baksida av den myten, ett pris att betala.
Det är nog en ganska adekvat beskrivning hur en individ som betraktar sig själv som ett geni hanterar sitt liv. Ta Paolo Macchiariani, till exempel. Han tyckte att han ägde sitt liv i så hög grad att han kunde tänja på gränserna och slira på sanningen. Dessvärre är Macchiarini inte ett geni, snarare en mytoman. 
Macchiarini kunde gå i land med sin bluff bland annat eftersom vi älskar genier. Mot allt sunt förnuft längtar vi – också inom akademin, mitt i vetenskapens högborg – efter mirakel, fantastiska lösningar, magi, och vi älskar den som kan ge oss underverk. En Zlatan som kan trolla med en boll, en Hans Rosling som kan ge oss goda besked om världssvält och överbefolkning, en Jobs som ger oss kärlek i form av en Iphone.
Det är en dröm, en fåfäng dröm. Liksom kejsaren är naken precis som alla andra är genierna mer lika alla oss andra än olika och exceptionella. Geni blir man i andras ögon. Kompetent medmänniska kan alla bli och det blir man tillsammans. Macciarini hade aldrig blivit den han under några år var om drömmen om geniet inte varit så stark. Drömmen om att hitta den klokaste människan och ge han alla resurserna. Övertygelsen om att kunskap går att koncentrera, att lärande, forskning och utveckling går att effektivisera, målstyra och kvalitetssäkra. Alla de där tankarna är samma andras barn, och när många tror på samma sak påverkas kulturen. Och plötsligt står han där i strålkastarjuset, geniet som bär på löften om frälsning. Humaniora är ett analytiskt ämne som studerar historien, litteraturen, konsten, kulturen. Humaniora är vetenskapen om människan, det mänskliga. Vi behöver den kunskapen. Macciarini var inget olycksfall i arbetet, han är en påminnelse om att drömmen om geniet är en omöjlig dröm som vi gör bäst i att avfärda.
Genikulten blomstrade under romantiken. Den uppstod som en reaktion mot upplysningens fyrkantiga tro på vetenskap och förnuft. Romantiken ville ersätta förnuft med känsla som tillvarons nav, och där fann geniet sin plats. Riktigt där befinner vi oss inte i dag. De människor som dyrkas som genier i dag, som Jobs, Rosling, Macchiariani och Agnes Wold – se där, ett kvinnligt geni! – hör hemma inom vetenskapen, även om medierna gärna framställer dem som någon sorts superhjältar. 
I vår avförtrollade och sekulariserade tid duger inte heller något annat än vetenskapens språk, även om det sedan, som i fallet Macchiarini, visar sig vara solochvårande. Den vita rocken, titeln och den medicinska terminologin fanns ju där. Kombinerat med storslagna löften, en våghalsig attityd och ett bländade leende var det oslagbart.
Humanister blir aldrig genier. Kanske för att humaniora bygger på en annan syn på kunskap, en syn på kunskap som i sin tur bygger på kunskaper och erfarenheter av människan som som hen är och fungerar tillsammans. Vill vi undvika en ny Macciariniskandal, och det säger många att man vill, till varje pris, måste humaniora tas till heder igen. Gud är död, men drömmen om Gud lever och trots att kyrkans makt har krossats och samhället sekulariserats lever drömmen kvar, fast den tar sig andra uttryck. Och den drömmen är djupt mänsklig. Den kan förnekas, men den finns där ändå och påverkar kulturen. Betänk att en kulturförnekande kultur också är en KULTUR. Ingen kommer undan kulturen.
Det är lika fascinerande varje gång det dyker upp ett nytt (motvilligt) geni på scenen. I höstas älskades Hans Rosling, professor i internationell hälsa, nästan ihjäl. Och under en intensiv vecka härförleden dyrkades Agnes Wold, professor i klinisk bakteriologi. Wold har blivit känd för den breda allmänheten genom att, på kvällstidningsspråk, ”avliva myter om din hälsa”. Hennes senaste stora insats för folkhälsan var att försäkra ammande kvinnor om att det inte är ett dugg skadligt att ta ett glas vin vid amning. För detta hyllas hon.
Den som försöker avliva myten om geniet kan dock aldrig räkna med att bli hyllad av folket och kommer aldrig att upphöjas till geni. Det är bra, men samtidigt tragiskt, att den som verkligen förstår hur människor och kultur fungerar, den som har verktygen för att hindra uppkomsten av en ny genikult, inte får mer uppskattning än hen får. Alla myter får inte avlivas, för så är det bestämt. Så fungerar kulturen.
Vad är det människor söker i sin dyrkan av ett geni? Är det en förebild? En gud? Eller en förälder? Kanske alltihopa. Något att tro på. Någon att lita på. Det där förstod Jobs. Han var inte bara en man som funderade ut fiffiga tekniska prylar. Han var en livsstil, en filosofi, ett löfte. Det där förstår Zlatan också. Zlatan är ett löfte i sig själv. Han kom från ingenstans och blev allt. Och Agnes Wold? Det är hon som befriar oss från synd. Strunta i att hälla i dig allt det där vattnet. Handspriten gör ingen nytta och du behöver inte ha dåligt samvete för att du tar ett glas rött när du ammar. 
Kanske är det en längtan efter sammanhang, en längtan efter mening, efter något eller någon att tro på. Kanske är det en längtan tillbaka till barndomen, till mammas och pappas trygga men stränga famn, på den tiden det fortfarande fanns stränga föräldrar. Vad det än handlar om, så är samtidsmänniskans genikult inte särskilt smickrande för henne själv. Den får henne att framstå som osäker, otrygg och rädd.
Kanske är det därför som humaniora kämpar i motvind, för humanioraforskarna talar om för oss vad vi INTE vill höra. Naturvetenskapen däremot bär på löften och tar på sig ansvar. Lita på mig, jag har LÖSNINGEN. Nobelpriset i fysik är det finaste priset en vetenskapsman kan få, trots att alla vet att ingen vetenskaplig upptäckt är en människas verk. Kanske var sekulariseringen av samhället oklok? Kanske behöver vi kyrkan, inte för att prästerna ska predika om Gud eller för att pådyvlas en uppsättning uråldiga regler, utan för att religionen är ett tankesystem skapat för att hantera människans drömmar och frågorna utan svar. Människan är en komplex och sammansatt varelse, och livet saknar egen mening. Det finns massor av frågor utan givna svar. Om de behandlas som frågor med svar, om vi bara accepterar en eller en, den eller det bästa, tvingas världen in i en trång föreställning om hur det borde vara. Kartan får styra över verkligheten. Och plötsligt står han där, Geniet som lovar frälsning och som tar på sig ansvar. Utan en väl utvecklad kollektiv kompetens att hantera denna typ av problem, utan insikt om människans och kulturens komplexitet, står vi dåligt rustade inför framtidens fundamentala öppenhet. Genikultulten gör mer skada än nytta. Den omöjliga drömmen om LÖSNINGEN på alla problem gör oss ensamma och utlämnade, trots att människa är ett kollektivt fenomen. Vi får inte det samhälle eller den kultur vi vill ha, vi får vad vi förtjänar.
Där står hon, mitt i ett aldrig sinande flöde av information och vet varken ut eller in. Hon kan inte längre vända sig till Gud för att be om hjälp och vägledning, ty hon har lärt sig att Gud är död. Hon har inte längre någon tilltro till sin egen förmåga att välja och välja rätt. Kanske är hon lat. Kanske är hon bekväm. Alltså söker hon en auktoritet. Någon att följa, någon att lyda, någon att lita på. Någon med en alldeles speciell förmåga – ett geni.
Jag ryser när jag läser detta. Drömmen om en och ett, övertygelsen att Sanningen existerar i bestämd form singular påverkar oss via kulturen där dessa tankar blivit norm. Begäret efter en enda Best practice, synen på kunskap som en enhet som går att komprimera och utbildning som en process möjlig att effektivisera utan kvalitetsförlust. Viljan att veta hur det ÄR och undfallenheten gentemot auktoriteter. Oförmågan att värja sig mot den som tvärsäkert lovar guld och gröna skogar. Fallenheten att marschera i takt, och övertygelsen om att samhället går att individanpassa. Drömmen om geniet är allt annat än harmlös. En kultur byggd på sådana drömmar är ohållbar, ja rent av farlig.

Människa blir man tillsammans, i en gemensam, icke-linjär process av ömsesidig tillblivelse. Tillsammans är vi både klokare och mer kompetenta än summan av världshistoriens mest hyllade genier, om vi bara kan förmå oss inse det och agera i enlighet med den kunskapen.

2 kommentarer:

Camilla sa...

Medlemskap i Mensa kräver IQ > 130.

Det är klart att längtan efter en auktoritet som ordnar allt måste vara stor. Typiskt jättemänsklig. Annars skulle ju inte myten om Gud förekomma.

Jag undrar faktiskt vilka, av de som hyllas som genier t ex, som inte vet att de är beroende av andra människor i sin kreativitet. Eller vem som inte begriper att t ex tekniska lösningar (bilar, kärnkraftverk, datorer, internet mm mm) är resultat av kollektiv intelligens, eller kollektiv förmåga. Det undrar jag faktiskt. Det vet väl alla, liksom.

Och jag vet inte varför det skulle vara bättre att dyrka Gud (det är ju samma beskrivning) än ett annat geni.

Faktum är att jag tycker du underskattar människors förmåga att förstå enkla, vardagliga, kulturella samband. Fast jag vet inte, det är kanske bättre än att överskatta det och bli förvånad och bestört hela tiden över att människor inte ser sammanhang och samband. Och inte kan tänka i flera steg och se möjliga konsekvenser av olika handlingar. Man behöver bara se på regeringens bostadspolitik för att förfäras och förundras. Som ett exempel.

Eddy sa...

Många säger att de vet, inser och förstår. Ingen vill bli betraktad som mindre vetande och det är smickrande att tilltalas som klok. Sedan kommer vardagen och dundrar in och då finns det ingen tid att tänka efter, så agerar man i enlighet med en helt annan logik. Och kunskap är både det man vet och det man gör, fast agerandet får större genomslag och är därför viktigare för hur det blir i praktiken med kunskapen. Människan ha förmågan att tänka och vara klok, men dessa egenskaper utnyttjas dåligt.

All avgudadyrkan är lika förkastlig!