Jämför kunskapssynen 1966 med dagens

Kravet på renhet och stringens inom akademin och de konsekvenser detta oundvikligen för med sig borde fungera som en väckarklocka. Snart sagt allt kokas ner till siffror. Kunskapen blir till renkokade, kritvita jakttroféer helt berövade köttet, huden och det liv som det dödade djuret hade när det levde. Troféerna hänger på väggarna i akademin och storjägarna jämför dem med varandra och även om forskarna utbyter erfarenheter från jakten ibland (framförallt vid fikabordet) är det troféerna som räknas. Bara det som går att mäta och jämföra är värt något. När det görs till norm, när bara den typen av kunskap räknas, är vi farligt ute. Då har vi otillbörligt klämt in världens komplexitet i en tvingande ram som låser fast tillvaron. Då ser vi bara det som våra modeller tillåter oss se. Då går vi med vidöppna ögon mot avgrunden.

Kunskap utan liv är bara information och rena fakta är inte vetande. Vetenskap handlar inte om att räkna utan om att inse, förstå och sprida kunskap. I evidensens namn fjärmar vi oss från detta allt mer, allt snabbare. Kunskapen utarmas förfärande snabbt. Tittade på SVT 1 igår, på programmet: Året var 1966. Lärarna strejkade det året och i programmet visades ett reportage om eleverna och deras sätt att hantera situationen. Påfallande många gick till skolan trots att lärarna inte var där. Det utsågs representanter i klassen för respektive ämne, som undervisade övriga, i matte och andra ämnen. Många oroade sig för kunskaperna som kanske gick förlorade, men ingen skyllde på lärarna. Ansvaret som visades bland eleverna på gymnasiet visade med skrämmande tydlighet upp skillnaden mellan då och nu. Idag är skolan ett instrument i karriärplaneringen och betygen det enda som räknas. Bara det som räknas, kan vägas, mätas och jämföras betyder något. Bildningsivern som fanns 1966 har offrats för något annat, och kunskapen far all världens väg. Det som gav skolan liv och gjorde lärandet dynamiskt har dödats för hornens skull, för pengarna och jämförandet.

Det slår mig ofta inom akademin idag hur goda idéer, som alla är överens om är just goda, försvinner som sand mellan fingrarna, för att de inte går att omvandla till siffror, för att insikten inte kan överföras till Excel. Det är som om kunskapen inte hade förmågan att haka i och fasta vid. Fastnar gör bara tankarna som ger klara besked, som talar om hur det är och som fungerar som utgångspunkt för vad vi ska göra. Det är som det stora flertalet inget hellre vill än att avhända det ansvar som eleverna 1966 såg som sitt ansvar att axla. Är man bara tillräckligt säker på sin sak får man gehör idag, och den som svävar på målet, vilket alla kloka människor gör, kastas till lejonen. Den nuvarande synen på kunskap befrämjar detta. Allt för ofta letar vi efter nycklarna som ska låsa upp låset i ljuset från gatlyktan, även om vi vet att de inte ligger där. Bara för att det är där det går att leta. Vi stänger gränser och monterar ner välfärden, för att siffrorna visar att det är det bästa. Trots att vi vet att klyftorna sliter samhället isär.

Vi måste bryta med den berättelsen, den kunskapssynen och skaffa oss en annan. Ju förr desto bättre, för alla. En ny och annan typ av berättelse skulle kunna bygga på tanken om att alla möten, alla krafter som sätts i förbindelse med varandra påverkar helheten. Det är en berättelse som finns hos filosofer som Deleuze, Latour, Foucault, Whitehead, Bergsson, Nietzsche och andra som verkar i samma anda. Filosofer som idag hånas för otydlighet och som dras i smutsen för att de tror på människans förmåga att höja sig över det uppenbara, det givna och enkla. Filosoferna som jag läser och ständigt återvänder till har emellertid lärt mig hur irrationellt och kontraproduktivt det är att rädas kaos och osäkerhet. Snarare bör vi omfamna det osäkra. Bara så kan vi hitta nya och konstruktiva vägar framåt. Bara så kan vi påbörja letandet efter nycklarna på ställen där de möjligen skulle kunna finnas, även om vi inte vet exakt var denna plats är. Det som betyder något är inte det som går att bevisa utan det som faktiskt fungerar. Trofésamlandet imponerar kanske, men det liknar allt mer som en vandring genom ett naturhistoriskt museum från förr, där uppstoppade döda djur visas i montrar. Det ekar tomt i akademins korridorer. Var finns livet, rörelsen, lusen att lära, engagemanget för bättre vetandet? Seminarierna, det intellektuella utbytet, det goda samtalet, tiden att tänka och platsen för reflektion, vad hände med det? För att möta mätapparatens behov ilar vi mellan meningslösa möten, för då ser det i alla fall ut som vi gör något. Själsdödande är vad det är.

Slå an en ton, vilken som helst. Och lyssna på vad som faktiskt händer. Agera i enlighet med det som sker och inte i linje med en på förhand uppgjord plan. Det är att verka nomadologiskt, i världen, tillsammans med medmänniskor som bryr sig om varandra. Det är vad jag menar att vi behöver göra för att återupprätta kunskapsnationen Sverige. Betänk att Sverige låg i topp då, året 1966. Förra året delades det ut ett Nobelpris till en svensk som gått i den skolan. Snart är dock alla eleverna från då pensionerade. Därför är det hög tid att vi gör något, vi som ser, förstår och värnar kunskapen. Mitt bidrag till kampen om kunskapen är de tre böcker som jag arbetat med under några år här nu. Två av dem är i princip klara och de kommer att presenteras, på ett eller annat sätt, här under året. Den tredje blir klar under hösten. Där, i de böckerna, tillåter jag mig att vara fri i tanken. Jag skriver inte för att jaga troféer, jag skriver för livet, lärandet och kunskapens skull. Hållbarhet är målet, förståelse för kultur och förändring är vägen och innehållet är ord och tankar som engagerar och väcker liv i den som läser. Jag bevisar inget, jag säger: Tänk om ...

Arbetsåret har börjat med fem dagars obruten och fri skrivtid. Som tur är har jag 20 procent forskning i tjänsten. Den tiden ägnar jag åt kunskapsutvecklande skrivande. Bara där och vid de sällsynta tillfällen jag får att faktiskt göra det jag är utbildad för går det att tänka akademiskt. Resten av tiden överlever jag, härdar jag ut, fyller jag protokollet med siffrorna som protokollet kräver. Det är själsdödande, men det är vad ledningen kräver, det är vad UKÄ tvingar Högskolesverige till. Bara det som går att mäta och jämföra räknas. Så då gör jag det, även om jag vet att det är fel och och förenat med risker. Under våren ska jag ta ut 18 innestående semesterdagar. Det är tid jag arbetat in. Det är min tid och den kan jag använda som jag vill. Den tiden ska jag använda till att skriva, tänka, lyssna och lära. Det säger liksom allt om läget i Kunskapssverige, att tänka, det får man göra på lediga stunder. Trist! Men det är som det är, och jag har fortfarande en hel dag av skrivande kvar. Nästa vecka drar mötena igång igen, och sedan rullar det på med uppsatshandledning och undervisning.