Bildning behövs 8

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den åttonde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Professorn i historia vid Lunds universitet, Dick Harrison skriver på Brännpunkt idag under rubriken "Högre utbildning ett haveri", och hans tankar passar synnerligen väl med det åttonde missförståndet rörande bildning.

8) Bildning tillhör en svunnen värld

Bildningens status på högskolan och i samhället lämnar enormt mycket övrigt att önska, liksom kunskapskvaliteten i allmänhet. På det sättet är det inget missförstånd, bildning betraktas mer som ett problem än som ett viktigt ideal i dagens högskolevärld. Harrisons avslutningsord i debattartikeln är lika talande som skrämmande och han sätter ord på min känsla.

Som det ser ut i dag har universiteten drabbats av samma betygsinflation som gymnasieskolan. Vem har glädje av det? Vill vi verkligen att framtidens akademiker skall bli allt okunnigare? 

Men det grundläggande problemet är ett annat. Under det gångna året mötte jag aldrig vid ett enda tillfälle, varken hos studenter eller lärarkolleger, någon uppskattning av vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenters förmåga att resonera vetenskapligt. I stället handlar allt om pengar. De avsomnade bildningsidealens fallna mantel har axlats av Mammon.

På Facebooks Högskoleläckan debatteras artikeln och dess innehåll livligt. Intressant i sig, men jag tycker det är beklämmande hur mycket diskussionen där handlar om Harrisons kändisskap och om han har rätt eller fel, eller om han är en dålig pedagog!? Få verkar ägna en tanke åt eller höja nämnvärt på ögonbrynen åt det faktum att en professor på ett av landets mest renommerade Lärosäten, själva sinnebilden för bildningen i Sverige, känner sig föranledd att skriva en debattartikel där budskapet är är att Högskolesverige havererat. Vad har han att tjäna på det? INGENTING, tvärtom. Jag ser det som ett rop på hjälp. Vart är kunskapsnationen Sverige på väg? Är det kris på högskolan kommer det att få konsekvenser för hela samhället på sikt, och även om snabba åtgärder vidtas omgående är skadan redan skedd.

Jag känner igen mig Harrisons ord. Jag känner nästan aldrig att jag får "någon uppskattning [för mitt engagemang för] vad som för mig alltid har varit det centrala med universitetsvärlden: att den skall förmedla gedigna kunskaper, inspirera till forskning och vässa studenters förmåga att resonera vetenskapligt." Allt oftare funderar jag på att lämna akademin, för att slippa vara del av nedmonteringen och för att det gör ont att se på när allt det jag kämpat för och trott på mals till mjöl i den heliga genomströmningens namn. Pengarna är viktigare än kunskapen, och är inte kunderna nöjda anses inte utbildningen vara bra. Det är så långt ifrån bildning man kan komma, och det pågår idag med ansvarigas goda minne. Detta är inget som någon talar om på högskolan. Därför skriver Harrison sin debattartikel och därför bloggar jag: För KUNSKAPENS och KVALITETENS skull, för att det skär i hjärtat att tvingas se på när det som ger mitt liv mening misshandlas och när det jag brinner för betraktas som ett problem.

Det må vara ett utbrett missförstånd att bildning hör en svunnen tid, och det må ha nästlat sig ända in i högskolepolitiken och landets universitetsledningar, men det är och förblir ett missförstånd. Håller fullt och fast med Steinfeld om det!

Nonsens. Bakom varje fotbollsklubb finns det ett arkiv som många anhängare kan framföra utantill, framifrån och bakifrån. Företaget Adidas förvarar Franz Beckenbauers skor från VM 1974 i ett frysskåp med en temperatur på minus 70 grader för att de ska bevaras för evigheten – skorna är förmodligen bättre skyddade än Nefertitis byst. Över huvud taget har det aldrig funnits ett samhälle där musiken går jämt, hos alla byggarbetare, pendlare och motionärer. Hela populärkulturen har dessutom förvandlats till en ändlös slinga av historiska referenser. Inte en enda bil kan formges utan att ta upp hänvisningar till märkets ”formspråk” från 60-talet. Allt detta är bildning, om än ibland i en vild och ofta spontan skepnad. Problemet är att den största delen av denna ”hidden intellectualism” (Gerald Graff) förblir i en sfär av personlig hängivelse – av ”fandom”.

Utan kontakt med historien finns ingen kontinuitet och inget samhälle. Bildning är det kitt som håller samman samhället. Bildning kan se olika ut, vilket Steinfeld visar. Bildning är som sagt inget som går att bestämma på förhand, det är ingen sanktionerad lista. Bildning handlar om att värna kunskap, handlar om omsorg om vetande. Bildning handlar om kunskap och dess användning. Och dagens högteknologiska samhälle behöver verkligen vårda kunskapen för att inte lösas upp i atomer och skingras för vinden. Om högskolan inte har bildning som sitt huvudfokus är högskolan ingen högskola och den högre utbildningen är inte högre.

Förresten: aldrig har det funnits så många museer i världen som i dag, och det byggs ständigt nya. Inget samhälle någonsin har varit så historiskt orienterat som dagens, och aldrig någonsin har nutidens konst spelat en så stor roll inom samhället. Men konstens betydelse inom samhället speglas numera framför allt inom konstmarknaden, sällan genom konstkritiken. Kultursidorna missar sin främsta uppgift här, i sin iver att ”hänga med” i fansens slutna världar i stället för att förklara vad som sker och varför det sker.

Vetskap om vad som sker och varför är viktig för samhällets långsiktiga hållbarhets skull. Inte minst därför är Harrisons debattartikel viktig att uppmärksamma. Hans ord skär i mitt hjärta.

För många lektorer och professorer kan situationen sluta med depression, sjukskrivning och uppsägning eller – om man snällt anpassar sig – med självförakt och eskalerande korrumpering. För studenterna blir följden allt sämre prestationer, kunskaper och färdigheter. Det krävs inte mycket fantasi för att räkna ut de långsiktiga följderna för det framtida svenska kunskapssamhället.

Kunskap är inget som går att producera. Vetande kräver intresse och hårt, individuellt arbete. Ingen kan göra det åt någon annan. Studera måste man göra på egen hand för att studierna ska bära frukt. Därför är det olyckligt att högskolan får betalt för sin produktion av betyg, istället för att få uppskattning för värnandet av bildningen. Harrison skriver sin debattartikel av omsorg för kunskapen, kvaliteten och bildningen! Han har ingenting att vinna på att skriva som han gör, tvärtom. Tänk på det. Bildning hör samtiden och framtiden till!