Racing in the streets. Mellan 1986 och nu, ett liv!

Tar mig i minnet tillbaka till 1986, till en annan tid, ett annat liv. Jag var jag men på ett annat sätt, med andra erfarenheter, andra förutsättningar och jag levde i ett helt annat samhälle. Hela livet låg framför mig, på gott och ont. Våren 1986 var en lycklig tid. Den våren sticker ut som ett ljus i mörkret, var en paus i tillvaron, en kort tid av frihet. Jag låg i Lumpen då, på I21 i Sollefteå. Sedan augusti året innan slapp jag gå upp i ottan och slapp jag slita i bageriet. Jag hade lärt känna nya kompisar, fått nya intryck och vidgat mina vyer. Jag hade fått smaka på något mer och ribban för drömmarna hade höjts. Under militärtjänsten insåg jag att det jag trodde att jag skulle göra med mitt liv var något helt annat än det jag ville göra. Jag var på väg, i tanken var jag det, om ännu inte på ett ganska långt tag i realiteten.

Det är fredag. Jag promenerar från regementet ner mot centrum. Veckan är slut och jag ska hem till helgen. Ska åka nattåget till Göteborg. Solen är på väg ner. Snön smälter. Livet leker och det pirrar i kroppen av förväntan. Än är det några månader kvar innan jag ska tillbaka till bageriet. Än finns det tid att njuta av friheten. I Walkmanlurarna strömmar ljudet från ett av favoritblandbanden. Detta var innan Spotify, innan all världens musik fanns tillgänglig i ett knapptryck. Innan behovstillfredsställelsens (egentligen ganska trista) omedelbarhet. Det var en tid av planerande, när bra upplevelser just därför var mer värdefulla än idag. Ett lyckat blandband var guld värt, för det krävdes planering, möda och inte så lite tur för att få till det. På just det blandband jag har har i åtanke, det som väcker just detta minne till liv, spelades de inledande tonerna till Bruce Springsteens, Racing in the streets.  

I got a sixty-nine Chevy with a 396
Fuelie heads and a Hurst on the floor
She's waiting tonight down in the parking lot
Outside the Seven-Eleven store
Me and my partner Sonny built her straight out of scratch
And he rides with me from town to town
We only run for the money, got no strings attached
We shut 'em up and then we shut 'em down

Några ord, några rader och toner till det. Ett sorgset piano. Omedelbart och fortfarande, varje gång jag hör det där pianot, försätts jag i den känslan, minns jag den tiden och dyker just de där bilderna upp. Springsteens förmåga att måla med ord och toner, att med små medel förmedla så mycket är enastående.  Eller var enastående, för jag tycker inte han lyckas lika bra idag. Fast det gör inget. Den där låten och den där killen kan jag känna igen mig i. Han levde min dröm, min dröm då. Hans längtan var min. Med egna händer hade han och kompisen byggt den där bilen. De var unga och fria. Det är USA och det är 1970-tal. Jag älskar den låten. Känslan av frihet som blandas med molltonerna och den oundvikliga känslan av en tid som är utmätt. Det var så jag kände mig och det var så det var, där på våren 1986.

Tonight, tonight the strip's just right
I wanna blow 'em off in my first heat
Summer's here and the time is right
For racin' in the street

Känslan av att ta tillfället i flykten. Inget blir bättre än just nu. Det är nu det är sommar, nu det går. Den känslan är oerhört värdefull. Det var inte denna låten ensam som fick mig att inse det, men jag förknippar den låten med den känslan. När jag lyssnar på den bubblar det upp känslor, för jag vet hur det går och jag är så oerhört tacksam att jag inte hamnade där killen som Springsteen sjunger om hamnade. Han brände kanske sitt ljus i båda ändar?

We take all the action we can meet
And we cover all the northeast state
When the strip shuts down we run 'em in the street
From the fire roads to the interstate 

Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece,
Some guys come home from work and wash up,
And go racin' in the street.

Vissa ger upp. Jag hade många kollegor i bageriet som gett upp. Kollegor som var i fyrtioårsåldern och som väntade på pensionen. Det var liktydigt med döden. Den där våren 1986 ligger de upplevelserna framför mig, men jag känner av det ändå in på skinnet när jag lyssnar. Jag insåg att det inte var i bageriet jag skulle bli lycklig och jag visste att den dagen då man ger upp och slutar leva, den dagen finns inget mer. Allt det visste jag och därför håll jag fast vid de där stunderna, de där fredagarna när allt var möjligt. Njöt av resandet och upplevelserna. För även om lumpen innebar umbäranden var det bättre än att stå inlåst i bageriet. För mig var det så. Och för killen som tävlar med sin bil i sommarnatten. Hans tillvaro är sorglös, min var det inte, för jag insåg att mitt liv, det riktiga livet, det liv jag vill leva inte hade börjat. Inte ännu, men den låten bjöd på en försmak av det där. Gläntade på dörren till friheten. Där och då kände jag som killen i bilen, på vägen. Där och då ...

Tonight, tonight the strip's just right
I wanna blow 'em all out of their seats
Calling out around the world, we're going racin' in the street.

Jag ägde världen och ett hopp om att det skulle kunna bli så en dag även för mig, på riktigt, planterades. Det visste jag så klart inte där och då. Det är den jag är idag som talar utifrån erfarenheterna som då låg långt i ramtiden. Om jag då visste vad jag skulle tvingas igenom hade jag kanske gett upp allt, men det vet man aldrig. Och det är bra. Det är en viktig insikt, att framtiden blir som den blir. Framtiden är öppen, aldrig given. Vi vill inte veta, för det kan bli som vi hoppas, men ytterst sällan är det enkelt och självklart. Är vi intresserade av framtiden och vill vi leva ett gott liv är det här och nu som är avgörande. Det är de beslut som tas i varje stund som avgör hur just din och min möjlighetshorisont ska se ut. Hur det blir avgörs dock alltid av helheten, aldrig av dig och mig på egen hand. Två skott på Sveavägen och  allt är förändrat, som Ulf Lundell sjunger. Men det behöver inte handla om en statsminister som mördas eller om flygplan som kör in i betydelsefulla byggnader. Det kan och lika gärna handla om något högst trivialt, som ...

I met her on the strip three years ago
In a Camaro with this dude from L.A.
I blew that Camaro off my back,
and drove that little girl away,

En kväll går allt hans väg. Han blir förälskad. Känslan är ömsesidig. Och allt är förändrat. Plötsligt ser han sig själv och sin älskade som två som gett upp. Det är lätt att drömma när hela livet ligger framför än och det är lätt att ge sig hän i stunden. Men det är just det som är livet. Det är vad man gör där och då som får konsekvenser och det är hör och nu grunden för framtiden läggs. Är man två är det ännu svårare att bygga en framtid där allt fortfarande är öppet. Blir man två för tidigt och har man svårt att se vart man är på väg. Lever man alt för länge i stunden är det lätt att hamna där killen och tjejen i låten hamnar. Livet är det som pågår när vi är upptagna med annat. En klyscha, jag vet. Men det är sant, det är så det är och det är oerhört lätt att glömma det. Därför tycker jag om att lyssna, för att påminna mig om allt det jag ända sedan den där våren 1986 har försökt påminna mig om.

But now there's wrinkles around my baby's eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs, "Baby did you make it all right,"
She sits on the porch of her Daddy's house
But all her pretty dreams are torn,
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born

Hennes krossade drömmar är det många som delar. På ett sätt är det kanske bara en tidsfråga, för alla kommer förr eller senare dit. En dag tvingas vi alla inse att det inte kommer att kunna bli som vi drömmer om. Det spelar roll hur våra drömmar ser ut, för dem styr vi över. Vill man bli lycklig måste man hålla drömmarna vid liv, men det är skillnad på drömmar och drömmar. Killen i låten har kvar sin dröm och det är inspirerande. Han ger inte upp. Molltonerna finns där som en underliggande påminnelse, men drömmen lever. Drömmen hålls vid liv.

For all the shut down strangers and hot rod angels,
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me, we're gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands. 

En bil, en väg, en solnedgång. Friheten och drömmarna kan hållas vid liv med små medel. Men den dagen då vi slutar drömma och när vi inte tar vara på tillfällena, då är det slut. Det är det enda vi vet. Nu är det sommar och semester. Det är inte 1986 längre och alla vedermödor jag tvingats och tvingat mig själv genom är historia. Problemen är priset jag fått betala för att kunna leva min dröm och för att kunna hålla drömmen vid liv. Jag är långt ifrån färdig. Jag är fortfarande på väg.

Tonight, tonight the highway's bright
Out of our way, mister, you best keep
'Cause summer's here and the time is right
For racin' in the street.

Låten klingar ut i ett lite ljusare tonregister och den fyller mig med hopp om livet. Fortfarande är det en resa att lyssna. För mig är detta en låt att återvända till och hämta kraft i från. En av många låtar som jag är glad över att ha på mitt livs blandband. Ett av låtarna på the soundtrack of my life. Tack Springsteen! Tack för all inspiration och alla bilder och känslor du förmedlat genom åren.