Förstå, förklara och fokusera på framtiden

Mycket har under veckan som gått handlat om efterspelet till händelserna i Köln under nyårsnatten. Det har varit känslosamt och tonläget har tidvis varit högt. Jag har reagerat på hur man har talat om händelserna, för hur upprörd jag än är över agerandet som männen visat prov på tror jag inte att demonisering och misstänkliggörande av människogrupper löser det problem som alla är överens behöver lösas. Två fel kan aldrig bli ett rätt. Värnar vi verkligen kvinnorna som är offer där, här och genom hela historien, måste vi försöka förstå det som har hänt och som händer på olika platser i världen. Vi måste analysera läget och försöka förklara övergreppen. Framförallt behöver vi fokusera på framtiden och göra vad vi kan för att försöka få stopp på våldet.

Jag har inga problem att förstå att det är svårt att tala sansat när känslorna svämmar över och tonläget är högt. Människor fungerar så och man måste få reagera. Men sedan behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter. Hur ska vi förstå? Går det att förklara? Och vad ska vi göra? Det finns inga enkla samband eller effektiva lösningar, inga quick fix. Problemet är komplext och mångbottnat.

En som är både klok och föredömligt pedagogisk och som har förmågan att bringa reda i härvan är författaren Marcus Priftis (som skrivit boken Det otäcka könet). Han delar med sig av sina tankar på SvDs kultursida i en debattartikel vars innehåll jag skriver under på.

Hur ska vi förstå händelser som de i Köln, Kalmar och Kungsträdgården? Att den minsta gemensamma nämnaren är manliga förövare är uppenbart. Lika självklart är det att fenomenet sexuellt ofredande i grupp inte är främmande för Sverige – det visar tusentals vittnesmål från utsatta kvinnor, en etablerad teoribildning och en uppsjö fältstudier. Den som påstår något annat är alltså antingen okunnig eller har en avsikt att förvilla.

Problemet finns mitt ibland oss. Hotet mot kvinnorna kommer inte utifrån, det finns överallt. Typen av övergrepp, sättet som kvinnorna antastats på i Köln må vara nytt och annorlunda, men det finns en tydlig kontinuitet och synkronicitet. Övergreppen ingår i ett globalt mönster. Det är ingen ursäkt att säga så, det är viktig kunskap att ha med sig om man verkligen vill förstå. 

Men vilka är mekanismerna bakom att män beter sig på det här sättet? De amerikanska psykologerna Matthew Oransky och Celia B Fisher har identifierat några normer i de miljöer där unga män vistas, som kan utgöra en risk för att utveckla ett kränkande eller våldsamt beteende. Dessa är: ett krav på att ständigt visa sig tuff, en acceptans för ilska men inte för andra känslor, ett förakt för femininitet, en lojalitet till grabbgänget och ett krav på att tåla tuff jargong. Skrämmande nog är de normer som vi känner igen från vår närmaste fotbolls- eller ishockeyklubb, eller för den delen från skolgården.

Detta är något som alla kan känna igen, så när det urartar och övergår till handfast våld och regelrätta övergrepp handlar det om gradskillnader, inte om artskillnader. Det är detta som många har pekat på under veckan. Det handlar om gruppsykologi mer än om kultur. Kulturen i Sverige kännetecknas av ett starkare motstånd och mindre acceptans mot beteendet, men problemen finns här också. På andra platser är det mer eller mindre en accepterad del av kulturen. Men, och detta är viktigt:

Alla som idrottar eller går i skolan växer emellertid inte upp till att begå sexuella kränkningar, utan vissa faktorer medför en större risk. Här har kulturell påverkan en betydande roll. En studie som Ungdomsstyrelsen gjorde 2013 visar att killar med en stereotyp syn på könsroller i allmänhet och manlighet i synnerhet löper tre gånger så stor risk att begå våld eller kränkande handlingar, jämfört med killar med mer jämlika attityder. Att växa upp i en miljö präglad av patriarkala normer är alltså en riskfaktor.

Att identifiera riskfaktorer som har med kultur att göra handlar om att försöka förstå. Det är inte en förklaring. Därför är kulturstudier viktiga. Drar vi ner på humaniora och ser vi kulturstudier som onyttiga, som ett sätt att strula till sitt liv, förvägrar vi oss kunskaper som här och nu visar sig vara oumbärliga. Synen på pengar och ekonomins roll är viktig att ha med sig. Hur skapas miljöer där dessa manliga normer utvecklas?

Så även social och ekonomisk utsatthet. Det dominerande mansidealet består av flera pusselbitar, där de mest betydande är framgång och oberoende. Den som har makt, pengar och andra resurser, och den status som följer med dessa, har sin manlighet på det torra även utan att behöva odla machonormer. Den som å andra sidan saknar dessa, vare sig det är självförvållat eller orsakat av diskriminerande sociala strukturer, riskerar däremot att försöka kompensera sig genom att överdriva andra maskulina beteenden.

Aggression – att freda och expandera sitt revir med de medel som står till buds, inklusive våld – är ett maskulint beteende inom räckhåll även för den materiellt underprivilegierade. Den som inte har tillgång till manligheter som frihet, personliga tillgångar, självständighet och heterosexuella relationer, kan uppväga sin låga status genom att odla aggressivitet, sexism, homofobi, hederstänkande och andra hypermaskulina drag. Det här är ett känt fenomen inom kriminologin. För att luta sig mot sociologen James Messerschmidt, en av världens främsta forskare inom våld och manlighet, används våld av den annars resurssvage för att skapa maskulinitet.

Kompensatorisk hypermaskulinitet är en förklaring till att socialt utsatta män tenderar att vara överrepresenterade i sådana här fall. Unga män med bakgrund i Mellanöstern och Nordafrika – den grupp som specifikt pekats ut i Köln, Kalmar och Kungsträdgården – tillhör de mest marginaliserade grupperna i såväl Tyskland som Sverige. De löper ökad risk att misslyckas i skolan, bli arbetslösa, utsättas för godtyckliga polistrakasserier och annan rasism och förlora hoppet om framtiden. Som bland andra kriminologen Jerzy Sarnecki har visat, kan invandrares överrepresentation i kriminalstatistiken helt förklaras med sådana sociala faktorer.

Växande klyftor i samhället är en delförklaring till övergreppen. Det är inte den enda förklaringen, men det är som Priftis säger en pusselbit. Ett samhälle och en värld som tillåter att den sociala och ekonomiska utsattheten ökar kommer att få problem, inte bara med eskalerande sexualiserat våld mot kvinnor. Det är allmänt bekant och finns stabilt forskningsstöd för den förklaringen. Ett hållbart samhälle är ett jämlikt samhälle med små klyftor. Där har fler individer och grupper mer att förlora på att inte utöva våld än att släppa lös känslorna. Viktigt dock att detta inte är en förklaring till just händelserna i Köln och det är absolut ingen ursäkt. Här finns dock en rad uppslag till åtgärder och handlingsprogram som kan leda till långsiktiga lösningar. Det går inte att utbilda någon till att inte utsätta kvinnor för övergrepp, men det går att utrota grogrunden för fenomenets framväxt.

Här är ett par brasklappar nödvändiga. För det första kan inga strukturella förklaringar frånta individen ansvar för dess handlingar. För det andra finns massor av marginaliserade män – och för den delen kvinnor – som inte utför våldsamma eller kränkande handlingar. För det tredje kan kompensatorisk hypermaskulinitet inte förklara allt sexualiserat våld. FN-soldater som våldtar den civilbefolkning de är satta att skydda, eller chefer som tafsar på sina anställda, agerar inte i maktlöshet. De demonstrerar makten att ta vad de vill ha – möjligen med en känsla av att de har rätt till det. Sexualiserat våld förekommer i olika miljöer och samhällsklasser och följer olika mekanismer.

Det finns inga enkla förklaringar eller lösningar. Glömmer vi det är risken stor att allt fokus riktas mot förövarna och mot män från Nordafrika. Det leder inte till att grogrunden för problemen utrotas, eller till att offren får det bättre. Förståelse och långsiktighet, det kan inte nog poängteras hur viktigt det är. Om vi verkligen bryr oss om kvinnorna, offren. Att fördöma grupper eller individer löser inte grundproblemet och hjälper oss inte att förstå. Problemet är svårt och komplext, men inte omöjligt att förstå och det finns saker att göra. Det vill jag att vi ska tala om, istället för att demonisera och generalisera.

Inte desto mindre är det viktigt för den som vill arbeta preventivt mot våld att även minnas den materiella verkligheten. Det finns en koppling mellan sociala orättvisor och våld, och i ett samhälle där alla hade samma livschanser skulle marginaliserade män som begår våld i grupp antagligen vara ett randfenomen. Ett effektivt våldspreventivt arbete behöver adressera normer om manlighet, men också ta ett grepp på sådant som jämlikhet och social rättvisa.

Exakt. Lösningen är en palett av åtgärder, som riktar sig mot och som engagerar många människor. Vi har alla ett ansvar och en roll att spela, både i skuldfrågan och lösningen på problemen. Därför behöver vi tala, inte bara med varandra om de andra utan även med dem som begår övergrepp. Vi måste se oss själva i varandras ögon. Vi måste agera och reagera, reflektera och fokusera på framtiden. Ska samhället kunna överleva måste vi kunna förstå varandra och mötas över alla möjliga typer av gränser.