Bildning behövs 10

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den tionde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Samhället är alla vi, tillsammans. En enskild organisation kan göra sig av med sina anställda för att på det sättet driva effektiviteten till max. Men utifrån ett samhällsperspektiv handlar det bara om att lämpa över problemet till någon annan. Och det är väl därför vi har högskolor och universitet, för att lösa bland annat den typen av problem. Hur organiserar vi utbildningen och forskningen för att på effektivaste och mest produktiva sätt möjligt tillgodose samhällets behov av kunskap. Vad är rätt sak att göra, och hur gör det på bästa sätt?

Jag vet inte, men jag vill gärna vara med i arbetet med att lösa problemet. Jag vet att jag har kunskaper och kompetenser som är användbara, och jag har tålamod att och är prestigelös nog för att samverka med människor som har andra kunskaper, andra preferenser och som kommer från andra kulturer. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, genom samverkan, och i en öppen och konstruktiv andra där behovet av gemenskap betonas. Vi är alla mitt i det som sker, tillsammans. På gott och ont, och oavsett hur vi ser på saken. Den tionde missuppfattningen handlar om bildning, produktivitet och lönsamhet.

10) Bildning går inte ihop med effektivitet och lönsamhet

Jaså? Vilken föreställning om effektivitet och lönsamhet råder här? Visst finns det ett område inom samhället som handlar mest om ”scenarier”, ”förhoppningar” och ”fantasier”. Ett område som befolkas av ”visionärer” och ”domedagsprofeter”. Ett område där man betraktar ”bubblor”, för att varje dag på nytt ställa sig frågan om en sådan ”bubbla” kommer att spricka idag, imorgon eller aldrig. Men detta fantasins rike berör inte bildningen, i alla fall inte i ordets vanliga betydelse. Den tillhör finansindustrin. En omständighet som har den olyckliga konsekvensen att den påverkar hela samhällets materiella förutsättningar, utan att grunda sig på mer än löften på löften på löften.

Bostadsbubbla, finansbubbla. Övervärderade börser och direktörer som plockar ut fantasisummor i lön och bonusar. Filmstjärnor och fotbollsproffs som tjänar mer pengar på några år än de kan göra av under en livstid. Å ena sidan. Underbetalda sjuksköterskor, poliser som går på knäna och lärare som bränner ut sig, å andra sidan. Dessutom finns alla dem som står utanför. Och så talas det om datorer och robotar som tar över. Jo, det är lönsamt och effektivt, i alla fall för den som äger fabriken eller verksamheten, och i det korta loppet. Hur det är på sikt står skrivet i stjärnorna. Bildning handlar om lärande för livet, för samhället och framtiden. Bildningens värde varar. Så i det långa loppet är det helt klart lönsamt, och effektivitet är ju ett högst relativt begrepp. Vad ska man göra med tiden man sparar, och går det ens att "spara" tid? Tid är väl det enda vi människor har, och den är så lång som den är. Allt handlar om vad vi fyller tiden med för innehåll.

Tretusen år efter att människan började att fundera över sitt livs villkor och möjligheter lever hon igen i ett tillstånd av hjälplöshet gentemot en fullständigt oberäknelig makt. Finansmarknadens mentala tillstånd är uppenbarligen betydligt mer nyckfull och oförutsebar än varje liten naturguds lynne. Och hur effektiva och lönsamma är dessa svängningar, inte för den enstaka spekulanten (där det också jämt går upp och ner), utan för hela samhället?

Samhället kan bara tillgodose allas behov och främja sin egen långsiktiga överlevnads skull om balans mellan aktörerna som utgör dess beståndsdelar råder. Näringslivet, akademin och politiken är tre makroaktörer i samhället. Alla behövs, och behöver vara olika. Var och en företräder olika intressen, men ingen av dem bör få oinskränkt makt. Då rubbas balansen. Och med rubbad balans hotas hållbarheten och överlevnaden. Näringslivet bryr sig bara om en sak, att förmera sitt kapital. Därför måste samhället närma sig en sådan aktör med självständighet, kritisk förmåga och kunskap. Inte bara hos några få, utan samhället som helhet behöver vara bildat för att det ska gå att sätta kraft bakom orden och försvara kunskapen mot pengarnas makt. Det är vad högre utbildning och forskning handlar om. Akademin kan å andra sidan inte heller få allt den pekar på och vill ha. Då blir den lätt introvert och världsfrånvänd. Däremellan finns och växer bildningen.

Samverkan, i egenintresse, för allmänhetens bästa. Det är vad som skapar hållbarhet. Ett ständigt pågående arbete, en process av utbyte, det är ett sätt att se på bildning. Kultur är en känslig process, samtidigt som det är en mäktig kraft. En process som lätt går i spinn och över styr. Bildning är ett slags garant för hållbarhet, och utan hållbarhet är risken stor att allt rasar samman under sin egen tyngd. Bildning kanske ser dyrt och ineffektivt ut, men i förhållande till vad det kostar att inte satsa på bildning är det priset och den effektivitetsförlusten en droppe i havet.

I vår del av världen började bildningen när de första diktarna förvandlade en värld, där nyckfulla och ofta illa sinnade smågudar skickade några förträffliga människor kors och tvärs över Egeiska havet. Offer blev de alla, gudarna inkluderade, men berättelsen om dessa dåd och illdåd blev grundläggande för mer än ett samhälle. Kanske vi borde börja om? De första berättelserna om de nya odysséerna i finansvärlden finns redan, Don DeLillos roman ”Cosmopolis” från år 2003 till exempel. Boken är ingen behaglig läsning, men den är ett försök att få en sammanhängande och allmänt begriplig föreställning om vad som egentligen sker. Det är på det viset all bildning börjar.

Av namnet framgår att humaniora handlar om människor. Vad innebär det att vara och leva i världen som människa? Hur kan man tänka kring och förstå begreppet människa? Det kan tyckas vara självklart, men inget är mer felaktigt. Fråga en präst och en medicinare så får du två olika svar. Det är inte självklart hur begreppet skall definieras, men vilken definition man väljer att leva efter ger upphov till konsekvenser för byggandet av ett samhälle. Därför är den frågan otroligt viktig, för alla. Humaniora har verktygen att undersöka den frågan. Kunskaper och insikter om innebörden i begreppet människa är nödvändig för att kunna bygga ett samhälle. Det är ett sätt att definiera nytta ett sätt att använda bildning för att slippa göra fel och ta beslut som leder till onödigt lidande och effektivitetsförlust.

Insikten om och förmågan att förstå och hantera komplexa problem, vilket begreppet människa är ett exempel på. Den finns inom humaniora. Och det är viktigt, oerhört viktigt. Kultur är något som uppstår mellan människor. Kulturens viktigaste kännetecken är förändring. Kultur är vidare, per definition komplext och ofta motsägelsefullt. För att förstå att detta inte är ett problem utan en förutsättning för mänskligt liv krävs djupa kunskaper, år av träning och inte så lite mod och styrka. Bildning! Det är en insikt som går på tvärs mot allt sunt förnuft, men det är lika fullt så det är. Det är utgångspunkten för humaniora. Och humaniora behövs följaktligen för att förvalta den insikten och för att förstå vilka konsekvenser som detta för med sig, för individer, grupper, samhällen och världen. Skillnaden mellan ett komplicerat problem och ett komplext, den är avgörande. Det är svårt, men just därför viktigt (nyttigt) att arbeta med detta problem.

Ett centralt arbete inom humaniora är att utveckla verktyg att tänka med hjälp av. Och dessa verktyg får inte förväxlas med verkligheten. Kultur är verklig, och ger upphov till konsekvenser. Men, och det är detta som gör frågan komplex, kultur kan alltid se annorlunda ut. Kultur är per definition kontingent. Därför behövs inte bara verktygen utan även förmågan att hantera komplexitet utan att förenkla. Förmågan att förstå att det rådande måste man förhålla sig till, men samtidigt kan och bör man arbeta för förändring för att minimera problemen som finns överallt och alltid inom alla system. Det måste anses vara nyttigt, för utan dessa insikter och verktygen att hantera kulturen vi alla lever i är människorna utelämnade åt dolda maktordningar. Och analyser av makt är ett annat centralt inslag inom humaniora. Makt är liksom begreppet människa högst komplext och samtidigt något som genomsyrar alla aspekter av mänskligt liv. Makten är det som får, det istället för detta, att uppfattas som självklart och normalt, fast det i själva verket är kontingent. När vi förstå det kan vi arbeta för förändring, ökad mångfald och jämställdhet. Det är i allra högsta grad nyttigt, även med ekonomiska mått mätt. Det handlar om effektiv och hållbar resurshantering.

Humanioras uppgift är vidare att förvalta språk. Latin till exempel är ett språk som många av de historiska (ett annat område som behövs för att förstå vad det innebär att vara och leva som människa) källorna, vilka i sin tur behövs för att förstå hur vi hamnade där vi är idag, är författade på. Och eftersom kultur ständigt förändras måste man kunna återgå till källorna. Så med ett lite större perspektiv inser man omgående att även studier av ett utdött språk är viktiga och därmed nyttiga för samhället. Språk är dessutom det verktyg människor använder för att kommunicera, och det behöver självklart undersökas för att man skall kunna förstå vad det är och hur det fungerar. Talat och skrivet språk är en förutsättning för mänskligt liv, för kultur.