tisdag 22 juli 2014

Samtal om lärande. Lärande samtal. 1

Känner att hösten pockar på uppmärksamhet, att det jag själv ska lära och det jag ska undervisa om allt mer börjar komma upp till ytan. Finns så mycket jag tänker på, så mycket jag vill. Semestern är en nödvändighet, men det är lärandet också. Ett lärarens och lärandets dilemma, detta att aldrig riktigt kunna eller vilja koppla av helt och hållet. Ger upp och låter tankarna komma. En liten stund, innan stranden, solen och skönlitteraturen. Hur ser jag på lärande? Vad vill jag sprida för syn på kunskap? Om det handlar dagens text, eller textfragment för det är ingen klar uppfattning som förmedlas, ingen tydlig ståndpunkt som försvaras.

Samtalet är mitt sätt att se på och tänka pedagogik och Flyktlinjer har tydliga pedagogiska ambitioner. Ett problem med vissa pedagogiska teorier, vilket också är en spridd uppfattning i samhället, är att kunskapsutveckling riktar sig mot och utgår från ett ett autonomt och från resten av världen avskilt subjekt som lär och som utvecklas med kunskaperna som av lust söks på egen hand. Det är en romantisk och empiriskt dåligt underbyggd bild av lärande som behöver problematiseras.

Utgår man från att lärande alltid är lustdrivet och tror man att om bara miljön är den rätta utvecklas kunskapen av sig själv. Om läraren betraktas som ett slags förlösare av en inneboende potential får man problem att förklara varför det ser ut som det gör i skolan och samhället idag. Alla kunskaper går inte att tillägna sig uteslutande med och av lust. Speciellt inte kunskaper som ställer allt det man trott på och tagit för givet på huvudet. Om man vill lära sig sådant som går på tvärs mot det som tagits för givet måste man vara beredd på att kroppen och psyket mobiliserar motstånd. Liksom med skrivande, som absolut kan vara lustfyllt, men som också och minst lika ofta är en kamp. Detta måste man ha med sig i och förhålla sig till om man vill utveckla kunskap. Teoretiskt vetande och abstrakta resonemang och tankar kräver initialt en hel del möda och det blir roligt först när man brutit igenom den första barriären. Att allt lärande går automatiskt är ett djupt problematiskt förhållningssätt till kunskap som går på tvärs mot utgångspunkterna för det samtal om kultur som jag här skissar på förutsättningarna för.

Kunskapssynen som dessa tankar bygger på präglas i hög grad av ett Platonskt/Aristoteliskt synsätt som förfinades av Descartes och som under 1800-talet firade triumfer under namnet positivism. I alla fall om man förenklar och generaliserar lite (vilket jag tillåter mig att göra här, med motivet att det viktiga är inte det som kritiseras, det är det är tankarna som förs fram som alternativ. Jag samtalar gärna med den som kan och vill övertyga mig om att jag har fel och påstår egentligen inget bestämt om det jag kritiserar). Utgångspunkten för den kunskapssyn och pedagogik jag är kritisk mot är att sanningen finns i världen, för oss människor att upptäcka och att kunskapen bara behöver förlösas. Just den kunskapssynen har jag, under en lång och ibland smärtsam process, försökt frigöra mig från. Det är en kunskapssyn som är som gjord för den typ av maktutövning som min forskning är upptagen med att försöka förstå och motverka.

En sådan kunskapssyn kan lätt invagga studenter och allmänhet i en falsk trygghet om att allt ordnar sig till det bästa, för att det är så som världen är inrättad och vetande fungerar. Det sättet att se på kunskap premierar svar och betraktar frågorna som problem. Följande frågor hamnar då i skymundan, vilket är olyckligt eftersom det försvårar utvecklingen av ett kritiskt tänkande: Hur går det till när kunskap produceras? Vad räknas som kunskap och vad gör det inte? Vad ska vi ha vetande till? Om dessa frågor vill jag samtala och behöver det reflekteras.

Avslutar med att rekommendera en artikel i dagens tidning, om kunskap och konsekvenser av olika syn på kunskap. Där kan man till exempel läsa följande, som har tydliga kopplingar till pedagogik, forskning och samhälle. Det är Magnus Enquist, professor i Etologi, som svarar på frågor om evolution.
Många verkar i dag hämta inspiration till sin världsbild från evolutionsbiologin. Har du reflekterat kring att du som forskare skulle ha ett slags ”livsåskådningsansvar”?

– All kunskap som i någon mån berör människan påverkar ju vår livsåskådning, det är oundvikligt. Och det är väl en naturlig ambition att vilja ha empiriskt stöd för vad man tror.

Men det Magnus Enquist kan se som ett problem, säger han, är hur det finns ett slags koppling mellan evolutionsbiologi och ett nyliberalt, egoistiskt tänkande i dag. Så att om man har klättrat högt på samhällsstegen så har man också lyckats ”evolutionärt”.

– Men det håller inte alls. Där har vi forskare bidragit när vi använt en missledande jargong. Vi pratar om ”framgångsrika” exemplar eller säger att en hona ”tjänar” på ett visst beteende, som om det handlade om ett smart kalkylerande för att vinna egna fördelar.

Men evolutionen säger inte att störst och starkast får framgång. Det fungerar så trivialt att de variationer av en art som råkar vara bäst anpassade till sin fysiska miljö också får mer avkomma, och därmed blir vanligare. Mängder av exempel finns på hur djurarter utvecklats till att bli mindre i storlek, och mindre aggressiva, påpekar Magnus Enquist.

– Man ska vara väldigt försiktig med att dra konsekvenser om samhället utifrån hur det ser ut i naturen. Att sova i en egen säng och köra bil är i så fall väldigt onaturligt.

Inga kommentarer: