Intellektuell hederlighet som ett sätt att se på framtiden

Framtiden är ett ämne jag ofta återkommer till. Ett viktigt ämne, för framtiden är i någon mening det enda vi har. Framtiden blir till här och nu och den är aldrig given. Viljan att veta vad eller hur må vara stark, men det exakta utfallet är en mer eller mindre öppen fråga. Ofta går det att räkna på och förutsäga vad som ska ske, och vissa saker är givna på förhand, men exakt vad som kommer att ske går aldrig att veta säkert. Det är ett slags grundpremiss för livet och tillvaron. Osäkerheten är fundamental och gör livet och samhället till det vi känner dem som. Allt är inte osäkert, vad som helst kan inte hända bara för att slumpen spelar roll i tillblivelsen, men det går aldrig att veta graden av osäkerhet. Murar faller, börser störtdyker, höga byggnader rasar och flodvågor eller orkaner utplånar liv och städer. Visste vi på förhand skulle livet bli förutsägbart och därmed förändras i grunden. Livet är osäkert och ovissheten triggar fantasin. Det för att vi inte vet som vi behöver forskningen och det är för att vi vill veta och för att vi söker trygghet som samhället ser ut som det gör. Både viljan att veta och insikten om det fåfänga i sökandet efter kontroll är delar av livet och inslag i kulturen som påverkar tillvaron.

Inom vetenskapen finns olika läger, olika sätt att se på framtiden. Går den att förutsäga, eller ej? Det är frågan. Min position är tydlig, jag är övertygad om att det inte går och att det är förenligt med risker att försöka förutsäga vad som ska hända. Samtidigt inser jag att det finns ett värde i att veta och förstå det som trots allt går att bilda sig en uppfattning om. Föds det många barn i år kommer det att påverka olika behov av olika saker längre fram, till exempel. Det som görs och händer idag får konsekvenser längre fram, och en hel del av detta går att räkna på och göra sig föreställningar om. Det är kontrollen av framtiden jag vänder mig mot. Uppfattningen om att det går att veta, säkert och att man kan och bör lyssna på experterna som "vet". Det finns en stor fara i den tanken. För hur avgör man vem man ska lyssna på? Och vem tar ansvar för felberäkningarna? Dessutom är det så att om vi anser oss veta vad som kommer att hända kommer många osäkra men potentiellt bra och konstruktiva förslag att kvävas i sin linda. Kunskap och makt är som bekant två sidor av samma sak.

Kategoriska uttalanden om antingen det ena eller det andra är lika problematiska, om än på olika sätt. Därför läser jag gårdagens Under Strecket, som handlar om just olika sätt att se på framtiden, med stort intresse. Jag utmanas positivt i min uppfattning, och lär mig massor av Niklas Lundblads text. Redan inledningen visar att detta är en annan typ av text än dem som vanligtvis behandlar frågan om framtiden.

Med lite intellektuell hederlighet går det att förutse vissa aspekter av framtiden med någorlunda precision. Men dagens debattklimat premierar i stället kontroversiella och alarmistiska prognosmakare, vars förutsägelser sällan är mer träffsäkra än pilkastande apor.

Intellektuell hederlighet är en bristvara i dagens samhälle och även i akademin. Det är en olycklig konsekvens av att tvärsäkerhet är vad som premieras, och av att tveksamhet anses vara ett tecken på svaghet. Dessutom är det en konsekvens av synen på vad som är meriterande för en forskare. Dagens publiceringsideologi gör att det lätt skapas självrefererande bubblor där tvärsäkra uttalanden bekräftas av andra tvärsäkra uttalanden, som den som vill göra sig ett namn i sammanhanget måste förhålla sig till. Och när allt fler vet allt mer om vad man "måste" veta och acceptera för att bli någon värd att tas på allvar premieras det som historiskt sett visat sig framgångsrikt. Även om alla vet att människan historiskt sett aldrig lär sig något av historien. Den synen på framtiden är förkastlig. Intellektuell hederlighet handlar inte bara om att premiera tvärsäkerhet utan att även bejaka tveksamhet och om att närma sig världen, kunskapen och framtiden med öppen nyfikenhet och med kritiskt reflexivitet.

Det är djupt mänskligt att försöka skingra dimman kring framtiden och se tydligare vad som gömmer sig runt hörnet. Evolutionärt hade vår allt större hjärnas förmåga att göra förutsägelser och låta oss föreställa oss eventuella kommande scenarier en enorm inverkan på vår överlevnad, och vår kollektiva förmåga att förutsäga framtiden är en viktig del av vår möjlighet att forma den. Men kan vi verkligen se bortom horisonten med någon exakthet?

Bland de forskare som sökt svaret på denna fråga står Philip Tetlock ovanför de flesta. Hans första bok, ”Expert political judgment” (2005), blev så framgångsrik att alla tror att de läst den. De tror också att de vet vad boken visar: att experter inte är bättre på att förutsäga framtiden än apor som kastar pil. Faktum är att aporna ofta är mer framgångsrika än den tyckande klassen, eftersom de senare belönas ju mer kontroversiella och alarmistiska deras prognoser är. Morgonsofforna lever på intressanta åsikter, inte relevanta prognoser.

Åsiktsmaskiner finns det gott om, och alla säger sig veta. Vem kan och bör man lita på? Viljan att veta spelar oss ett spratt här, och när viljan att veta kombineras med allt mindre tid att tänka kritiskt och reflektera över vad som sägs, kommer den som gapar högst och som är mest säker på sin sak att tydligast tränga genom bruset och vinna allmänhetens öra. Sedan är det svårt att anmäla avvikande åsikt eller mana till eftertanke, för majoritetens makt är stor och stark. Framtiden är inget man kan eller ska förhålla sig passiv till, det är där faran ligger, i det slaviska följandet av experternas råd. Vad som behövs är både en annan syn på experter och andra experter. 

Tetlocks slutsatser var en viktig påminnelse om just detta, men de förvanskades efter hand och kom snart att läsas som en sorts allmän omöjlighetssats: det är över huvud taget inte möjligt att slå de pilkastande apornas framtidsförutsägelser. Det är en åsikt som varken behandlas eller styrks av Tetlocks studier, och det var med växande frustration Tetlock såg hur hans arbete misstolkades, förvrängdes och förenklades – så tillsammans med några andra forskare återvände han till frågan och startade ett nytt projekt om framtidsförutsägelser.

Så jobbar en sann vetenskapsman, genom att verkligen undersöka det man faktiskt är intresserad av skaffar man sig kunskap och fördjupad förståelse. Jag imponeras av ansatsen och av djupet och bredden i studien.

Tetlocks forskarlag bjöd in tusentals vanliga amerikaner till en grupp som sattes att förutse en mängd olika framtida händelser. Gruppen deltog mellan 2011 och 2015 i en förutsägelsetävling som arrangerades av de amerikanska underrättelsetjänsternas forskningsmyndighet, IARPA. Tävlingen utsatte deltagarna för mer än 500 olika precisa frågor om framtiden som de fick försöka förutsäga och där svaren sedan betygsattes och utvärderades. Efter två år återstod bara Tetlocks grupp, eftersom den slog alla andra deltagare i tävlingen med god marginal. Faktum är att medlemmarna i Tetlocks grupp till och med slog de professionella under­rättelseanalytikerna.

Tetlock drog två slutsatser av detta. Den första var att det faktiskt går att bli ganska bra på att förutse framtiden, eller åtminstone att göra det väsentligt bättre än den bild av pilkastande apor som hans tidigare forskning reducerats till. Den andra slutsatsen var att de som var bättre på att förutse framtiden helt enkelt var bättre tack vare sina metoder, metoder som kan läras ut till vem som helst som vill bli bättre på att göra förutsägelser inom olika områden.

Även metod är en sak jag återkommer till ibland och är kritisk till. Och det gör jag av samma skäl som jag förhåller mig skeptisk till uttalanden om framtiden. Lika lite som det går att veta något absolut säkert om framtiden är en strikt tillämpad metod en garanti för verklig kunskap. Här har man dock inte ägnat sig åt metodexercis, man har istället omsatt den intellektuella hederligheten i praktisk, vetenskaplig handling.

Det är detta projekt och dessa metoder som ­Tetlock, tillsammans med sin medförfattare Dan Gardner, redovisar och diskuterar i sin nyligen ­utkomna, mycket läsvärda ”Superforecasting: The art and science of prediction” (Crown). Tetlock och Gardner undersöker några av deltagarna i den grupp de arbetat med – de som visat sig vara mycket bra på att förutsäga framtiden – från tre olika perspektiv. De studerar deras intelligens, deras matematiska förmåga och deras konsumtion av nyheter – och finner i nyanserade och intressanta resultat att alla dessa tre faktorer har en positiv påverkan på deltagarnas förutsägelser, men att de inte ensamma räcker för att förklara de extremt goda resultat som vissa av deltagarna uppvisar.

I stället är det andra egenskaper som spelar roll, och i princip är det faktorer rakt motsatta de som de politiska experterna uppvisade i den tidigare boken: här rör det sig om ödmjuka individer, som ofta ändrar åsikt när de får nya data, som medger sin egen osäkerhet och som försöker läsa på så mycket de bara kan om olika områden som de vill förstå och förutsäga. De bryter ned problem i delproblem, de mäter sin egen förmåga och håller räkning på misstag och framgångar och söker hela tiden ny ­information.

Det är slående men kanske inte överraskande: nyckeln till goda framtidsförutsägelser är alltså ­intellektuell hederlighet.

Ödmjukhet, rörligt intellekt, öppenhet för att byta åsikt i ljuset av ny kunskap, självkritik, reflexivitet och nyfikenhet. Egenskaper som betraktas med skepsis i samhället och politiken och som inte premieras i den starkt prestationsinriktade och strömlinjeformade akademin. Kanske finns här även en viktig nyckel till hur krisen i skolan ska lösas. Vad vi behöver är ett utbildningssystem där kunskapen står i centrum är där intellektuell hederlighet är idealet, istället för som nu där det notoriskt hopplösa begreppet kvalitet står i centrum och där betyg är målet. Det skulle ge oss en helt annan syn på utbildning och en helt annan inställning till lärande. Och det skulle i sin tur ge oss en annan syn på experter och på framtiden.

Intellektuell hederlighet präglar också författarnas insats, och de inser att det finns ­något väldigt provocerande i den tes som de nu gjort till sin: att det går att förbättra sin förmåga att förutsäga framtiden långt bortom slumpen, och att vem som helst av oss kan göra detta om vi bara lägger manken till. Om vi ­faktiskt kan förankra våra åsikter på något sätt i en gemensam verklighet, ja då fordras även av oss en viss intellektuell hederlighet – och det kan vara nog så utmanande. Tetlock och Gardner ägnar därför ett intressant och viktigt kapitel åt att kritisera sin egen hypotes, och gör det utmärkt väl.

Det är befriande att läsa detta och det fyller mig med tillförsikt. Ett lysande sätt att börja bloggåret 2016. Intellektuell hederlighet skulle många verksamheter må bra av. Inte bara politiken och skolmarknaden, utan även det privata näringslivet. Det öppna samhället och demokratin kräver detta, inte bara av experterna utan även av allmänheten, av det folk som bygger landet. Och det är i skolan grunden läggs. Vore det så vi såg på framtiden blev förutsägelserna oproblematiska, för då fanns det en inbyggd osäkerhet i prognosen och en ödmjukhet inför resultatet. Det är framförallt det jag saknar, för framtiden är och förblir en viktig fråga.

Vad kan vi som samhälle då lära oss av författarnas studie? De skickligaste av Tetlocks och Gardners exempelpersoner präglades av intellektuell hederlighet och en riklig dos ny­fikenhet och det ligger något glädjande i detta, samtidigt som det stämmer till eftertanke. Om dagens debattklimat belönar alarmistisk polarisering och forskningen visar att en sådan polarisering undergräver en korrekt bild av den framtid vi debatterar, så har vi ett samhälleligt problem – debatten om framtiden är farligt skev.

Detta är också ett av skälen till att författarna skrivit boken. I de avslutande avsnitten vädjar de till alla de som deltar i den offentliga debatten och som skriver om framtiden att försöka hitta tillbaka till en grundläggande intellektuell hederlighet. Det kan verka oerhört naivt, men det ligger något lockande i tanken: det är fullt möjligt för den tyckande klassen att formulera sina framtidsförutsägelser så att de inte förblir luddiga profetior som aldrig kan falsifieras och det är lika möjligt för dem att följa upp gamla förutsägelser för att se om de hade rätt eller fel – frågan är bara varför de skulle vilja göra det?

Kanske finns det en framtida konkurrensfördel här? Tänk den tidning som publicerade kolumnister med ett särskilt Tetlockbetyg – hur ofta de haft rätt och hur många verifierbara eller falsifierbara prognoser de gjort. I ett samhälle där vi översköljs av vilt tyckande, dystra förutsägelser och lösryckta åsikter skulle vi kanske föredra att söka oss till personer som tog ansvar för sina prognoser?

Framtiden tillhör dem som vågar hålla räkning.

Tänk om! Dessa ord fyller mig med hopp och tillförsikt. Intellektuell hederlighet är ingen enkel lösning på problemen i samtiden, men det är ett mer hållbart sätt att se på kunskap och forskning, utbildning och lärande, än dagens. Vi har uppenbarligen massor att lära av Tetlock och Gardner, och främjandet av intellektuell hederlighet är mitt nyårslöfte för blogg- och kunskapsåret 2016, som härmed har inletts.