David Bowie, mina tankar och minnen

När beskedet kom igår, via sociala nätverk, varifrån nyheterna om sådant som betyder mest för människor idag, om att David Bowie dött var det svårt att ta in. Först idag har jag kunnat förlika mig med insikten. Jag håller med en av vännerna på FB om att det känns märkligt på något sätt att skriva om Bowie, det är så personligt och samtidigt allmängiltigt. Han var en av de verkligt stora och han dog om inte på toppen av sin karriär så i alla fall i högsta grad fortfarande aktuell och definitivt angelägen. Bowie slutade aldrig vara Bowie och det hedrar honom att han valde att vara tyst och att han höll sig undan när han inte hade något angeläget att säga. Han månade om sitt uttryck, sin stil och sin integritet. Han fattas, men musiken finns kvar och lever vidare.

Vet inte vad jag ska skriva egentligen. Känner bara att jag vill skriva något. Jag är ingen kalenderbitare och jag har alltid haft svårt att ta in texterna till musiken jag lyssnar på. Kanske har det med dyslexin att göra, jag vet inte. Möjligen är det därför jag uppskattar Bowie så mycket, för stämningarna han skapade på sina skivor är fängslande och det är svårt att slita sig även från låtar som jag lyssnat på tusen gånger förut. Han målar med ord, toner, instrument och stämningar.

Länge var Bowie bara en i mängden av artister. Jag började lyssna relativt sent. Det var först efter att jag och en kompis lyckats få biljetter till Ullevikonserten 1983 som jag fångades på allvar. Det var min första riktigt stora konsert, med en riktigt stor artist. Jag förstod inte där och då exakt hur stor han var, men idag är jag tacksam för det minnet. Och den sommaren köpte jag alla skivorna och lyssnade inte på något annat i min första bärbara bandspelare (som inte var en Walkman, slår det mig. Det var en lite större och klumpigare, men lika älskad, spelare av ett annat märke. Först sommaren efter, när jag fått min första lön, köpte jag en svart Walkman som jag verkligen slet ut). Jag lyssnade mest på de tidiga låtarna, innan och under Ziggy Stardust. Trion Hunky Dury, Ziggy Stardust och Aladin Sane, är odödliga och eviga.

Mitt första möte med Bowie, om man nu kan kalla det ett möte när man står bland publiken framför scen på en arena, var faktiskt ett möte. Strax innan jag skulle fylla 11 år och långt innan jag lyssnade på allvar på musik var vi i Köpenhamn för att vinka av min stora kusin som skulle till Berlin för att studera. Och på den smala perrongen, helt ensam (vill jag minnas), stod det en figur jag kände igen. Jag kunde inte slita blicken från honom, för han stack verkligen ut. Rött hår som stod på ända, färgglada kläder och en stor poncho, flip-flops och mörka glasögon. "Det är ju David Bowie", sa jag till min mamma. Det kändes stort att möta en kändis på det sättet, öga mot öga. 1976 var detta, i en helt annan tid, en helt annan värld. Jag glömde aldrig det där mötet, och nu vårdar jag det ännu mer. Efter det höll jag koll på Bowie, även om jag som inte lyssnade särskilt på hans musik. Jag minns en TV-intervju där han berättade om sin bisexualitet. Det var något med hans annorlundahet som slog an en ton, som talade till mig. Han gav mig tröst i mitt eget utanförskap, även utan låtarna.

Första skivan som jag minns att jag lyssnade på med Bowie var Scary Monsters. Låten Ashes to ashes. Sätter på den igen, i bakgrunden. Högstadieårens minnen exploderar i huvudet. Och jag sugs in i stämningen som målas upp. Ensamheten. Major Tom, flytande i rymden. Bowies djupa stämma som pendlar mellan bas och falsett. Han sjunger om lycka, men gör det melankoliskt. Även om låten Boys keep swingin inte är med på den skivan förknippar jag även den med just den tiden. Dissonanserna och alla dubbla budskap skrämde mig, samtidigt som det lockade. Det fanns något där som talade till mig, men jag hade inte hela bilden och jag hade framförallt inte varit med på resan dit. Jag var helt enkelt inte mogen, inte ännu. Först var jag tvungen att bryta upp från villaförorten och hitta nya vänner i stan. Först var jag tvungen att hitta mig själv.

Sommaren 1983 var jag redo. Vilken skatt jag hittade. Omöjligt att peka ut något som är bättre än något annat, men det är de där första skivorna som jag minns bäst. Honky Dory, med Changes och Life on Mars, den svindlande vackra Life on Mars. Trodde jag lyssnat sönder den, men den griper tag och suger in så fort jag hör de första tonerna. Lika unik och aktuell idag. Stämningarna, orden, instrumenten. Det är så himla vackert. Och så sorgligt att lyssna på idag. Sedan Ziggy Stardust-albumet, genombrottsskivan. Där finns faktiskt några textrader som fastnat, som talar till mig.

People stared at the makeup on his face
Laughed at his long black hair, his animal grace

The boy in the bright blue jeans
Jumped up on the stage
And lady stardust sang his songs
Of darkness and disgrace

And he was alright, the band was altogether
Yes he was alright, the song went on forever

Den där annorlunda killen. Han med drömmarna, som vågar sticka ut och följer sin inre röst. Som trotsar blickarna och glåporden och ställer sig på scen. Där känner han att allt är bra, bandet håller ihop och musiken fortsätter, ända in i evigheten. Vackert, hoppfyllt. Att säga att det var Bowie som fick mig att våga är att säga för mycket, men det känns så idag. Jag vill att det ska vara så, särskilt idag. Det är mitt sätt att hedra och vårda hans minne.

Lyssnar på pianot som inleder många av låtarna på skivan Allad in sane. Särskilt pianot till Lady Grinning soul. Den låten har också en alldeles särskild stämning. Och den lockar fram massor av minnen från mina sena tonår, men också senare minnen. Har lyssnat så mycket, på så många av Bowies låtar. Nu gör jag det igen. Lyssnar, förförs och försvinner iväg in i stämningarna som byggs upp. Rösten, det ensliga pianot och den larmande gitarren. Genialiskt, vackert, stämningsfullt.

Alla minnen av Bowie är inte lika angenäma. Konserten på Eriksberg 1987 blev en besvikelse. Minns den som platt och intetsägande, men det handlar kanske mer om mina förväntningar. De var så klart enormt höga. Enda låten jag minns därifrån är extranumret, Time (tror jag det var. Googlar, och det visar sig att jag minns rätt). Bowie högt ovanför scenen, med vingar. Magi! Annars minns jag den konserten mest för att det var där jag upptäckte Iggy Pop. Varken första eller sista gången jag upptäcker artister live först och sen på skiva.

Kan omöjligt peka ut en bästa låt med Bowie. Kanske är Alladin Sane den bästa skivan, som helhet betraktad, men jag har inte en låt jag gillar eller som betytt mest. Det är stämningarna jag fångas av, musiken, artisten och den känsla av hopp och framtidstro jag fylls och genom åren har fyllts av.

Tack Bowie, för musiken, och för att du var den du var! Utan dig hade jag varit en annan.