Bildning behövs 9

Lördagen den 9/01 publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den nionde av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

Ska föreläsa om social hållbarhet idag. Det blir den andra och sista föreläsningen om den aspekten av begreppet hållbarhet. Första föreläsningen handlade om de olika systemen som utgör grundstrukturen som ger samhället och dess tillblivelseprocess stadga. Juridiken, politiken, civilsamhället, olika konventioner (FNs deklaration m de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen o.s.v.) och inte minst media och utbildningssystemet. Idag, efter en dags tid för eftertanke och reflektion, ska jag försöka knyta ihop de aspekterna med tankar om kultur och kunskapssyn, samt tala om förutsättningar för samverkan och förändring. Det faktum att det är ingenjörer jag föreläser för gör saken både svårare och lättare, för olika saker är självklara för en ingenjör och en kulturvetare. Båda behöver dock samhället och dess bärande institutioner för att samverkan mellan deras och andra yrkesgruppers ska kunna samverka på ett hållbart sätt.

Gårdagens bloggposter kom ju att handla om kunskap och högskolans roll i utbildningssystemet, om förutsättningarna för att bedriva undervisning i Sverige. Oavsett varför och även om sättet att argumentera är problematiskt är det en allvarlig signal om att något är fel, något grundläggande, i ett lands utbildningssystem, när en av universitetsvärldens mest kända professorer går ut i medierna och talar om kunskapsrelaterade problem. Varför skulle någon som Harrison, som är professor och som producerar böcker och åker land och rike runt och föreläser, klaga på högskolan, om det inte fanns problem? Den som brinner för kunskap och lärande klagar bara på systemet om det inte fungerar. Läser om något liknande i SvD, rörande nya Karolinska, där läkarna känner sig överkörda och där bygget av huset har kommit före planeringen av vården. Lärare och läkare är två samhällsbärande yrken som är del av det system som håller ihop samhället. Frågan är hur man ser på dessa yrken och den funktion de har i helheten som samhället utgör och som alla är del av. Fungerar inte vården och om utbildningssystemet inte skapar bättre vetande kommer förr eller senare resten av samhället att få problem. Därför är signalerna om denna typ av problem allvarliga och måste tas på största allvar.

Kunskap och bildning är både individuellt och kollektivt. Jag kan läsa för min skull, för mitt eget höga nöjes skull, men ett samhälle behöver också kunskap som sprids och används av många för att systemet ska bli hållbart. Det fina med kunskap är att även om man läser uteslutande för sitt personliga intresses skull kommer kunskapen det allmänna till dels eftersom människan är en social varelse. Därför är bildning, definierad på det öppna sätt som utgör den röda tråden i dessa reflektioner över olika missförstånd rörande bildning som är tänks högt om, ett slags hållbarhetsparameter. Om det uppstår en anti-pluggkultur i skolan eller om grundad, vetenskaplig kunskap ifrågasätts bara för att den känns fel, får vi alla problem. Om utbildningssystemet handlar mer om form än om innehåll är vi ute på ett sluttande plan, om allt fler läser för betyg och examina istället för att verkligen lära och skaffa sig kunskap kommer samhällets långsiktiga hållbarhet att bli svår att upprätthålla.

9) Bildning är en privat gärning inom ett samhälle med helt andra orienteringar

Detta missförstånd är utbrett. Problemet är inte så mycket att bildningen skulle vara en privat angelägenhet som att samhällets prioriteringar skulle handla om annat än om att främja en kunskapsutveckling där bildning utgör en central del. Det problemet menar jag att Harrison sätter fingret på, och därför skjuter studentkårens svar på Brännpunkt idag lite vid sidan av målet. Visst förstår jag deras frustration, för jag håller med om att det är både orättvist och olyckligt att peka ut kåren som problemet. Engagerade studenter kan aldrig vara ett problem, i alla fall inte så länge engagemanget handlar om att värna och utveckla kunskapen i samhället. Bildning är något som både lärare och studenter borde värna och kunna mötas kring. Tyvärr verkar vi alla i ett system där detta inte främjas, tvärtom motarbetas snart sagt allt vad bildning heter i dagens utbildningssystem. Kanske för att politiker och andra makthavare och en ökande andel väljare är av åsikten att bildning är en privatsak och att samhället handlar om att prioritera annat.

Den största missuppfattningen som nutidens samhälle hyser om sig själv består i den till synes orubbliga tron att vi lever under effektivitetens och rationalitetens villkor. Tittar man på de västliga ländernas industriproduktion blir det dock snabbt uppenbart att den större delen av hela verksamheten gäller chimärer. Hur mycket rationalitet ligger i det ständiga kravet att bli synlig och iakttagen – kravet som ligger bakom en hel värld av sociala medier? Vilka vinster i effektivitet döljer sig i mode och design? Varför sker värdeminskningen av dyra konsumtionsvaror som bilar eller möbler, ett slags moraliskt slitage, så mycket snabbare än det faktiska? Vore vi kvar i tiden kring år 1900, när Friedrich Nietzsches nihilistiska filosofi eller Ellen Keys folkpedagogiska visioner förhandlades i arbetarnas bildningsorganisationer, så skulle dessa frågor debatteras offentligt och allmänt. 

Avsaknaden av en sådan debatt och det faktum att lärare och läkare får ta till allt mer desperata åtgärder för att göra sin röst hörd och för att nå ut med varningarna, som ofta även om de uppmärksammas missförstås och den efterföljande debatten handlar om annat. Hur rationella är besluten som tas och vad är det för prioriteringar som föregår besluten? Hur hållbart blir samhället om ekonomin prioriteras framföra allt annat? Är det ens ekonomiskt hållbart att åsidosätta nödvändiga investeringar som vården, skolan och infrastrukturen? Samhället är skapat av människor och bör i rimlighetens namn därför värna människorna och det mänskliga. Så är det uppenbarligen inte, och synen på bildning idag är ett tecken på det.

I stället flyttades dessa debatter till det privata där de nu går under beteckningen ”kultur”. Denna ”kultur” (ordets nuvarande mening uppstår inte förrän på 60-talet) uppfyller en dubbel uppgift: Den befriar alla slags ekonomiska företag från varje anspråk på förklaring på intellektuell nivå – kategorin ”tillväxt”, ofta bunden till ordet ”utsikter”, räcker som argument.

Kan man bara tjäna pengar på något (någon?) är det okej, utifrån rådande ekonomiska paradigm. Därför är New Public Management ett allvarligt hot, inte bara mot bildningen utan även mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Hållbarhet handlar om balans mellan OLIKA värden, intressen, kunskapssyner och aspekter. Hållbarhet handlar om att balansera ekonomin, samhället och ekologin. Kulturen spelar en viktig roll i den processen, för kulturen är den "plats" där allt strålar samman och där de verkligt avgörande besluten tas, inte sällan omedvetet. Kunskap om kultur som bildning delvis handlar om kanske inte ser ekonomiskt intressant ut, men kostnaden för att låta bli att värna kultur och bildning överstiger med råge vinsten som går att göra på att åsidosätta bildningen och göra den till en privat angelägenhet. Ekonomiseringen av samhället och kulturen sprider sig likt ett virus i samhället.

Och [det] förvandlar varje försök att begripa vad som sker i världen till ett subjektivt eller till och med privat ärende. Men om bildning i dag faktiskt är en privat gärning, så är detta tillstånd den bittra konsekvensen av att offentligheten effektivt befriades från kritik och krav på argument, genom att det skapades en speciell ”sfär” åt kulturen där var och en får tycka vad han – eller hon – vill, utan ansvar och konsekvenser, dock gärna med statligt stöd och för att det är ”otroligt viktigt” (med Alice Bah Kuhnkes ord).

Ta en titt på Avpixlat så blir det skrämmande tydligt vilka konsekvenser denna syn på bildning riskerar att bana väg för. Det är på allvar nu. Främlingsfientligheten växer och saker som aldrig skulle kunna ifrågasättas i ett samhälle där kunskapen stod i centrum och bildning var något som värnades i alla instanser, (istället för att betraktas som ett särintresse bland andra, ett kostsamt sådant dessutom, en lyx vi inte har råd med) håller på att etableras som sanningar vilket banar väg för fruktansvärda saker.

Idag är det minnesdagen för förintelsen och dess offer. Det är viktig kunskap som inte bara är en påminnelse om vad mänskligheten är kapabel till, utan också är en viktig indikator på bildningens status. Att det finns en växande rörelse av förnekare och det faktum att en inflytelserik aktör på nätet (Avpixlat) är minst sagt vårdslös med fakta och sanning borde vara en alarmklocka för alla och det enda argument som behövs för att ta problemen i utbildningssystemet på största allvar. Kunskapen om vad nazisterna gjorde måste aktivt hållas levande, och samma gäller för bildningen. Det räcker inte att säga att det är viktigt, betydelsen måste visas i handling annars blir den värdelös.