London, en älskvärd stad

Efter 27 år återvände jag till London. Resan jag gjorde 1987 var den 6:e i ordningen. Då kände jag mig hemma i staden. London var min världsstad. Och visst kände jag igen mig, på många sätt. Ändå var staden helt förändrad. Först blev jag besviken, för jag hade målat upp en massa bilder för mig som inte infriades. Den själ som jag tyckte London hade då, på 1970 och 80-talen, fanns där inte längre. På samma sätt som här hemma. Även jag har förändrats under tiden och det var alltså en annan människa som besökte en annan stad. Det tog några dagar att hitta tillbaka till känslan, men jag landar ändå i att London är en älskvärd stad. En stad man omgående, som svensk i alla fall, känner sig hemma i. Det tror jag var den största anledningen till besvikelse, för mellan London idag och London för 30 år sedan (som jag upptäckte med storögd fascination) ligger mina resor till New York och andra städer och platser som hänfört mig. Den känslan kan London aldrig ge mig, så klart. Därför var det lite kluvet att komma dit, även om jag lämnar staden med en längtan tillbaka. 

Första dagens promenader tog oss till St Paul och Themsens södra strand. London är promenadvänligt och kanske vad det detta faktum som gjorde att jag kände en liten besvikelse, för staden upplevs större (hur det nu är möjligt med en så pass utspridd stad som London) när man åker tunnelbana till de olika platserna och sevärdheterna. Promenerar man knyts staden ihop på ett annat sätt. Och det gjorde vi. Promenerade tills det värkte i fötter, ben och höfter.

Efter den arkitekturhistoriska kursen i våras kunde jag inte annat än lägga märke till det klassiska linjerna och alla kolonner. London är en stad med anor, men idag också en stad som förtätas och växer på höjden. Det byggs överallt och kontrasten är stor mellan det gamla och det nya.

Tower Bridge är det kanske mest kända landmärket och jag kan tycka det är synd att man tagit upp kampen med andra städer om att få en skyline som präglas av höghus, för i den ligan har London inte speciellt mycket att komma med. Det är inte därför man åker dit.

HSM Belfast ligger förtöjd i Themsen, mellan två klassiska broar. Tower och London Bridge. Fast det är en sanning med modifikation, för den ursprungliga bron finns sedan 1960 talet i Nevada, USA.

Kontraster, som sagt. På södra sidan av Themsen ligger å ena sidan (en nybyggnation) av Shakespeares teater The Globe och å andra sidan skrytbygget The Shard. Vi tänkte åka upp där, men det kostade närmare 300 kronor ... Tar det en annan gång.  

Themsen är inte världens renaste flod, om man säger. Men det är å andra sidan inte Hudson river heller, eller någon annan flod i någon annan storstad heller.

London Eye är ett bättre landmärke tycker jag, mer Londonsk på något sätt och det ligger strategiskt placerat på andra sidan från parlamentsbyggnaden, som kan vara det vackraste parlamentet i världen?

Big Ben är fortfarande imponerande.

Det som gjorde mig mest besviken och förbryllad var att Trafalgar square hade krympt, för det var så det kändes. Jag mindes det som större, mycket större. Fint är det hur som, och det är fortfarande en välbesökt plats. Mitt i det pulserande London.

Vi bodde i Bloomsbury, precis vid University of London. Klassiska kvarter, där The Bloomsbury group höll salong under det tidiga 1900-talet.

Vackra lummiga smågator och större öppna platser, det präglar Londons gatubild. Piccadilly Cirkus är känd, men inte en plats jag längtar tillbaka till. Det som en gång var själva epicentrum för 1960-talets London är idag en blek kopia av Times Square, en meningslöst ytlig turistfälla. Synd!

Hängande trädgårdar och blommor, blommor, blommor samt röda telefonkiosker, röda postboxar och röda bussar ser man överallt.

Harrods är fint!

En bild av engelsmännens sätt att bygga, med avloppsledningarna på utsidan. För att det är så praktiskt att byta om de fryser sönder ...

 

En blid från de lite finare kvarteren, som köpts upp av den där rikaste procenten av världens befolkning, de som har så mycket pengar att de inte vet vart de ska göra av dem. Kvarteren lever inte, för ingen är hemma. Också synd!

Kings Road ser idag inte ut som den gjorde på 1970-talet, under punkens högtidsdagar. Som här, i ett klipp från You Tube. Gentrifiering är ordet som fångar företeelsen när det som var alternativ blir mainstream och ekonomins krafter får verka.

Hittade ett svenskt bageri, vilket nog behövs för det finns många svenskar i London, som idag bara ligger en dryg timme med flyg från Sverige. När jag var där för 27 år sedan åkte vi båt och det tog ett dygn.

Covent Garden. Vackert!

Glömde. Vi bodde nära anrika British Museum också.

Notting Hill och Portobello Road market. Mycket folk och massor av skräp, men helt klart värt ett besök.

Färgglada hus, ett myller av gator och hur och människor och massor av blommor och grönt.

Kontraster, som sagt!

The Gurkin. En riktigt ful byggnad, ovärdig en stad som London. Tycker i alla fall jag!

Väl värda att besöka är Londons tågstationer, som är pampiga byggnader. Här klassiska Waterloo Station.

Inne i British Museum finns en fantastisk gift shop som är väl värd ett besök!

Engelska parker är också något man inte får missa. London har massor av dem, små, stora (enorma) och både offentliga och privata.

Mellan Regents Park och Hyde park ligger hotellen på rad i de fina 1800-tals längorna. Ett hus, ett hotell.

Buckingham Palace, Westminster Abby och Carnaby Street. London, älskade London. Gammalt och nytt, vördnad och marknad. London är en plats att upptäcka, att återupptäcka och att återvända till.

Parkerna används verkligen!

Våra kvarter, vårt hotell och vår lokala pub och tunnelbanestation.

Denna vandring längs Londons gator, torg och parker, med alla sina kontraster avslutas här på klassisk mark. Abbey Road och Beatles inspelningsstudio och det där berömda övergångsstället. Det ska inte dröja 27 år innan jag återvänder till London, det lovar jag!