Läkare både kan och bör vara behöriga, för deras arbete handlar om att ANSVARA för liv och hälsa. Läkarens arbete har ytterst med liv och död att göra, och det finns fall där läkare fäller avgörandet om någon ska leva vidare eller om livsuppehållande åtgärder ska avslutas. Läkare och sjuksköterskor är därför legitimationsyrken, för att deras ansvar anses enormt viktigt och för att tilliten till yrket om möjligt är ännu viktigare. Alla förstår att det är förenat med enorma risker om förtroendet för läkarnas vandel rubbas. Därför var det med växande förfäran jag tittade på dokumentären om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini, som jag inte vet särskilt mycket om, men som gav ett mycket obehagligt intryck. Det må vara som han hävdar, men i så fall borde han välkomna en granskning av hans agerande och lägga all kort på borden. Istället väljer han att misstänkliggöra journalisten, som pekade på en lång rad tveksamheter. Chefen för Karolinska Institutet försvarar dock kirurgen som nått världsrykte, eller kanske just därför. Och Macchiarini använder KIs varumärke och anseende för att få tillgång till patienter i bland annat Ryssland.
Vad vill jag säga med detta? Jag vill närma mig frågan om kunskap och högre utbildning från ett lite annat håll, för att belysa problem som inte når igenom den högt uppdrivna och infekterade debatten. Vad jag ser ovan är ett system med olika aktörer som agerar både självständigt och i relation till helheten. Systemet är komplext och därför ömtåligt. Tilliten till systemet är viktigare än enskilda aktörer, därför kan patienter offras och en anseende läkare hållas bakom ryggen. KIs rykte är viktigare än någon av människorna. Lägg till pengar och allt blir genast mer känsligt. Om det skulle visa sig att läkarens revolutionerande transplantationsmetod skulle fungera skulle det vara en världssensation. Därför tas det risker och spelas ett högt spel. Alla är offer, men det är bara patienterna det är synd om. Cheferna och stjärnläkaren har sitt på det torra och kan gråta hela vägen till banken.
Samhället spelar också ett högt spel. Tilliten håller på att luckras upp, och om den försvinner är vi alla förlorade. Demokratin är en ytterst känslig ordning, och den hotas om misstron växer. Och det gör den. Misstron är partier som SDs livsluft. Misstro till demokratin ger politiker som Donald Trump stöd. Tillit är mer värd än alla pengar i världen, men den kräver ömsesidig omsorg och gemensamt ansvar. Om ledare agerar på ett sätt och tvingar övriga att följa en annan agenda. Om politikerna agerar som cheferna i SCA rubbas tilliten och grunden för hela samhället. Vi närmar oss stupets rand med förfärande hastighet. Under tiden står medietränade politiker i TV på var sin sida om ett bord med en journalist mellan sig och debatterar, det vill säga filar på sitt varumärke och slingrar sig likt rektorn för Karolinska Institutet. Det handlar allt mer för allt fler om att värna bilden av sig själv eller organisationen man företräder. Ansvar handlar därför om att undanröja misstankar. Om man hårdrar, vilket man måste ibland för att visa på den underliggande logiken och rikta fokus mot grundproblemet snarare än symptomen som dagens medielogik allt för lätt fastnar i eftersom det varken finns tid eller resurser för att angripa sjukdomen.
Jag ser tecken på just detta i debatten om skolan. Den handlar om symptom och om lösningar på akuta problem. Och ansvariga tvår sina händer, hänvisar till undersökningar och värnar sitt rykte och den bilden av den organisation vars intressen man företräder. När Dick Harrison i förtvivlan över en allt mer hopplös situation blåste i visselpipan och skrev på Brännpunkt riktades allt ljus på honom, och hans rykte angreps. Ansvariga tar inget ansvar för situationen, bara för sitt rykte och institutionens anseende. Kåren, universitetsledningarna i landet och politikerna, hur agerar de? Alla håller med om att det finns problem, men alla vägrar både att inleda samtal med varandra och att ta ansvar. Alla skyller på varandra, men mest skyller man på Harrison, som likt så många visselblåsare före honom offras. Det kanske känns bra, men varken det som händer på Karolinska eller i Högskolesverige gynnar tilliten och kunskapsutvecklingen i landet. Om var och en väljer att rädda sig själv kommer alla att förlora. Anseende kan fejkas, men inte tillit och kunskap.
Politikerna famlar uppenbart i blindo när det gäller skolan. Och så länge detta inte erkänns kommer ingen lösning på problemet med sjunkande kunskap och minskad kompetens att kunna skapas. Vi måste lyfta blicken, acceptera att vi har problem och sedan mötas i samtal för att först lyssna på varandra och sedan börja nysta i olika möjliga lösningar. Debatten är en återvändsgränd. Vad som behövs är tillit och ansvar, verklig tillit och äkta ansvar.
Läkaryrket är så pass viktigt och konsekvenserna så pass allvarliga att problemen där kommer att lösa sig av sig själva, för det går inte att dölja problem som har med liv och död att göra. Förhala och slingra sig, visst. Men det går inte att i längden hålla fast vid ett system och en organisering som inte fungerar. Det oroas jag inte för. Skolan däremot, är en helt annan sak. Att vara lärare är väsenskilt från att vara läkare. Lärare erbjuder förutsättningar och inspirerar till lärande, men det är eleven som ska göra jobbet. Ansvaret för lärande kan ingen annan än den som ska lära ta. Det finns inga genvägar. Lärare kan och ska inte vara ett legitimationsyrke, för det leder tanken fel och fördelar ansvar på ett olyckligt sätt, från elever och studenter till läraren. Bygger vi ett system på den premissen, den utgångspunkten blir det ett system som förr eller senare kommer att falla sönder, för det är ingen stabil grund.
Skolan är en av demokratins ben och om skolan misslyckas med att fostra ansvarstagande medborgare kan samhället aldrig bli hållbart. Det är detta som Harrison och många, många lärare med honom, reagerar på och vill samtala om. Ansvar är tillitens moder, och skolan är därför på sikt lika viktigt som liv och död. Det handlar om samhällets överlevnad, och därför indirekt om människornas liv. Talet om behöriga lärare, som är en fråga som Sveriges Förenade Studentkårer driver utgår från en önskan om att någon annan ska ta ansvar för det som bara den enskilde kan ansvara för. Läkare har mediciner, knivar och evidens att luta sig mot och ta till om patienten inte samarbetar, och alla vet att det handlar om liv och död. Därför är legitimationen viktig för läkare. För lärare får legitimationen motsatt verkan, för lärare är bara studenter med lite mer erfarenhet. Inför kunskapen är vi alla lika maktlösa, och därför måste var och en ta ansvaret. Samma gäller demokratin. Om politiker säger att de tar ansvar genom att flytta makt från samhället till individen utelämnas alla till sig själva. Det går bra ändra tills problemen hopar sig och alla börjar skylla ifrån sig.
Krisen i skolan är ingens, den är allas och den kan bara lösas om vi gemensamt inser det och börjar samtala med varandra. Det fina i den kråksången är att även om vi inte kan lösa problemen så ökar chansen enormt att tilliten ökar, och då blir det mindre riskfyllt att verkligen axla ansvaret som problemen ytterst handlar om.
Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Karin Boye. Varför skulle våren annars tveka. Ja, det gör ont att växa upp, men vi måste. Samhället måste sluta uppföra sig som en trotsig treåring eller en lat tonåring som drömmer om att bli rik utan att lägga två fingrar i kors för att själv bidra till att förverkliga drömmen. Samhället är ingen annan, det är vi, hur mycket vi än försöker slingra oss eller skylla på någon annan. Vi får inte det samhälle och den skola vi vill ha. Vi får vad vi förtjänar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar