Tid, pengar och meningen med livet

Dag fyra av bokskrivande. Svårt att tänka på något annat, även om jag av erfarenhet vet att det främjar kvaliteten i skrivandet. Svårt att hitta något att blogga om. Lättare andra dagar, dagar med möten, undervisning eller på resa. Idag vill jag skriva. Känner att jag inom kort kommer att kunna skicka iväg två bokmanus till förlag för påseende, två manus jag verkligen känner är mina, som ger en rättvis bild av hur jag tänker, om kunskap, kultur, förändring, samhällsutveckling och hållbarhet. En bra början på året. Tacksam för det!

Sveper över nätet, dagens tidningar och annat. Fastnar för en artikel av Ann Heberlein, om tid och tänkande, om intellektuell verksamhet. Där finns något att göra något av som kan ge bokskrivandet en skjuts. Några korta tankar, i flykten. Heberlein avslutar sin nyårskrönika med följande kloka ord.

Hur ska tiden mätas? Hur ska mitt liv mätas? I antal levda dagar? Födda barn? Skrivna artiklar? Under-visade timmar? Körda mil? Antal flyttar? Uppbrott? Länder jag besökt? Eller handlar det om mellanrummen? Projekten som aldrig blev av? Böckerna som inte skrevs? Allt det där som stannade vid en tanke? Vid en förberedelse, som Yeats, formulerar det. Tiden låter sig inte fångas, oavsett vad vi kallar den och vilka enheter vi mäter den i. Tiden fångar oss och hinner upp oss, var och en av oss förr eller senare. Liksom de Beauvoir tror jag att den sortens illusionslöshet som Yeats ger uttryck för är en mycket god utgångspunkt för varje människa med ambition att skapa eller på något sätt bidra med någonting intellektuellt. Det är en insikt som reducerar en del stress och lättar på prestationsångesten – och därmed ser till att tiden, den ändliga tiden, används på bästa sätt.

Pengar på banken, är det inte så vi mäter tid idag? Är inte det snart sagt det enda som räknas i det samhälle vi bygger? Är det inte därför vi brottas med de problem som blir allt svårare att hantera: Flyktingskrisen, klimatet, växande klyftor som sliter isär samhället inifrån, skolan, kunskapen och rasismen? Kanske är det en annan syn på tiden vi behöver, ett annat sätt att mäta och värdera tid. Tid är det enda vi har. Låter vi pengar vara det enda värdet, den enda giltiga måttstocken dömer vi oss själva till olycka. Det är som att be om problem.

Livet handlar om mellanrummen, om drömmarna som ännu inte realiserats, om allt det vi har kvar. Inte om det som uppnåtts, inte om det som går att mäta. Livet och även nyckeln till hållbarhet är visionerna om det som skulle kunna bli, det som kanske går, det som är värt att prova. Livet är en förberedelse, för vad? För det ingen har en aning om. Att bejaka och värna mellanrummen är att hantera osäkerheten och besvikelsen över alla löften som inte infriades. Tiden går inte att fånga. Det måste vi påminna oss om. Pengar är inget substitut för tid. Pengar går att spara, lägga på hög. Tid gör det inte. Därför är en enda sekund mer värd än alla pengar i världen. Livet handlar inte om pengar, utan om vad vi gör med tiden, det som är här och nu.

Illusionslösheten och uppgivenheten inför det öde som livet är tror jag, liksom Heberlein, de Beavoir och Yeats, är en utmärkt utgångspunkt för kunskapsutveckling och intellektuellt skapande. Det är när man inte har något att förlora som man är fri att prova nya saker. Ju mer pengar man har på banken, desto mer kan man förlora. Därför är den som är rik inte fri. Därför ökar risken att mer mer pengar leder till ökad inskränkthet, protektionism och större fallenhet för populistiska lösningar. Pengar är aldrig lösningen, det är ett medel som i bästa fall kan leda till en lösning, men då måste pengarna användas till något annat än att skapa mer pengar. En annan syn på ekonomi framstår allt mer som den enda lösningen, på alla problem som nutidsmänniskan brottas med.

Stress och prestationsångest, är det inte vad alla känner idag, om än över olika saker. Både brist på pengar och pengar i överflöd leder till stress och prestationsångest, protektionism, populism och krav på stängda gränser, högre murar och rädsla för medmänniskorna som man delar tid och plats med. Håller med om att vi dömer oss själva till olycka. När vi väljer det parti som lovar mest skattesänkningar, när det är den enda visionen vi håller oss med kommer vi aldrig att bli lyckliga. När vi väljer pengar framför allt driver vi in en kil mellan oss själva och världen, som hotar att utarma grunden för allt och förvandla oss till vildar och samhället till en djungel där bara de starkaste, mest hänsynslösa och cyniska kommer att kunna leva. Överleva gör ingen, inte på sikt, inte i det samhället. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Tiden, vi måste börja använda den bättre. Vi måste fylla tiden vi har med innehåll. Inte använda tiden för att samla resurser på hög. Det som inte används är värdelöst. Vi måste sluta spara och börja investera. Nyckeln till lycka är inte sparsamhet utan kloka investeringar. Det är meningslöst att hoppas på och drömma om ett annat samhälle, ett bättre liv eller hållbarhet. Det enda man kan göra, som enskild och samhälle, är att agera och investera, att göra vad man kan för att det ska bli som man vill. Väntar man på en krona till fastnar man där, för det finns alltid en krona till att tjäna, lite mer pengar att vänta på. Den som har mest pengar på banken när hen dör är den fattigaste av alla. Ett (ekonomiskt) rikt liv är ett liv i (intellektuell) fattigdom, ett torftigt och självförbrännande, meningslöst liv.

Tänker än en gång på begreppet bildningsekonomi. Det är vad vi behöver, en annan syn på pengar, kunskap, tid och innebörden i ett gott liv.