Lärarna är grunden för ett hållbart (kunskaps)samhälle

Färdas genom Halland, på väg till Lunds universitet (intressant nog, med tanke på förra bloggposten).  Ska träffa kollegor till mig på historiska institutionen, där Dick Harrison är professor. Vi ska jobba vidare med forskningsansökan som ska lämnas in till Vetenskapsrådet. Ansökan handlar om åkerinäringen och lastbilsföraren ska i det tänkta forskningsprojektet fungera som ett slags prisma för studier av förändringar på arbetsmarknaden som helhet; tekniskt, ekonomiskt, socialt. För mig blir det en uppföljning av avhandlingen. Hoppas, hoppas att ansökan vinner bifall. Men jag är luttrad. Oddsen är inget vidare, ens med en perfekt ansökan. Och skulle vi få pengar fasar jag för förhandlingarna med högskolans ekonomer om overheadkostnaden som jag av erfarenhet (egnas och andras) har en tendens att äta upp lite för mycket av både det ekonomiska utrymmet och arbetsglädjen. 

Läser gårdagens debattartikel i DN, där ordföranden i Lärarförbundet, Johanna Jaara Åstrand, skriver under rubriken: "Anställ fler yrkeskategorier för att klara lärarbristen." För lärarna i grundskolan är situationen en annan än för högskolelärarna, för grundskolans lärare har länge levt med och tvingats hantera försämringarna som nu slår igenom på bred front i högskolevärlden. Problemen hänger givetvis samman, vilket gör grundskolans än mer aktuell och angelägen. Lägger märke till att oron för kunskapen inte står i fokus i Lärarförbundets debattartikel. Kanske har den frågan för länge sedan överskuggats av andra mer akuta problem? Lärare borde inte känna som lärarna i Sverige gör idag! 

Lärarna toppar sedan länge statistiken över stress och hög arbetsbelastning. Det nya läget riskerar att förvärra situationen – vilket i förlängningen kan göra att fler flyr yrket och den negativa spiralen fortsätter. Spiralen behöver tvärtom vändas – så att fler unga väljer lärarutbildningen, fler akademiker byter bransch och många ur den lärarreserv på 38 000 som har lämnat yrket väljer att komma tillbaka.

Detta är inga klagomål på marginalen, inget vanligt gnäll från anställda som tycker det var bättre förr. De som klagar, eller det handlar inte ens som klagomål längre, utan om ett desperat rop på hjälp, är männen och kvinnorna på vars axlar kunskapssamhället vilar. Kan lärarna inte utföra sitt arbete kommer varken den högre utbildningen eller samhället att fungera. Skolan är basen för allt! Lärarnas rop på hjälp måste tas på allvar och det krävs inte längre en så kallad satsning på skolan, vad vi behöver nu är radikala åtgärder och nytänkande. Skolans organisation måste ses över, från grunden. Kunskapen måste placeras i centrum och allt annat måste anpassa sig efter kraven som kunskapen ställer.

Att läget ser ut som det gör bland lärarna utan att något görs åt situationen, säger självklart något om hur vi ser på arbetsmiljö generellt i Sverige idag. Att vi utsätter lärarna för detta är ett slags statusgivare för hur det står till med kunskapen i kunskapsnationen Sverige. Och att lärarna betraktas som ett särintresse bland andra, säger allt. Om det är viktigare att skatten sänks, om skolan och resten av samhället tvingas anpassa sig efter betalningsviljan blir det så här. Ingen annan än vi själva får betala priset. Skolan är inget tillval, ingen extra krydda. Igår talade jag om social hållbarhet för ingenjörsstudenterna på högskolan där jag arbetar, och tillgång till utbildning är inte bara en mänsklig rättighet, det är också en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Skolan är grunden som allt annat vilar på. Mår lärarna dåligt drabbar det alla, förr eller senare!

Att det finns lärare är en grundförutsättning för en bättre kunskapsutveckling och för att integrationen av nyanlända elever ska fungera. Därför måste ett mer attraktivt läraryrke vara en röd tråd i all utbildningspolitik. Men efter årtionden av slapp lärarpolitik tar det tid att täppa igen gapet mellan tillgång och behov. Det behövs lärare nu. Lärare som inte finns.

Annat har ansetts viktigare, och under tiden har utbildningssystemet förfallit. Vi har vant oss vid försämringen som dessutom gått långsamt. Lärare på högskolan har länge klagat på bristande förkunskaper och betygsinflation, men för mig blir det uppenbart hur allvarligt läget är när en av landets mest kända professorer skriver på Brännpunkt att högskolan havererat. Och eftersom den högre utbildningen ligger sist i utbildningskedjan inser man snabbt hur allvarligt läget är i grundskolan och hur genomgripande insatser som krävs. Alternativet är att ge upp ambitioner att vara en kunskapsnation, men då får vi alla vänja oss vid lägre löner. Hur ska vi då kunna utnyttja RUT och ROT? Vad händer med priset på bostaden? Oavsett vad vi gör kommer det att kosta, och priset är väldigt mycket högre än den marginella höjning av marginalskatten som slog igenom i januarilönen. Alla med förnuftet i behåll och med bara grundläggande kunskaper i räkning förstår att det inte går att samtidigt både sänka inkomsterna och öka utgifterna. Det är inte lärarnas fel att det blivit som det blivit, det är vårt. Och ansvaret för att rätta till saken är också vårt.

De satsningar på skolan och läraryrket som regeringen och den förra regeringen hittills har gjort är viktiga, men kommer sannolikt inte att räcka för att möta lärarbehovet och återupprätta Sverige som kunskapsnation. Nu är det viktigt att fortsätta på den inslagna vägen med höjda löner och bättre arbetsvillkor. Men Lärarförbundet ser också att andra typer av lösningar måste till, både för att klara läget här och nu och för att bygga skolan stark på sikt. Lärarnas uppdrag måste renodlas mot det som hör undervisningen till och därför behöver fler tjänstekategorier ta plats i skolan.

Lärare ska LÄRA, både eleverna och sig själva. Utan fortbildning som ett centralt inslag i lärarnas arbetsbeskrivning kommer skolan aldrig att kunna bli det fundament som den högre utbildningen vilar på. Utan en fungerande skola faller allt annat, förr eller senare samman. Att situationen inte är mer allvarlig än den är beror enbart på en heroisk och självuppoffrande insats av landets lärare. Det vill säga lärarna som fortfarande vill och orkar utsätta sig för den dåliga miljön, den obefintliga uppskattningen och som orkar lyssna på anklagelserna och som står ut med kritiken.

Jag är aktiv i sociala nätverk, bland annat på Twitter. Det kostar på ibland, och just Twitter kan vara en avskrädeshög där hat och hot frodas. Men det finns en bubbla där lärare utbyter tankar på ett respektfullt sätt. Efter höstens debacle, där jag drogs in i Avpixlats vidriga och kunskapsfientliga värld där allt som andas bildning ses som ett hot mot det Sverige som SDs anhängare vill se förverkligat, har jag rensat, blockerat och sett till att i princip bara ha lärare i flödet. Det är en fröjd att ta del av tankarna och interagera med lärarna där, för det är nästan bara konstruktiva samtal som pågår. Tyvärr uttrycks det dock även en hel del frustration över arbetssituationen. Det gör ont att läsa, för även om jag känner igen mig mycket vet jag att situationen för grundskolelärarna är mycket värre. Och så länge inte lärarna trivs och kan göra sitt arbete, så länge lärarna inte kan och får syssla med lärare kommer min situation på högskolan inte att bli bättre.

Det räcker inte att tala om betydelsen av en kunskapsnation, det krävs åtgärder, radikala åtgärder, nu! Kunskapen måste placeras i centrum och bildning måste vara vad allt annat anpassas efter, annars blir det bara vackra ord och meningslöst tal.