Kunskap, kvalitet och ansvar för lärande

Efter Dick Harrisons debattinlägg i tisdags har högskolan verkligen hamnat i blickfånget. Det är bra att det kommer en debatt, men dagens debattklimat är fyllt av risker och det är på inget sätt självklart att debatten leder till att kunskapen utvecklas eller att förutsättningarna för lärande ökar. Om debatten, vilket den tenderar att göra, i alla fall på sociala nätverk, handlar mer om Harrison som person än om kunskap kan det leda till direkt förödande resultat. Han var den som kastade brandfacklan och han gjorde tyvärr det med ett ganska slarvigt hugskott. Dessutom är han kontroversiell. Trots att många lärare på högskolan känner igen sig i mycket av det Harrison tar upp är risken uppenbar att debatten utvecklas till att handla om Harrisons vandel, eller om just hans exempel är rättvisa eller ej. Det kommer inte att leda till ökade kunskaper i Sverige. Eftersom dagens medielogik ser ut som den gör kan debatten göra mer skada än nytta. Ur uppmärksamhets- och klickhänseende är Harrison enormt mycket mer intressant än kunskapskvaliteten på landets högskolor. Det är en komplex fråga, utan givna svar, och den typen av frågor lämpar sig synnerligen illa att manglas genom debattens antiintellektuella struktur.

En annan oroande tendens är att debatten förs av andra, över huvudet på lärarna. När en så pass stor och kostsam verksamhet som landets högre utbildning kritiseras är det många som har intresse, dels av att två sina händer, dels av att lufta kritik. Ingen vill sitta med Svarte Petter, och samhället saknar inte direkt akuta och trängande, angelägna behov. Det anses och tycks väldigt mycket, från olika håll. Och lärarnas ord och tankar väger ofta lätt som en fjäder eller viftas bort som ett särintresse, en part i målet. Det gynnar heller inte kunskapsutvecklingen.

I dagens tidning hittar jag dock två inlägg i debatten. Dels ett från facket som lyfter frågan och ger perspektiv, dels ett från en professorskollega till Harrison som är lika känd, men långt ifrån lika stridbar: Ulf Danielsson. Tyvärr känner jag mig trots detta inte säker på att debatten kommer att gynna kunskapsutvecklingen i Sverige. Orsaken till min oro är att alla, rakt av och okritiskt verkar ha köpt (den felaktiga) grundpremissen om att kvalitet i utbildning är något som går att styra, utvärdera och objektivt jämföra. Kvalitet är alldeles för vagt och komplext. I hållbarhets- och maktanalyser talar man ibland om makten över dagordningen, och det är talet om kvalitet i den högre utbildningen ett typexempel på. Kvalitet, kvalitetsstyrning och kvalitetsutvärdering är väldigt mycket enklare och mer tacksamt att debattera än lärande, kunskap och kunskapsutveckling.

Ordföranden för SACO, Göran Arrius, skriver följande på Brännpunkt och jag har fetmarkerat ordet kvalitet i citatet.

Dick Harrison sätter i sin artikel fingret på ett allvarligt problem. Kvalitet måste spela en större roll i utbildningspolitiken. Högskolesystemet är uppbyggt kring idén att studenternas fria val ska spela en stor roll för hur många utbildningsplatser som finns inom varje utbildning. Lärosätena får sedan pengar för varje student som får godkänt på sina kurser. Dessvärre saknas jämförbar information om utbildningarnas kvalitet. Därför kan studenterna inte välja den utbildning som håller högst kvalitet. Kopplingen mellan kvalitet och kvantitet är därmed bruten: fler studenter ger mer pengar, men högre kvalitet premieras inte.

Högskolan får inte drivas in i en nedåtgående spiral. Saco vill se en ny utbildningspolitik, där kvalitet går före kvantitet. Studenterna behöver verktyg för att välja utbildning utifrån kvalitet, men allra mest behövs ett finansieringssystem som är kvalitetsdrivande. Att sänka kunskapskraven för att få fler studenter genom systemet är inte hållbart.

Regeringen kan enkelt sätta den bollen i rullning: tillsätt en utredning om hur högskolans finansieringssystem kan främja utbildningens kvalitet.

Kvalitet är nyckelordet i debatten. Fast det finns ju ingen som är emot kvalitet. Ingen vill ha sämre kvalitet!? Att säga att vi måste ha en högre utbildning som håller hög kvalitet är att uppfinna hjulet eller påpeka det uppenbara. Vad är kvalitet? Problemet som jag ser det är att det finns många som anser sig veta detta, och att det byggs system för att hantera just deras definition av kvalitet. Sedan början av 1990-talet har skolpolitiken handlat mer om kvalitet än om kunskap, trots att kvalitetsbegreppet aldrig diskuterats. Och så blir det när utbildningsdebatten förs över huvudet på lärarna. Jag sitter själv som delansvarig för en forskargrupp och sliter mitt hår över den stora och komplexa matris som ska fyllas med innehåll som antas mäta kvaliteten i vår verksamhet, vilket jag (på goda, vetenskapliga grunder) inte tror ett ögonblick att det gör. Utvärderingen måste genomföras, trots att alla vetenskapligt meriterade deltagare vet att det som mäts (vad det nu är?) inte säger någonting om kunskapen och dess nytta i samhället.

Ingen annan verksamhet, som bedrivits med sådan intensitet, av så många mäktiga människor, under så lång tid, utan att visa några som helst resultat, hade fått fortsätta. Det enda kvalitetsarbetet har lett till är att lärarkårens vandel har kommit att ifrågasättas, vilket gör att allt fler söker sig bort från yrket. Och när "kvaliteten" uteblir eller försämras, trots att politikerna satsat så mycket pengar på systemet, är det lärarna som får bära hundhuvudet. Det är så jag läser Harrisons debattartikel, som ett frustrerat rop på hjälp. Och det är den känslan jag själv bär på och delar med MÅNGA kollegor runt om i landet. Vi lärare går på knäna för att rädda det som räddas går. Vi behöver allt annat än ett nytt kvalitetssäkringssytem. Vad utbildningssystemet behöver är fokus på kunskap, inte på kvalitet.

Om kunskapen stod i centrum skulle ansvaret för skolan handla där det hör hemma, hos lärarna och hos forskarna. Om lärarna fick arbetsro och om det enbart var kunskapen som räknades skulle makten över utbildningen ligga där den ska ligga, hos de med högst utbildning och mest kunskap! Dumheten som lyser igenom i allt tal om kvalitet som inte handlar om begreppet kvalitet är det största och mest allvarliga hotet mot kunskapen och Sveriges framtida kunskapsutveckling. Lärande går inte att styra, kunskapskvalitet går inte att mäta och genomströmning är ett huvudlöst instrument för finansiering av utbildning! Jag håller med SACO om att kvantitetsmål med högre utbildning är förkastliga och att det bara kan leda till en enda (förödande) sak: Sänkt kvalitet! Detta är även Ulf Danielsson inne på i sin debattartikel.

Dick Harrison har rätt i sin kritik av svensk högskoleutbildning. Dagens system premierar volym och universiteten tävlar om att locka studenter utan egentliga förutsättningar att klara studierna. I praktiken löser man problemet genom att mer eller mindre medvetet sänka kraven medan man intalar sig att det handlar om pedagogisk utveckling och anpassning av utbildningen till arbetsmarknadens behov. Alla tror sig tjäna på systemet och håller god min. Studenterna får sin examen, universiteten sina pengar och staten kan redovisa bra siffror.

Men på lång sikt blir alla förlorare. Inte minst alla de duktiga och ambitiösa studenter som inte får den utbildningsnivå de förespeglas och på så sätt förvägras möjligheten att utveckla sin fulla potential.

Danielsson pekar på elefanten i rummet och jag hoppas att hans goda renommé och den mycket mer sansade tonen i hans debattartikel kan leda debatten in på rätt spår. Dagens system är upplagt på just det sätt som Danielsson pekar på, och det gynnar inte kunskapsutveckling. Tvärtom missgynnas alla som är på högskolan för att lära, vilket borde gälla alla. Om högskolan var en plats där kunskapen stod i centrum skulle Harrison ALDRIG någonsin skriva som han gjorde! Låt oss inte glömma det. Till skillnad från andra intressenter skriver lärare som debatterar utbildning nästan alltid om sin frustration över maktlösheten man känner över att tvingas agera i ett kunskapsfientligt klimat. Lärarna KLAGAR inte på systemet, lärarna känner sig svikna av det och försöker protestera över att debatten om lärande och kunskap i landet förs över huvudet på dem. Om inte lärarnas och forskarnas ord väger tungt i utbildningsdebatten och om utbildningspolitiken inte tar hänsyn till lärarna kommer kunskapen på sikt att utarmas.

Utan lärare som vet och visar vägen kommer studenterna att få det svårt att veta vart de ska eller vad som krävs för att nå dit. Därför är jag liksom Harrison inte övertygad om att studentkårens makt ska öka. Jag är ingen motståndare till studentinflytande, men jag välkomnar en granskning av frågorna som studentkåren driver ute på högskolorna och nationellt. Mer än en gång har jag känt mig omyndigförklarad av företrädare för landets studenter, som om jag inte visste eller förstod mitt eget forskningsområde eller arbetet jag passionerat ägnat mig åt under närmare 20 år. Genomströmningskravet ger dagens studenter otillbörligt stor makt över utformningen av den högre utbildningen, och det tar fokus från kunskapen. Som exempel vill jag peka på den kampanj mot lärarna som SFS driver och som handlar om högskolelärares behörighet. SFS har på eget bevåg och i strid mot gällande regler lanserat begreppet Obehörig lärare. Detta har många lärare reagerat på, framförallt eftersom det fokuserar mer på lärarens pedagogiska insatser än på studenternas prestationer och ansvar. På högskolan menar jag att alla är lärare, alla är där för att lära. Ett problem med dagens studenter är just att det saknas studiemotivation, vilket är vad som föranleder Harrison att skriva som han gör. Danielsson skriver följande, och jag instämmer.

Orsakerna till att det blivit så här kan som Harrison antyder delvis sökas i fördelningssystemet och en dåligt fungerande skola, men det handlar också om det sätt på vilket högskolan vuxit under åren. Spännvidden i förväntningar och förkunskaper har helt enkelt blivit för stora och det är kvaliteten som blir lidande.

Danielssons förslag är att halvera antalet studenter, vilket jag varit inne på tidigare. Om antalet lärare hölls konstant och om genomströmning slutade anses vara en indikator på något som har med kvalitet att göra skulle det finnas tid att verkligen ägna sig dels åt kunskapsutveckling, dels åt studenterna som verkligen är på högskolan för att lära och delta i kunskapsutvecklingen.

Följande ord, hämtade från SFSs rapport som släpptes i våras och som jag skrev om då här på Flyktlinjer, säger väldigt mycket om vad högskolan kommit att bli för plats. Kunskap är ingenting man kan få, kunskap kräver hårt eget arbete, men min analys av orden som inleder rapporten pekar i en helt annan riktning.

När du som student avsätter flera års tid, hårt arbete och belånar dig för överskådlig framtid förtjänar du att få en bra utbildning tillbaka. Du borde du kunna lita på att du kommer att få den hjälp du behöver för att klara kursmålen. Du borde kunna räkna med att dina lärare har fått en pedagogisk utbildning och är väl insatta i de senaste forskningsrönen om hur man bäst lägger upp en högskoleutbildning. Du borde kunna vara trygg i att högskolelagen ser till att undervisningen som bedrivs på ditt lärosäten håller en hög kvalitet.

Jag har satsat och satsar fortfarande en ansenlig del av min tid och mina pengar för att få möjlighet att vara och verka på högskolan. Jag betalar med glädje på mina studiemedel och jag ägnar inte sällan mer än 12 timmar åt min vakna tid åt kunskapsarbete. Och jag har aldrig någonsin krävs någon annans hjälp för att klara målen (och jag har heller aldrig varit intresserad av några kursmål, mitt mål är och har alltid varit högre än så: Mesta möjliga kunskap). Jag har både som student och fortfarande läst, kämpat på egen hand, och ställt frågor när jag inte förstått. Kunskapen var mitt mål som student och den söker jag fortfarande. Det som gör mig och många andra lärare frustrerade och det som jag tror fick Harrison att skriva som han gjorde, är att den syn på kunskap som citatet från rapporten "Alla fattar utom jag. Hur skapar vi förutsättningar för god undervisning?" fått sådant enormt genomslag i talet om skolan. Det riktas alldeles för mycket fokus på undervisning, och alldeles för lite på lärande och självständiga studier.

Kunskapskvalitet kan bara byggas underifrån. Lärare på högskolan kan bara skapa förutsättningar för individuellt arbete med innehållet i kurser och böcker. Lärande är inget man får, det är något man gör. Att vara student är ett privilegium. Som student investerar man inte tid och pengar, det är tvärtom samhället som investerar i studenterna. Det är med andra ord studenterna som borde debatteras. Vad gör studenterna på dagarna, när vi lärare är fullt upptagna med att undervisa (ofta för halvtomma klassrum eftersom närvaron är dålig), sitta i planeringsmöten eller sliter vårt hår i förtvivlan över att tvingas lägga tid på kontraproduktivt kvalitetsarbete? Hur planerar studenterna sin tid? Hur läser man böckerna, och varför klagas det på att det är för mycket att läsa? Det finns massor av frågor som aldrig ställs. Kanske för att dagens studenter är kunder som kräver tillfredsställelse och service? Om det var kunskapen vi var intresserade finns det väldigt många fler och mer angelägna frågor att ställa till väldigt många andra än dagens hårt prövade lärarkår.

Så länge vi envisas med att tala om kvalitet (utan att först definiera begreppet) och så länge genomströmning styr resurstilldelningen till den högre utbildningen, det vill säga så länge vi inte sätter KUNSKAPEN i centrum kommer kvaliteten i det svenska utbildningssystemet att sjunka. Så länge lärare inte har tid att lära och så länge debatten förs av andra, över huvudet på lärarna, kommer den negativa utvecklingen att fortsätta.