Bildning behövs 5

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den femte av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Här i veckan, på FB och i en av kommentarerna på bloggen ("Sitt du kvar på din tron och förgyll din image med en blogg som denna") har jag anklagats för att vara elitistisk och ovillig att lyssna. Jag har fått höra att jag anser mig själv vara förmer än andra. Det brukar jag inte få höra. Tvärt om brukar jag få höra att jag är prestigelös. Vem som har rätt kan och ska inte jag avgöra, som är part i målet. Det är upp till andra, till dem som läser och interagerar med mig. Har jag trampat någon på tårna eller uppfört mig pompöst ber jag om ursäkt för det. Så vill jag inte uppfattas, och jag tar avstånd från sådant agerande. Men för mitt bemötande av argument och påpekanden om inkonsekvenser, och försvaret mot personliga påhopp, det ber jag inte om ursäkt för. Jag sätter kunskapen i centrum för att jag vill lära mig saker, inte för att få rätt eller för att platta till någon. Jag tror på bildning, för att alla tjänar på en samhällsdebatt som är belevad och bygger på intellektuell hederlighet. Det är inte att vara elitistisk, vilket är den femte missuppfattningen som Steinfeld tar upp.

5) Bildning är elitistisk

Bildning i traditionell mening omfattade språkkunskaper, främst i de gamla språken, alltså i grekiska och latin, men också i de levande språken. För bildade svenskar betydde det framför allt: franska, tyska, engelska och ibland italienska. I denna mångfald speglades en kulturell och politisk federalism, som än i dag kännetecknar de europeiska förhållandena. Även insikten att språket inte bara uttrycker, utan också gestaltar, världen.

Språk är inte ett neutralt verktyg, inte en ren informationsöverföringskanal. Språket har en egen verkan och det gör något med både budskapet och budbäraren. Det spelar roll vilka ord man använder och hur man uttrycker sig. Olika språk har olika möjligheter och begränsningar. Språk uppstår och förändras i samma kontext som den som talar och det man talar om. Har man ett torftigt språk samtidigt som man är fylld av känslor får man ta till annat än ord.

Detta är inget försvar för fikonspråk. Man ska så klart uttrycka sig så klart och enkelt som möjligt, men förenklar man för mycket blir budskapet och innehållet ett annat. Det drabbar ofta humanister och kulturvetare, som forskar om komplexa frågor vilka kräver ett väl utvecklat och nyansrikt språk för att fånga komplexiteten och visa på mångfald. Ibland är det tyvärr svårt för den som inte är insatt att förstå skillnaden, men en elaborerad vokabulär är inte det samma som elitism (även om just den sista meningen där var det). Det kan tyckas som en bra lösning att förenkla, eller införa ett och samma språk för alla.

Att ersätta mångfalden med enbart engelska betyder däremot att ta parti emot pluralismen och för ett språk som faktiskt fungerar som världsspråk, men som också talas av världens mäktigaste nation. Engelskan blir på så vis mer än ett redskap. Den blir del av en identifikation med den överlägsna makten, som bedrivs med en entusiasm så stor att man ibland kan få för sig att Sverige delar sin yngre historia mer med USA än med någon del av Europa. Men vad är identifikation med vinnaren om inte ännu en elitistisk vision? Den innefattar åtminstone ett milt förakt för allehanda europeiska nationer som inte verkar förstå var framtiden ligger.

Kloka ord. Idag talas det allt mer om att svensk högre utbildning och forskning måste bli mer internationell. Att publicera sig i en engelsk journal räknas som en större merit än om exakt samma ord och tankar publiceras på annan plats. Självklart handlar det om att man når en större publik, men om man tvingas uttrycka sig på ett annat språk har man påtvingats ett handikapp som påverkar tankarna och budskapet menligt. Det är en sak att "alla" kan läsa engelska, och en annan att tvinga alla tala det språk som bara människor i den anglosaxiska världen har som modersmål. Ett alternativt sätt att tänka och agera är att göra som i EU och tala på sitt modersmål och erbjuda översättning för dem som behöver det. Då skulle att få samma chans och det vinner kunskapen på.

Mångfald är en resurs för mänskligheten. Monokulturer må vara mäktiga, men den som knäcker maktens kod kan enkelt fälla även den störste och starkaste. Språk och kultur är garanter för mångfald och alla drabbas av enfalden och entydigheten som idag sprider sig förfärande snabbt i samhället. När alla ska förstå och tala samma språk tvingas man till förenklingar, vilket utarmar mångfalden. Jag har inte tänkt på idealiseringen av engelskan som ett uttryck för elitism, men håller med Steinfeld om att det går att se det så och instämmer i att det är en missuppfattning att bildning är ett uttryck för elitism.

En bred bas av en bildad allmänhet är tvärt om en förutsättning för byggandet av en kunskapsnation. Spets förutsätter bredd. Och när fler kan uttrycka sig bättre och vet mer underlättas både interaktionen och integrationen av människor, och det inspirerar även fler att lyssna och lära mer av varandra.