Samtal om lärande. Lärande samtal 5

Studier av kultur kan aldrig bli färdiga, av den enkla anledningen att kulturen aldrig står stilla eller är. Kultur blir och det måste alla som vill förstå kultur ta med i beräkningen. Det är svårt, men nödvändigt att acceptera detta. Och har man väl gjort det, har man tagit den utgångspunkten till sig och införlivat den i sitt sätt att se på världen, då öppnar sig en hel massa möjligheter. Med på köpet får man en bättre förståelse för världen, för kunskap och för livet så som det levs. Kulturvetenskap är därför inte bara en angelägenhet för kulturvetare av facket, kulturvetenskap är en vetenskap för alla. Kulturvetenskaplig kompetens har bärighet på en lång rad områden, inte minst skola och utbildning. Det försöker jag visa här på bloggen och det är en tanke jag ständigt återkommer till, för att jag ständigt möter exempel i vardagen där den tankens rimlighet stärks.

Utgångspunkten för mitt arbete är att inte finns en Teori eller Sanning om vare sig samhället, kultur, historia, framtiden eller pedagogik för den delen. Jag utgår därför från att ingen människa slipper undan nödvändigheten att tolka och vill därför med mitt sätt att skriva vetenskap och vara lärare, uppmuntra mottagaren att tänka själv och våga tolka annorlunda. Detta är viktigt just eftersom det inte finns någon enkel verklighet som det går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga teorier eller sanningar. Därför tycker jag till exempel att pedagogik är viktigt, för det är vetenskapen om lärande och lärandets praktik. Men det är inte viktigt att det finns ett ämne, en vetenskaplig disciplin som heter pedagogik och samma gäller mitt ämne etnologi.

Jag menar att alla vetenskapliga discipliner är problematiska, att själva uppdelningen av akademin i olika ämnen/discipliner till och med kan vara direkt hämmande för kunskapsutvecklingen. Det är som upplagt för strid och debatt, det främjar byggandet av murar och bevakandet av gränser. Discipliner gör det svårt att samtala mellan ämnena. Verksamheten som bedrivs inom disciplinerna är däremot inte problematisk. Jag vill inte underblåsa uppdelningen av kunskaperna i kulturvetenskapliga och andra. Jag ser kort och gott alla bra och användbara kunskaper som viktiga, och därför vill jag inte skilja mellan rollen som forskare och rollen som lärare eller rollen som samhällsmedborgare. Samhället är alla vi tillsammans.

Den viktigaste insikten jag fått under min tid som lektor har jag valt att formulera som ett slags pedagogiskt credo:

Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier. Det livslånga lärandet handlar inte om kurser man gått eller ska gå, utan om att ständigt utvecklas. 

Med den formuleringen vill jag betona att alla aktivt och entusiastiskt bör bejaka osäkerheten, komplexiteten och motsägelsefullheten som finns i alla kulturella sammanhang, konstruktivt, i byggandet av det framtida samhället.

Vi bör hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än till att leta efter vad som eventuellt kan erkännas som sanning. Viktigt att förstå är dock att det är först när dessa tankar omsätts i handling och kunskapen används ute i samhället, av många aktörer, som det går att uttala sig om tankarnas värde. Grunden för det arbetet och den synen på kunskap är en väl utvecklad förmåga till ansvar, men inte ett personligt ansvar hos ett fåtal utan ett kollektivt ansvar som inte känner eller accepterar några gränser.

Med dessa ord avslutar jag serien om samtal och pedagogik. Det finns annat att skriva om också, innan terminen börjar och bloggandet går in i en ny fas, enligt principen: Nytt läsår, nya utmaningar.