Samtal om lärande. Lärande samtal. 3

Ute är det varmt. Varmare än på länge. Tycker om värme och försöker ta vara på dagarna, även om jag också blir rastlös. Värme och fint väder är kravfyllt, också. Dagar ska fyllas med innehåll och tar tillvara på bästa sätt. Det ger inte så lite prestationsångest, eller kan i alla fall leda till det. Försöker hålla allt sådant stången. Kämpar för att bara vara och ta dagarna som de kommer. Behöver göra det och jag märker att det blir lättare om jag gör det till ett projekt, att inte göra något eller att bara vara. Läser skönlitteratur, också som ett projekt. Betar av böckerna på listan, en efter en. För att läsande inte kommer naturligt för mig. Vill ha läst, men när jag sitter där med boken behövs något mer än orden för att det ska flyta på. Behöver läsa för att inte gå under av brist på intellektuell stimulans. Också behöver jag skriva. För att skrivande är tänkande och för att tankarna aldrig går att stänga av, bara följa med. Tänker på skolan, på samhället och på kunskapen. Tänker på samtalet, som arena och verktyg för utbyte av tankar. Tänker på tänkande och lärande.

En förutsättning för att samhället ska utvecklas är att medborgarnas lärande hålls levande och det ständigt förändras. Men hur viktigt kunskapsutvecklingen är för samhället och dess långsiktiga hållbarhet inser man kanske först när man tar hänsyn till kontexten, sammanhanget där kunskapen omsätts i handling. Om och när fokus ligger på betyg och examina, på målet med utbildningen, är det lätt att glömma att studenterna som söker sig till högskolan alltid kommer dit med unika erfarenheter, visioner och förkunskaper som ger dem olika förutsättningar att lära och utvecklas. Skolan är liksom samhället, kunskapen och kultur, kollektiva projekt som befinner sig ständig rörelse. Och det är viktigt att de får vara det, kollektiva och rörliga. Det är avgörande för kvaliteten att utbildningar hålls öppna och att de kan och får fyllas med OLIKA innehåll.

Forskarens och lärarens roll handlar i samhället lika mycket som på högskolan om att hjälpa medborgarna och studenterna att åstadkomma saker som går utöver det man kan och vet. Alla ingår i och utgör delar av olika sammanhang, ingen är bara forskare, student, bilmekaniker eller mamma. Det är lätt att glömma det, att det är sammanhangen som bestämmer och som påverkar hur omgivningen ser på oss. Det är också lätt att glömma att alla är mer än bara sig själva och att världen, samhället och kultur består av mer än människor. Varje individ är ett slags sammanhang. Tänk till exempel på bakterierna i magen, eller på glasögon, blindkäppar, datorer, ”smarta” telefoner och så vidare. Allt som vi människor behöver för att klara av vardagen kan sägas vara en del av jaget. Tänker man så förstår man att det är problematiskt att utgå från att människan är autonom och går att förstå utan hänsyn till kontexten. Ingen eller inget är en ö. Allt och alla är delar av samma helhet, samma process av tillblivelse. Utveckling, liksom forskning och lärande, handlar om förändring och tillblivelse. Om att lyfta sig i håret och skapa något nytt av det som är och det man har tillgång till. Om att våga misslyckas och om att försöka, och försöka igen.

Samtalet är fokuserat på framtiden och det som är här och nu och handlar om att göra det bästa av den situation vi befinner oss i med hjälp av de resurser vi tillsammans har tillgång till. Samtalet riktar fokus på helheten. Debatten, som kan sägas vara samtalets motpol, riktar fokus på individen. Debatten är allt annat än prövande och lyssnande. Där finns inget utrymme för tvekan. Tvärsäkerhet är det enda som accepteras och som leder till framgång i en sådan värld och med en sådan kunskapssyn. Debatterar gör man för att vinna och för att få rätt. Samtala gör man för att lära och fördjupa sina kunskaper. Samtalet riktar fokus mot sammanhanget, mot det som är gemensamt, bort från individen. Miljön där lärandet utvecklas är lika viktig att uppmärksamma som den som vill lära. Hur man gör för att lära, var man gör det och vilka verktyg man använder spelar roll och är viktigt att reflektera över. Samtalet liknar tänkandet så som det tar sig uttryck i hjärnan mycket mer än debatten. Det är i en insikt jag fått av att läsa socialpsykologen Johan Asplund. Han menar att tänkande varken primärt eller uteslutande är något som försiggår inuti huvuden på människor. Snarare ska tänkande förstås som något som uppstår i möten mellan aktörer, inom ramen för en kontext. Asplund (2002:114) skriver följande i boken Genom huvudet, som handlar om problemlösningens socialpsykologi.

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scen där en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver i boken med hjälp av olika exempel och illustrationer argumentet att kunskap (eller problemlösning) per definition är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken (ibid:158),

Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet. 

Här i dessa citat finner jag dels konturer till en definition av vad ett lärande samtal är, dels kritik till debatten som tydligt går på tvärs mot hur den mänskliga hjärnan fungerar. Tänkande är liksom samtal ett kontinuerligt utbyte av tankar som stöts och blöts och slipas mot varandra inom ramen för ett sammanhang. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem eller när man skriver en text, så kommunicerar och samtalar man.

Pedagogik handlar om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket och om att aldrig slå sig till ro bara för att det fungerar. Samtalet hjälper oss att göra oss medvetna om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en och i interaktionen med andra, genom att leva och verka i kulturen.

Med dessa ord beger jag mig ut i solen, med en bok som sällskap. Tänker vidare och återkommer, om och när andan faller på.