En lite längre text, också från början av min tid som bloggare, om ett ämne jag ofta återkommer till och som jag gärna lyfter igen.
Lyssnade igår på Fredrik Hären som höll en föreläsning om kreativitet på
Högskolan Väst. Oerhört inspirerande föreläsning, av en mycket skicklig
talare. Hans förmåga att få människor att tänka till och att hans sätt
att förmedla budskapet att det inte är svårt att vara kreativ imponerar.
Hela gårdagen bars jag fram av Härens smittande entusiasm.
Men idag när jag vaknar. Nu när tankarna har fått sjunka in är jag inte
lika säker på vad jag tycker om föreläsningen, egentligen. Vad blir
konsekvensen om alla tar Hären på orden? Vad händer om det kreativa
tänkandet sprider sig, om han får det genomslag han uppenbarligen har
potentialen att få. Med tanke på de försäljningssiffror vi fick oss till
livs igår är detta en människa som verkligen når ut med sina tankar.
Lägg därtill en fulltecknad almanacka och vi har en opinionsbildare av
rang. Detta kräver reflektion och kritisk granskning.
Härens budskap i sig är det inget fel på, inte alls. Det är inte där
skon klämmer, det får ingen tro. Tvärt om ligger det väldigt mycket i
det Hären säger, och om fler kan bli lite mer kreativa, ja då är jag
säker på att världen skulle bli bättre. Men relatera hans budskap till
den högervind som blåser just nu, och plötsligt är det inte lika lätt
att vara oreserverat positiv. Tänk om makthavarna tar Härens bild och
gör den till sin. Tänk om det reses krav på att alla ska bli ekonomiska
entreprenörer, att tanken på att det är upp till en själv att lyckas,
det är ju så enkelt. Då är steget inte långt till övertygelsen att den
som inte lyckas, den får skylla sig själv. Sådan tendenser finns redan,
vilket bland annat Zygmunt Bauman och Richard Sennet skriver om. Jag vet
att det inte är detta Hären önskar, men vad som händer med idéer när de
väl lämnat upphovsmannen eller upphovskvinnan, det styr inte han eller
hon över.
En anledning till min entusiasm igår var att jag inte kunde låta bli att
tänka på den vetenskapliga världen, på hur stelbent den är. Hären fick
mig att inse att man inom vetenskapen, liksom inom bilindustrin, har
extremt svårt att tänka nytt. Gång på gång finner jag exempel i min
vardag på potentiellt goda idéer som stoppas i sin linda, just för att
de är nya och oprövade. Grundforskning blir svårare och svårare att ägna
sig åt för varje år som går. Och de riktigt stora projektmedlen går i
regel till etablerade forskare och deras bokstavstrogna adepter.
Den stora nyheten idag inom vetenskapen är inte när banbrytande resultat
presenteras, det är när någon lyckats landa en stor summa pengar. Det
är med andra ord framgångsrika ansökningar och betydelsefulla utnämningar
som ger ära och berömmelse. Banbrytande forskningsresultat får sällan
lika mycket uppmärksamhet som stora projektmedelsuttdelningar, i alla
fall inom humaniora. Resultaten förutsätts följa automatiskt av
utlysningarna, men det är långt ifrån säkert att dessa saker hänger
ihop. Det är när man landar projektet det utlyses presskonferenser, det
är då det bjuds på tårta. När/om forskningsrapporten kommer, efter att
forskningsprojektet avslutats då slås det sällan på några trummor.
Tyvärr!
Denna trend växer sig starkare. För att få pengar måste man idag, i
princip, redan innan forskningen har utförts, ha klart för sig vad man
ska komma fram till. Och det hjälper om man redan är en framgångsrik
forskare, eller om man tillhör ett forskarteam som redan tidigare har
landat stora forskningsmedel. Forskning och utbildning riskerar, om
denna utveckling får fortsätta, att bli en instans för konsolidering av
gammal kunskap och legitimering av garanterat rättänkande adepter som
kan föra arvet vidare. Konsekvensen blir också att genikulter odlas,
fast alla vet att inga idéer är unika och uppstår i en isolerad
människas huvud. Hären bekräftade den bilden genom att berätta om
glödlampan som många tror uppfanns av Thomas Alva Edison, men han var
bara den som uppvisade den första fungerande glödlampan i världen. Han
förfinade alltså andras tankar, och så ser det ut överallt. Kunskap är
ett kollektivt projekt, en konstant process!
Forskning skall vara förutsättningslöst, innovativ och den skall
generera ny kunskap. Det är idealbilden i alla fall. Här har vi alltså
mycket att lära av den gode Hären, för den som försöker leva efter detta
ideal inom vetenskapen idag har det svårt. Inte för att det finns
illvillighet eller för att dem som granskar ansökningar är inkompetenta,
vore det så skulle problemet enkelt kunna lösas. Nej, frågan är mycket
mer komplicerad än så. Och det är också här som problemen med Härens
budskap blir tydliga. Hans tro på att kreativitet löser alla
samhällsproblem utgår från ett fundamentalt tankefel. För att illustrera
detta tar jag hjälp av ett begreppspar som jag lånar från Gilles
Deleuze & Felix Guattari: Territorialisering och
Deterritorialisering.
Deleuze och Guattari utgår från att världen blir till i och genom
icke-linjära processer av tillblivelse, och detta blivande drivs av två
kontraherande krafter som finns överallt i världen. Sammanhållande och
upplösande, eller territorialisering och deterritorialisering.
Ingenstans i universum existerar det total stillhet, total
sammanhållning finns inte. Den absoluta nollpunkten, den teoretiska punkt där entropin når
sitt minimum, den finns inte. Likafullt är det en tendens i universum.
Total stillhet eller sammanhållning (vilket svarta hål är ett exempel
på) blir därför den ena ytterligheten på ett kontinuum där den andra är
total upplösning, eller maximal entropi.
Kulturellt samhälleliga exempel på territorialisering och
deterritorialisering, och på att det är två ytterlighetspositioner inom
ett kontinuum, finns också. Inom världspolitiken kan man lägga märke
till att Nordkorea och USA präglas av två diametralt motsatta tendenser.
I Nordkorea är makten personifierad i en enda (död) ledare, och i USA
säger man sig i alla fall värna individens frihet. Och i alla fall idag i
världen, inom politiken, är det krafter av upplösning som dominerar.
Men om vi tittar på ekonomi och inom företagsvärlden är det tvärt om
teooritorialiserande krafter som dominerar. Företagsuppköp,
multinationella konglomerat och världsbankens hegemoni är den
rådande tendensen.
Makten har en förmåga att förmera sig, att öka i varje led. Och överallt
finns exempel på territorialisering. Mannen är norm för mänskligheten,
och vithet är norm för manlighet (tillsammans med medelklass och
heterosexualitet). Mycket kan sägas om detta, men vad jag vill peka på
med hjälp av Deleuze och Guattari, är att krafter av territorialisering
idag i världen är starkare än krafterna av deterritorialisering.
Världens inneboende vilja till makt som Nietzsche talade om, finns och
verkar i såväl samhället som kulturen och följaktligen även inom
vetenskapen. De sammanhållande krafterna är mer inflytelserika än de
upplösande.
Här kan det vara intressant och ögonöppnande att lyssna på en sådan som
Fredrik Hären. Han sjunger kreativitetens och nytänkandets lov. Han
hyllar individer som går mot strömmen och pekar på möjligheterna som
finns för kreativt tänkande, hur lätt det är, just eftersom världen
präglas av territorialiserande krafter. Detta gjorde även Deleuze och
Guattari. Deras drivkraft var att de ville så att säga vaccinera
världens befolkning mot fascistiskt, territorialiserande tendenser efter
det andra världskriget. Därför hyllade de och underblåste
deterritorialiserande krafter, överallt. Motivet för detta var att
krafter av territorialisering, strävan efter makt, de är så mycket
starkare och mer genomgripande. Makten har en förmåga att förmera sig
och leva vidare utan att någon behöver hjälpa den på traven. Därför
behövs tendenser till deterritorialisering promotas.
Det som skiljer Hären från Deleuze och Guattari är emellertid att de
franska filosoferna har tänkt ett steg längre. De har insett att båda
ytterligheterna är lika illa, en värld präglad total anarki fungerar
inte. Vad som behövs är balans mellan
teritorialiserande/sammanhållande krafter (läs regler och ett visst mått
av kontinuitet och överblickbarhet) och
deterritorialiserande/upplösande krafter (läs här förmåga till
nytänkande och flexibilitet). Bara så kan ett långsiktigt hållbart
samhälle skapas.
Om alla tar till sig Härens budskap och blir kreativa, tänker nytt och
bryter mot alla traditioner och konventioner. Om tillräckligt många gör
samma sak, oavsett om det handlar om att följa eller bryta regler, då
får vi problem.
Vad jag vill peka på, och det som är min kritik till Härens föreläsning,
det är att tron på att det skulle finnas en (och en enda) lösning på
ett problem, den är farlig. Ett långsiktigt hållbart samhälle där så
många som möjligt kan nå sin fulla potential, det kan bara skapas genom
att man inser att världen, samhällen och kultur alltid skapas, blir
till, inom ramen för krafter av upplösning och sammanhållning. Kultur
och kunskap uppstår i mellanrum mellan aktörer och är alltid resultatet
av samspel mellan fler än en, men färre än många.
Vad behöver vi då? Hur kan man sammanfatta ovanstående tankar? Vad lärde
jag mig av Härens föreläsning? Jo, jag lärde mig följande: Inom
vetenskapen behövs det mer kreativitet, men den måste balanseras och det
är inte lösningen på alla problem. Alla kan inte vara kreativa, vill
inte vara kreativa. Därför bör man inte håna regelföljarna och de som
håller fast vid gamla idéer och läsningar. De är lika viktiga som de
kreativa. Båda ”grupperna” behöver varandra, men ingen får tilldelas
tolkningsföreträde. Hur uppnår vi detta tillstånd? Mitt svar på den
frågan är: genom att odla och sprida förmågan till kritiskt tänkande.
Det är kärnan i ämnet Kulturvetenskap! Genom att granska konsekvenserna
av alla försanthållanden, genom att ständigt utvärdera rådande
förhållande och genom att alltid förhålla sig skeptisk till alla som
säger sig sitta inne med svaret på vilken fråga det än gäller, bara så
uppnår vi långsiktig hållbarhet.
Vad blir konsekvensen av detta? Vilka problem finns med strävan efter
kritiskt tänkande? Kom igen nu käre läsare. Detta är inte platsen att
slå sig till ro. Flyktlinjer är en plats för kritiska samtal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar