Kunskapsklyftor och populistiskt trots

Kunskap, denna ständigt aktuella fråga, återvänder jag till så ofta jag kan. Kunskap har varit mitt liv, även när jag var skoltrött och fick betyg därefter. Organiserat, kontrollerat och av makten auktoriserad kunskap har aldrig intresserat mig. Kunskap för kunskapens och vetandets skull är vad jag lever för. Som forskare anser jag mig har ett ansvar att göra just det, söka kunskap och fördjupa vetande, inom det område jag utbildats för, vilket i mitt fall är kultur. Tyvärr är det inte så vår nuvarande utbildningsminister ser på saken. Han vill kontrollera och reglera vetande och använder sin makt för att bara auktorisera sådan kunskap som han anser att samhället behöver. Resultatet ser vi på olika sätt i samhället. Tydligast i att förkunskaperna hos dem som söker högre utbildning sjunker och att allt fler har allt svårare att se igenom Sverigedemokraternas dimridåer och därför misstar deras rasistiska politik för justa idéer som kan vara värda att testa när etablerade politiker slutat bry sig om den breda massan av landets medborgare. 

Parallellt med den växande ekonomiska klyftan växer det fram en kunskapsklyfta och det är minst lika allvarlig som alla andra klyftor som hotar att slita isär samhället. Dagens, högintressanta och mycket läsvärda, Under Strecket handlar om denna olyckliga utveckling. Artikeln är skriven av Merete Mazzarella, och utgångspunkten är en bok av den amerikanske kulturhistorikern Aaron Lecklider: Inventing the egghead: The battle over brainpower in American culture. (University of Pennsylvania press 2013). Boken handlar om USA och om den ambivalens som amerikaner ofta känner och har känt inför intellektuella.

På 20-talet erbjöd Bryn Mawr, ett elitcollege för kvinnor, i samarbete med en fackförening sommarkurser för arbeterskor, i första hand sådana som var anställda inom textilindustrin. I sex veckor fick de vistas på ett lummigt och vackert campus, där de fick inkvartering och mat och, som det hette i kursbroschyren, ”studera humanistiska ämnen och träna sig i att tänka klart, stimulans till ett aktivt och kontinuerligt intresse för samhällsekonomiska frågor och till att utveckla sin lust till studier som en väg att förstå och njuta av livet.” Verksamheten blev kontroversiell. Arbetsgivarna å sin sida misstänkte att kvinnorna uppviglades till uppstudsighet eller rentav till socialism. Fackföreningsbossarna tyckte att det vore viktigare med matnyttig information om fackliga frågor än med skönlitteratur och historia. Men för många, många kvinnor betydde kurserna ett verkligt lyft, ett stärkt självförtroende som var så värdefullt att de var beredda att riskera innehållna löner eller rentav uppsägning.

Exemplen på hur den som ingen makt har med hjälp av utbildning och kunskap kan få inflytande och ökad förståelse för sina egna möjligheter är många, inte bara i USA. Tyvärr är exemplen lika många, på hur den som har makt vill hindra massorna från att bilda sig. Makten vill kontrollera, reglera och bara låta sanktionerad kunskap nå folket. Det leder aldrig till något gott, tvärt om. Ändå är det precis detta Björklund, ivrigt påhejad av Svenskt Näringsliv, inte bara vill göra utan med en enorm ihärdighet och rask takt driver igenom. När behovet av breda kunskaper i samhället är större än någonsin och intresset för att läsa på högskolan ökar, då minskar Björklund på platserna och gör det svårare för de svagaste och mest behövande att läsa. Det är glädjande att S nu lovar att rätta till det feltänket. Håller inte med om allt som Magdalena Andersson skriver om på dagens Brännpunkt, men jag instämmer i välkomnar hennes värnande av kunskapen. Den breda och samhällsbyggande kunskapen!

Björklunds utbildningsplan för Sverige är istället att öka kunskapsklyftorna, för att fler ska kunna nöja sig med de sämre betalda arbeten som många företag (det finns dock massor av undantag här) och riskkapitalister, med hänvisning till krav på ökad vinst, erbjuder. Det är en undergångsplan och det gör att klyftorna ökar. Titta på hur det har sett ut i USA. Dit vill vi inte. Jag vill i alla fall inte dit och tror åtminstone inte på den politiken.

Även bland USA:s svarta fanns det vid samma tid de som predikade utbildning som en förutsättning för både respekt och självrespekt. ”Vi svarta måste börja ägna oss åt läsning, åt studier, åt att utveckla vårt intellekt mer än någonsin förut” förklarade exempelvis aktivisten Hubert Harrison. Andra svarta ledare menade däremot att de vitas bildning inte var något att fika efter, och på samma vis fanns det textilarbeterskor som oroade sig för att Bryn Mawr-kurserna skapats för att göra dem borgerliga.

Ett land där befolkningen konkurrerar om arbeten med låga och sjunkande löner är ett land på väg mot sin egen undergång. För att få respekt och självkänsla krävs utbildning och kunskap, krävs att medborgarna själva, fritt får söka den kunskap de anser sig behöva för att leva ett gott liv. Stefan Fölster eller Svenskt Näringsliv kan och får inte ha en åsikt eller något som helst inflytande över landets högre utbildning! Det vore förödande för den långsiktiga hållbarheten. Företag kan gå i konkurs och dess ägare kan börja om ifall idén visar sig vara felaktig eller om man tagit ut mer vinst än företaget kan bära, men ett land kan inte drivas på det sättet. Alla lån och kostnader måste betalas. Av folket, och om folket är fullt upptagna med att kämpa med varandra om de allt sämre betalda arbeten som arbetslivet erbjuder går vi alla under. Klyftorna växer snabbare ju mindre kunskap som finns i samhället, det vill säga ju färre som tillåts utbilda sig. Satsningar i utbildning är investeringar i samhället, för framtiden. Inte en kostnad. Problemet är att det är svårt att se det långsiktiga värdet av kunskap, vilket i sig är ett symptom på bristande bildning och ett av grundproblemen.

Generellt var den folkliga inställningen till kunskap att den skulle vara praktiskt användbar. Hellre än att tala om intelligens använde man ordet ”brain power”, hjärnkraft. Noga taget var också Harrison själv övervägande praktiskt inriktad. Han skrev: ”Inte förrän den svartes kunskap om nitrater och ingenjörskonst, om kemi och jordbruk, om historia, naturvetenskap och ekonomi är minst lika stor som de vitas kommer de svarta att på allvar kunna bryta arm med dem.” Bilden av en armbrytning är intressant i sammanhanget: vad det ytterst handlade om var att visa styrka.

Känns bilden igen? Är det inte precis detta som används som argument för att skära ner på utbildningsplatserna på högskolan och när nya skolreformer införs? Handlar det inte om att kunskap ska vara praktiskt användbar och främst ett medel för konkurrens? Sverige måste klara sig i den benhårda konkurrensen, därför kan alla inte få tillgång till högre utbildning, där måste vi elitsatsa och därför är det nödvändigt att reglera och detaljkontrollera kunskaperna och utbildningarna. Det fria sökandet efter kunskap målas upp som det största hotet när det i själva verket är där som lösningen finns, i spridandet av kunskap och i uppmuntrande av sökande efter vetande. Hotet kan se olika ut, beroende på land och kultur. I USA ser det ut på följande sätt.

”The egghead”– ägghuvudet – var från början en neutral beskrivning av en vit manlig person med ovalt, skalligt huvud men när den uttalat äggliknande demokratiske politikern Adlai Stevenson ställde upp mot Eisenhower i presidentvalet 1952 kom det att tillämpas först på honom och så småningom på personer som i likhet med honom var liberala, intellektuella och slagfärdiga: vid ett av hans valmöten ska en anhängare ha ropat ”Alla tänkande amerikaner stöder dig”, varpå svaret blev ”tack, men jag behöver en majoritet för att vinna”. Anekdoten är knappast sann men den är talande – också i den meningen att den genom att förknippa intellektualism med arrogans förklarar varför det var Eisenhower och inte Stevenson som blev president. 50-talet var ju det kalla krigets tid och ett ”egghead” kunde därför dessutom misstänkas för att hysa socialistiska eller rentav kommunistiska sympatier och för att vara homosexuell eller åtminstone feminin och veklig. Han var helt enkelt ingen riktig amerikansk karl.

En sådan som Stefan Fölster, eller andra med makt, som värnar de rikas intressen, använder ofta denna bild. Bilden av den arrogante intellektuelle. Men handlar det inte i själva verket om dåligt självförtroende och blottar man då inte sina egna bristande kunskaper? Är det inte precis detta som är problemet för att land som Sverige, att vi vänder oss mot varandra när vi istället borde stötta och hjälpa. När vi borde lära mer av varandra och låta alla söka sig fram längs sin väg och med sin nyfikenhet som motor i sökandet. Annars är risken stor att den nedåtgående spiralens utveckling förstärks, klyftorna ökar och den långsiktiga hållbarheten hotas. Det är som artikeln visar aldrig så enkelt som många (och framförallt dem som saknar kunskap och analytisk förmåga) vill tro.

Lecklider glömmer att nämna den panikartade oro för att bli efter i den teknologiska utvecklingen som drabbade USA, efter att Sovjet 1957 skjutit upp den första rymdsatelliten Sputnik. Nu stod naturvetenskaplig forskning åter igen högt i kurs och från alla håll ropades det efter en mer krävande skola. Däremot nämner han att flera historiker under första hälften av 1960-talet diskuterade antiintellektualismen i USA. Det var ingalunda alla som ville skylla på massorna: historikern Christopher Lasch bland andra menade att de intellektuella i för hög grad ville framstå som en klass för sig och saknade respekt för en mer folklig ”brain power”. Så är det än i dag, menar Lecklider, och det är som sagt det demokratiska partiet som anses representera den intellektuella arrogansen. Om liberala intellektuella skriver den konservativa politiska kommentatorn Ann Coulter: ”De tycker vi är dumma. De tycker vår patriotism är dum. De tycker vi är dumma när vi går i kyrkan. De tycker vi är dumma när vi flaggar. De tycker det är dumt att ha mer än två barn. De tycker att vi bor dumt, de tycker att våra bilar är dumma.”

Den här polariseringen är farlig. Den bäddar för populistiskt trots.

Populistiskt trots, är det inte precis det som SD vinner väljare på? Det är en oerhört farlig utveckling och enda sättet att vända den utvecklingen är att göra precis tvärt om. Fler måste få mer utbildning, men inte en måttbeställd och av makten sanktionerad, detaljstyrd och kontrollerad utbildning. Kunskapssökandet måste vara fritt och komma fler till del. Björklund förstår inte det, men kanske att S och Anderson gör det. Deras Högskolelyft som formuleras i debattartikeln i sex punkter ser lovande ut och är helt klart ett steg i rätt riktning.

1. Fler ska studera. Därför vill vi bygga ut universitet, högskola och yrkeshögskola med 16 000 platser, vilket vi aviserade i höstens budgetmotion.

2. Breddad rekrytering. Den sociala snedrekryteringen till högskolan måste minska. De viktigaste åtgärderna är att se till att alla gymnasieprogram ger behörighet till högre studier, att arbetslivserfarenhet premieras vid antagning, att lärosätena arbetar strategiskt med att attrahera studenter med olika social bakgrund och att studenterna ges tillräckliga studiesociala förutsättningar för att faktiskt kunna studera.

3. Lärosätena ska erbjuda fler relevanta sommarkurser, som ett första steg mot ett tre-terminssystem. De studenter som vill klara av sina studier snabbare ska ges möjlighet att göra det.

4. Förbättrad kvalitet och högre kunskapskrav i utbildningar. I ett första steg investerar vi 100 miljoner kronor för att höja kvaliteten på lärarutbildningen, framför allt genom fokus på fler lärarledda timmar. Heltidsstudier ska motsvara just heltid och kraven på studenterna ska ställas därefter.

5. Genomgående arbetslivsanknytning. Alla högskoleprogram ska innehålla minst ett moment där studenten får kontakt med potentiella framtida arbetsgivare. Detta är ett steg mot att praktik, exjobb eller dylikt ska finnas som möjlighet på alla program, samt att verksamhet med studentmedarbetare utökas.

6. Goda möjligheter att återkomma. Yrkesverksamma som vill vidareutbilda sig senare i livet måste ges reella möjligheter att göra det. Det kan till exempel gälla de lärare som vill bygga på sin utbildning för att bli speciallärare.

Minskade klyftor är den enda garanti som finns för att stoppa rasismen och den ekonomiska rovjakten på allt det som samhället behöver för sin långsiktiga överlevnad!