När jag arbetade som bagare fanns det normala dagar, och så fanns det arbetsbelastningsmässiga toppar och dalar. Runt jul var det som allra mest att göra. Då fanns ingen dötid. Vi som körde degar och passade ugnen pressade oss då till det yttersta. Det går att röra sig snabbare, knåda fortare och effektivisera samverkan i arbetslaget utan kvalitetsförlust. Bageriarbetet är ett kroppsarbete, det handlar om fysisk prestation. Även om det aldrig går att helt koppla bort tankarna på det man gör finns ett stort mått av frihet i tanken medan man arbetar, även under intensiva arbetsperioder. Tröttheten satt i kroppen, men fick man bara sova återhämtade sig musklerna till nästa dag trots att det tidvis var mycket att göra.
Tänker ofta på de där åren och på hur vi bagare, eller snarare arbetstiden, utnyttjades till max. Dagarna när det kom in många beställningar utnyttjades varje minut som fylldes med innehåll och produktion. Även utslagen över året blev dödtiden marginell, några veckor mitt under sommaren kunde vi dra ut på rasterna och jobba i makligare takt. Där, i den kontexten var det som det skulle. Arbetar man i ett relativt lågkvalificerat arbete går det att dela upp arbetet i enklare moment och planera verksamheten för att nå största möjliga effektivitet. Och tänker man bara på det långsiktiga behovet av återhämtning för personalens kroppar går det att under kortare perioder plocka ur mer effekt ur maskineriet. Jag kunde till och med känna tillfredsställelse över att vi klarat av en intensiv period.
Det var inte för att arbetet var fysiskt eller effektiviserat som jag tyckte det var jobbigt. Jag tröttnade på bageriarbetet för att jag ville studera. Läsa och lära orkade jag inte efter åtta timmar i bageriet, och arbetskollegorna var inte alltid intresserade av att diskutera filosofi och litteratur. Livet kändes torftigt. Därför slutade jag, därför började jag studera. Jag sökte intellektuell utmaning.
Länge kände jag att jag levde min dröm. Det var under åren som student. Sex lyckliga år fyllda av läsande, lärande och intressanta och givande samtal. När jag sedan anställdes som doktorand och fick ynnesten att arbeta med kunskapsproduktion, och några år efter disputationen, när jag anställts som lektor, kände jag att jag hade världens bästa tillvaro och arbete. Sedan hände något. Känslan av att något förändrats kröp sig på. Allt mer fylldes dagarna av annat än det jag utbildats för. Kontrollen och styrningen ökade och yrkesvardagen detaljstyrdes allt mer. Allt mer av betingen och friheten under ansvar försvann och möjligheterna att lyssna, läsa och lära minskade. Idag är det hopplöst att få till ett seminarium. Allas kalendrar är fulla månader i förväg, av saker som har mer med administration än kunskapsutveckling att göra och flexibiliteten närmar sig allt mer noll. Lyssnande, läsande, skrivande och lärande får jag syssla med på fritiden. Och än så länge går arbetet att kombinera med det jag sökte mig till akademin för. Därför överväger fortfarande fördelarna, även om själva arbetet som sådant, det jag får betalt för, allt mer liknar bageriets löpande-band-produktion av kunskap. Lean-production av lärande är modellen för dagens akademi. Om man hårdrar. Självklart finns det undantag, men detta är min upplevelse. Skillnaden mellan hur det en gång var, och hur det är, den är stor. Inte särskilt mycket talar för att kvaliteten blivit bättre. Därför tänker jag högt om detta och skriver jag, för att jag bryr mig om. Jag klagar inte, jag utrycker oro. Jag sätter ord på farhågan jag har om att kunskapsnationen Sverige är hotad, inifrån, av ett slags mentalt effektiviseringsvirus.
Bröd kan bakas snabbare. Arbetarna vid bakbordet kan trimma organisationen och momenten kan fås att haka i varandra smidigare. Jäsningsprocessen går dock inte att påskynda, och tiden brödet måste stå i ugnen är konstant. Förhållandena på högskolan ser dock annorlunda ut. Visst kan jag springa mellan salarna, ta kortare rast och försöka planera arbetsvardagen bättre. Men tänka snabbare går inte. Kunskap tar tid att tillägna sig. Tystnad och mellanrum samt tid för reflektion och eftertanke, är nödvändiga inslag i all intellektuell verksamhet som förväntas hålla något slags kvalitet. Läshastigheten kan påverkas marginellt, och visst går det snabbare att skriva när man har vanan inne. Men det är på marginalen och tidsvinsten är svår att använda till något annat.
Läste om undersökning för ett tag sedan. Nu mins jag tyvärr inte vem eller var (kanske var det ingen undersökning ens), men den gick ut på att högkvalitativt intellektuellt arbete bara kan utföras fyra timmar per dag. Efter år av erfarenhet känns det som det nog är ett ganska bra, generellt mått på vad som är rimligt att förvänta sig av en akademiker, om arbetet ska hålla akademisk klass. Kvalitet och kvantitet går hand i hand och är relaterade till varandra. Är det kvantitet man vill ha går det ut över kvaliteten, annars vore det inte kvalificerat arbete. Jag ser det som resursförstöring av gigantiska mått att staten som bekostat min utbildning och meritering till docent inte använder mig och den resurs jag och mina kollegor utgör klokare. Vi får en bra lön, men sätts att utföra arbetsuppgifter som inte alls ligger i paritet med vår kapacitet. Det sker till priset av sänkt kvalitet, för det är omöjligt att effektivisera lärande, tänkande och intellektuell utveckling. Högkvalitativ forskning intellektuella topprestationer kräver fokus, förberedelse och marginaler. Det finns aldrig några garantier. Jämför till exempel med elitidrottare. Ingen kan tvinga fram toppresultat. Träningsbördan kan naturligtvis regleras och ökas, i alla fall till den fysiska gränsen. Resultaten kan dock aldrig garanteras, de är en nåd att bedja om. Zlatan vet vad Zlatan behöver för att prestera på topp, och han får det. Landets professorer och docenter vet också vad det behöver för att prestera på topp, men vi får inte själva bestämma över hur och när vi utför vårt högkvalificerade arbete.
Som sagt, jag klagar inte. Jag sätter ord på oron. Inte för egen del, utan för kunskapsnationen Sverige och allas vår gemensamma framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar