Denna dag går verkligen i kunskapens tecken. Lund tur och retur, och intensiv aktivitet i sociala medier. Denna gång dock, glädjande nog, med kunskap och lärande i fokus. Harrisons artikel engagerar verkligen. Det var intressant att få lite andra perspektiv på artikelns innehåll. Under mötet om forskningsansökan som vi jobbar med, som hölls på historiska institutionen på Lunds universitet, med Harrisons arbetsrum bara några dörrar bort, var debattartikeln självklart ett givet samtalsämne, också. Ingenting är så klart entydigt, det finns alltid olika perspektiv. Harrison är lika känd som kontroversiell, inom och utanför akademin. Sanningen finns som alltid någonstans mellan. Faktum kvarstår dock, han sätter fingret på en känsla som väldigt många delar idag, av att någonting är FUNDAMENTALT fel i Högskolesverige och vårt lands utbildningssystem. Ägnar en del av hemresan åt att reflektera över denna fråga, som jag så ofta återkommer till. Kunskapskvalitet och lärande är viktigt för alla. När det inte fungerar är det allvarligt.
Skulden för den bristande kvaliteten läggs å ena sidan på studenterna, å andra sidan på lärarna. Idag är det framförallt dessa båda grupper som fått finna sig i att vara ifrågasatta. Samtidigt är många överens om att linjeorganisationen och högskolornas styrelser har del i skulden för problemen som det råder konsensus om. Jag tänker emellertid att problemet finns högre upp i beslutsordningen. Politikerna har med skattebetalarnas och näringslivets goda minne skapat ett utbildningssystem som har andra mål än kunskapen i centrum. Där finns som jag ser det grunden till problemet med utbildningssystemets haveri, och jag tvekar inte att tala om det som ett haveri, för utfallet av verksamheten och vardagen i akademin är allt annat än kunskapsfokuserad och kvalitetsdrivande. Problemet, menar jag, är att systemet är upplagt på ett sådant sätt att de olika intressenterna oundvikligen drar åt olika håll. Och orsaken till detta är den utbredda och fatala missuppfattningen att utbildning och kvalitet går att styra mot på förhand bestämda mål.
Systemet har riggats för att kunna styras, inte för att värna kunskap och lärande. Och för att det ska vara möjligt krävs att det kollegiala styret avskaffas. Styrning av utbildningsverksamheten förutsätter en autonom styrelse och en linjeorganisation som värnar organisationen och de mål som satts upp av politikerna (= kostnadseffektivitet). Att styrelsen är autonom och agerar som den gör är helt i sin ordning, för det så reglerna ser ut. Det är inte styrelsernas fel, hur kunskapsvidrigt systemet än må vara. För att sätta press på lärarna har man dessutom sett till att studenternas inflytande över verksamheten är stort. Det är bra, givet att deras intressen är samma som lärarna, vilket många vittnar om inte är fallet idag. Studenter läser på högskolan av en massa olika skäl. Kunskap är ett, men för många långt ifrån det viktigaste. En betydande andel av studentpopulationen läser idag huvudsakligen för att få en examen, eller för att slippa vara arbetslösa. Och systemet som det ser ut idag gör ingen skillnad mellan dessa skäl att studera. Alla behandlas lika, och inflytandet anses gott oavsett hur det utövas och vilka frågor som drivs. Det är inte svårt att inse att den som läser framförallt för att få studiemedel eller som bara är intresserad av sin examen drivs av andra intressen än den som verkligen är där för att lära sig något. Vill man få en så lätt resa som möjligt för att kunna jobba vid sidan av kräver man så klart olika saker än om man är där för kunskapens skull. Självklart slår det igenom och påverkar utfallet och kvaliteten.
Lärarna är med andra ord pressade från alla håll. Som systemet är riggat ligger nämligen ansvaret för att allt fungerar som det ska på läraren. Genomströmningen ska hållas på en godtagbar nivå för att inte högskolans ekonomi ska hotas. Kvaliteten ska inte påverkas. Och studenterna får inte vara missnöjda, för dagens studenter betraktas av systemet som kunder. Uteblir kunskapen är det lärarnas fel. Klagar studenterna är det lärarnas fel, och högskolans ekonomi vilar ytterst på lärarens samvete (i en enormt pressad vardag där förståelsen för lärarnas arbetssituation är liten för det finns inga incitament att värna det "särintresset"). Det är som upplagt för intresssekonflikter, och eftersom kunskap är en både ömtålig och hopplöst svårmätbar kvalitet är det lärandet och kunskapen som först kommer att drabbas. Sedan är beskyllningscirkusen igång och där är lärarna och studenterna som sökte sig till akademin för kunskapens skull förlorarna. Fast även samhället förlorar på nuvarande system för högre utbildning, för det blir ett dubbelt slöseri med pengar när kunskapen som systemet ska garantera uteblir.
Den enda hållbara lösningen och enda sättet att verkligen få den kunskap som alla säger sig vilja ha är att skapa ett system där alla intressenter drar åt samma håll. Och enda sättet att nå dit vad gäller utbildning är att placera kunskapen i centrum och betrakta pengar som ett verktyg, inte som idag (och inom New Public Management) som ett mål. I ett land med hög arbetslöshet är det huvudlöst att erbjuda studiemedel, utan att ställa verkliga kunskapskrav på den som lånar pengar för att STUDERA. Idag kan man läsa med bidrag och jobba ganska många timmar extra för att försörja sig, samtidigt som lärarna har ansvar för institutionens ekonomi. Självklart tar det fokus från kunskapen och hotar kvaliteten. Varför inte höja studiemedlen så att det går att leva på dem, och samtidigt plocka bort studenternas möjligheter att agera som en del (alldeles för många) gör idag och förhandla om betyget när resultatet underkänns av läraren? Vad är (kunskaps- och kvalitets)poängen med att lägga ansvaret för kvaliteten i utfallet hos läraren? Varför inte låta lärarna ansvara för och stå till svars för utförandet, studenterna för kunskapen och låta universitetsledningen ansvara för en god lärande- och arbetsmiljö? Då skulle alla tvingas fokusera på det som främjar kunskapsutveckling och lärande. I ett sådant system drar alla aktörer åt samma håll och samverkar mot det gemensamma målet: KUNSKAP.
Varför talas det så mycket om högskolans brister och så lite om arbetsgivarnas ansvar? Ett samhälle som inte förmår uppskatta kunskapskvalitet, och som ser utbildningssystemet som ett slags grovsortering av potentiella arbetssökande, kommer aldrig att kunna bli ett kunskapssamhälle. Kunskap växer underifrån, ur bredden och djupet av befolkningen. Alla kan lära sig mer för egen del och utbyta kunskap med varandra. Och det gör man i ett land och en kultur där kunskapen är målet och där det är viktigare att faktiskt kunna det man utger sig för att kunna än att visa upp en examen där någon annan går i god för att man kan det man påstår. Om Svenskt Näringsliv verkligen vill ha kunskap är det en dålig strategi att anklaga landets lärare och företrädarna för akademin för bristande kompetens, effektivitet och kvalitet. Varför inte bjuda in till samverkan och ömsesidigt utbyte? Vi sitter väl alla i samma båt, eller? Lärarna går på knäna i dagens system, för att det är riggat som det är. Det kanske går att tvinga fram målstyrning och effektivitet inom tillverkningsindustrin, men är det kunskap man vill ha är det omöjligt att piska fram resultat.
Vad Sverige behöver för att bli en verklig kunskapsnation är en annan syn på kunskap och andra sätt att organisera utbildning. Kunskapen måste vara i centrum, ingenting annat! Och alla inblandade måste fås att dra åt samma håll! Idag brister det i båda dessa punkter, och resultatet blir därefter. Det är varken lärarnas, studenternas eller landets högskolestyrelsers fel. Felet är politikernas, som vänt oss mot varandra, i den ekonomiska effektivitetens namn och till förfång för kunskap och lärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar